Hans Månson om ett utgivarskap med arvsynd

Kan begreppet arvsynd komma att få en utvidgad tolkning, en publicistisk arvsynd? Efter rättegång och dom öppnas helt nya tolkningar av funktionen utgivarskap.

Daniel Sandström är ansvarig utgivare för Sydsvenskan. Det har tingsrätten i Malmö fastställt i en dom den 20 maj 2010.

Finns det någon dramatik i det? Sandström är ju sedan den 25 september 2008 chefredaktör och utgivare, utsedd av ägarna.

Ja, det beror på hur du läser en kortfattad dom. 

Bakgrunden är en artikel, publicerad på sydsvenskan.se den 11 april 2004. Där namnges en advokat, som dömts till fängelse och förlorat sin advokattitel. En publicering i papperstidningen och på nätet som ingen då ifrågasatte. Preskriptionstiden för förtal på pappret har nu passerat. 

Men artikeln ligger kvar på nätet när juristen 1 juni 2009 söker på sitt namn. Han begär då att Sandström ska ta bort namnet. En tid senare upprepar juristen sin begäran, men också då avvisar Sandström önskemålet. 

Juristen hävdar under rättegången att brottet förtal har begåtts från och med den dag han först kontaktade Sandström och att den en gång oomtvistade publiceringen numera är ett pågående brott.

Så när nu tingsrätten finner att Sandström är utgivare ligger det nära till hands att fundera över vad det kan komma att betyda. I detta enskilda fall får det följden, om domen vad det lider vinner laga kraft, att Sandström får möta en jury. 

Tingsrätten utslag är kanske vid närmare eftertanke inte så egendomligt med tanke på  att längst ned på sydsvenskan står klart och tydligt ”Ansvarig utgivare: Daniel Sandström”. 

Men i vidare mening, vad kan detta få för följder?

– Skulle domstolen säga att jag är ansvarig skulle det leda till en slags publicistisk arvsynd där jag ärver ansvaret för alla artiklar som är digitalt arkiverade på vår sajt, sade Sandström till Medievärlden dagen före domen. 

Utgivarmakten består ju i att ingenting får publiceras mot utgivarens vilja, vilket förutsätter att en utgivare åtminstone teoretiskt har haft möjlighet att stoppa en publicering. Men allt som ligger på nätet har ju inte föregåtts av något aktivt beslut av den tjänstgörande utgivaren att publicera. Således en arvsynd. 

Eller blir följden att när någon begär att en uppgift ska strykas ur arkivet fattar sittande utgivare i praktiken ett nytt publiceringsbeslut?

Är nätpublicering av till exempel förtal ett perdurerande brott, det vill säga ett pågående brott? Att så länge uppgiften finns tillgänglig på nätet pågår förtalet, precis som att ett olaga frihetsberövande pågår så länge någon är kidnappad? Och skall i så fall preskriptionstiden räknas från den dag då uppgiften tas bort från nätet och inte när den läggs ut? Det vill säga uppgiften i det aktuella fallet får en livslängd som inte sträcker sig två år (förtal) eller fem år (grovt förtal) från april 2004 utan två till fem år från åtminstone 2009 eller rent av från dags dato 2010 med tanke på att uppgiften fortfarande finns tillgänglig på sydsvenskan.se?

Ska kort sagt en utgivare redigera historien? Ska, som i detta fall, bara namnet tas bort? Ska det då finnas en anmärkning i anslutning till artikeln att den är redigerad/förvanskad i efterhand? Hur är den ändrad? När? Av vem? Varför? 

Hur ska en utgivare kunna ta i beaktande de starka bakomliggande skäl som en gång fanns för en namnpublicering? 

Hur ska sidor i pdf-format hanteras? Ska namnet strykas och kvar blir ett vitt uppehåll i texten. Eller ska texten dras samman på samman sätt som gamla bildmanipulationer från Röda torget i Moskva under Sovjettiden, då potentater i dubbel bemärkelse eliminerades och gubbhyllan på till exempel 15 ledande politiker plötsligt bara var 14?

Hur många i detta svenska googlande folk kommer att försöka eliminera delar av eller försköna sin historia? 

Pressetiken tolkas med tidsandan. Vad som klandrades för tio år sedan kan vara norm idag. Till följd av att tryckfriheten har det extraordinära inslaget av jury påverkar tidsandan också rättsliga utslag. En jury kan alltid fria oavsett var alla inblandade jurister anser.

Men skulle domen i tingsrätten få den typen av följder så kommer beslut som fattas och framstår som rimligt i ett samhällsklimat att bedömas i en framtid då andan är en annan. 

Juridiken är gammal, företeelsen ny. Det är väl inte sannolikt att den nu aktuella domen kommer att leda till att vi får svar på alla dessa frågor. Det är däremot möjligt att en del får svar. Andra framtida stämningar får besvara andra frågor. Under alla omständigheter får vi ånyo besked om att lagstiftningen också i detta sammanhang inte hänger med i utvecklingen.

Sydsvenskan kommer naturligtvis att överklaga domen och det är väl rimligt att anta att oavsett vem som där står som vinnare i hovrätten kan nog Högsta Domstolen räkna med en begäran om prövningstillstånd. Eftersom något fall som detta aldrig har prövats kan man väl hoppas på att HD tar upp fallet.

Men, det är inte självklart att frågan om utgivaransvaret kommer att få leva sitt eget liv. Att frågan om huruvida publiceringen också är att betrakta som förtal hanteras i efterhand.

Överklagan ska nämligen ske i form av missnöjesanmälan. Tingsrätten har först då att ta ställning till om beslutet ska få överklagas i särskild ordning eller ej, men här kommer vi in på ett juridiskt finlir, som är mer intressant i Juridisk tidskrift än i Medievärlden.

Daniel Sandström ansvarig för Månsons publicering

”Leder till publicistisk arvsynd”
Hans Månson (För tydlighetens skull. Jag var ansvarig utgivare för Sydsvenskan i april 2004.)