Annons: Mediedagen 2019

Jämställdhet är en ledningsfråga

Mittmedias kvinnliga sportjournalister vittnar om trakasserier och förtryck och kräver nu att ledningen tar itu med frågan. Men varför är det de kvinnliga sportjournalisterna på just Mittmedia som gör revolt?

Så lätt kommer man inte undan om man är chef för Mittmedia Sport.

”Vi vägrar komma med förslag på åtgärder”, säger de kvinnliga sportjournalisterna.

Alltså hamnar frågan på sportchefen Henning Johannessons bord. Och det är där den hör hemma. Jämställdhet är en ledningsfråga.

”Många av oss upplever trakasserier och förtryck inom våra egna arbetsgrupper”, skriver 14 av de 17 kvinnliga sportjournalisterna i sitt brev till sportledningen, skyddsombud och utgivare. De manliga kollegorna har en ryggdunkningskultur som de inte ingår i.

Det är tydligt att de värsta trakasserierna kommer ute på sportarenorna, men de som de utsätts för av kollegorna i arbetsgruppen skadar mest.

Varför kommer då en revolt från de kvinnliga sportjournalister på just Mittmedia Sport?

Kanske ligger en del av svaret i att sportchefen och ledningen sitter långt borta från de flesta medarbetarna. Mittmedia bildade en central sportledning för alla 28 titlarna ungefär samtidigt som man planerade för en stor satsning på att rekrytera fler kvinnor till sporten utan att jobba med attityderna och klimatet i arbetsgrupperna i det dagliga arbetet. De nyanställda kvinnorna fick ta smällen.

Kanske beror det på att man i sin satsning rekryterat kvinnliga reportrar som redan profilerat sig i andra sammanhang och inte förväntade sig att deras idéer skulle skrattas åt och negligeras. Som till exempel Elena Lövholm, som har drivit en fotbollsblogg om svensk herrfotboll på SVT och varit reporter i SVT:s Svenska cupen-sändningar. De kände förväntningar om att förändra det journalistiska tänket i rapporteringen men inte att ”snubbarna” skulle fortsätta att ta de mest prestigefyllda jobben. Inte heller förväntade de sig att de skulle få frågan om hur man förändrar en organisationskultur. En sak har de i alla fall vunnit och det är sammanhållningen. ”Vi har vunnit varandra och stöttar varandra och det är det stora fina i det.”

Kanske beror det på att 17 kvinnor i en sportredaktion på 65 personer innebär starkt underläge. Utspridda över hela Mittmedia-land från Nynäshamn till Övik blir det numerära underläget påtagligt. Det finns forskning om hur man förändrar en organisation och den säger att kvinnorna behöver vara mellan en tredjedel och hälften av arbetsstyrkan för att de ska ha inflytande över organisationskulturen. Det gäller för övrigt för alla minoriteter. Jag gjorde 2014 en studie som publicerades i boken Kvinnor och ledarskap i svenska medier. Av de 208 kvinnorna som ingick i studien och var eller varit mediechefer så redovisade de att om deras företag hade hög representation av kvinnor i högsta företagsledningen att de också själva förväntade sig en god chefsutveckling. Vidare att det inte förekom lika stora löneskillnader mellan män och kvinnor på samma position och med samma utbildning. Från materialet kunde vi se att de med god representation av kvinnor i högsta ledningen också hade mindre stressrelaterade sjukskrivningar än de som uppgivit att deras företagsledning inte hade någon eller få kvinnor i högsta ledningen. Så visst spelar ledningen stor roll både som förebild och bärare av kulturen.

Ibland behövs en kris, en revolt, #metoo för att strukturer ska bli tydliga och positioner förflyttas.

”Jag tror att vi som män och ledare har jättemycket att lära oss kring det här”, har Henning Johannesson självkritiskt kommenterat. ”Det kom som en överraskning för mig att det var så här allvarligt.”

Rådet till sportledningen att ”gå en jämställdhetskurs” har sportchefen Henning Johannesson bestämt att man ska förverkligas omgående. Sen planeras workshopar om sexuella trakasserier och i januari ska hela sportredaktionen, inklusive de manliga kollegorna vara med och prata jämställdhet. Otroligt. Helt nyligen var jämställdhet stämplat som mossigt, överspelat eller genomfört och i alla fall ovidkommande.

Det var innan kulissen rämnade.

Säkert inte den sista.

Efter #metoo måste nya gränser förhandlas

Nu landar det på kvinnliga mediechefers bord att röja upp de problem som de i många fall ärvt av sina manliga företrädare. Men när nya gränser ska förhandlas är det de insiktsfulla männen som är deras allierade, skriver Cecilia Zadig.

Debatten på Publicistklubben förra veckan gällde huruvida pressetiken krackelerat under trycket av #metoo-rörelsen på de stora mediehusens inre arenor. ”Härdsmälta i journalistkollektivet,” ” reglerna krackelerar” och ”berättigad vrede” är citat ur debatten.

På scenen flankerades PK-ordföranden Anna Hedenmo av fyra kvinnor som försvarar de publiceringar och namngivningar som gjorts av Aftonbladet, Expressen, TV4 och SVT. Åsa Linderborg, Karin Olsson, Viveka Hansson och Charlotta Friborg är utgivare, kulturchefer och ansvariga mediechefer på fyra dominerande svenska mediehus. Var och en har sitt eget försvar för pressetiska ställningstaganden. Men försök förklara det utanför mediehusen! Svårt! ”Härdsmälta i journalistkollektivet,” Åsa Linderborgs beskrivning av senaste tidens #metoo-rörelse inne i mediehusen stämmer definitivt.

Men hur ser de blottade såren ut? De som bränner som napalm. Länge nog har stora mediehus haft en ledarkultur som upphöjt manliga genier till stjärnor med rätt att härja och kränka kvinnliga kollegor, med rätt att bete sig ”tölpigt, skitstövelaktigt”.

Vi som trodde vi gick jämsides och att kvinnor skulle ha lika möjligheter.

Genom sexuella kränkningar har dessa män orsakat skam och skuld hos utsatta kvinnor. Det har varit härskarmetoden och avsikten att hålla ned, tysta, och härska. Sedan bemöttes även vittnesmålen om sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkt med härskartekniker. ”Påförande av skam och skuld” är den fjärde av de fem identifierade härskartekniker, som formulerats av den norska professorn i socialpsykologi Berit Ås. Väl använd i krig för att bryta ner motståndskraften hos motståndaren. Ingen som kränkts sexuellt glömmer skammen som väcks i kroppen. Vi riktar skammen inåt. Så fungerar vårt psykologiska reaktionsmönster.

Men #metoo-rörelsen har fått drabbade att tala och skaka av sig skulden. Mönstret, kulturen blir synlig.

För att citera Donald Trump, i Washington Post. ”Grab them by the pussy” ”When you´re a star, they let you do it”

För att citera Horace Engdahl, ur hans bok Den sista grisen: ”Penetrationen är en seger för mannen och ett nederlag för kvinnan.”

Vinnare och förlorare. Kvinnor som villebråd som läggs ner som en trofé. Det är i ljuset av en sådan kvinnosyn som ett antal upphöjda manliga egon har tillåtits härja på kvinnors bekostnad på flera stora redaktioner som krönikörer, chefer, programledare och omhuldade stjärnor. De har upphöjts till förebilder som skulle få ta sig friheter som andra skulle kunna avundas.

Vi som tänkte att vi skulle gå jämsides.

Är det för att budskapet från machoreservaten nu är så naket som #metoo-rörelsen fått sådan kraft? Med historiskt synkroniserad tajming har de stora svenska mediehusen kvinnor som högsta eller näst högsta chefer och ansvariga/ biträdande utgivare. Sofia Olsson Olsén, Viveka Hansson, Hanna Stjärne, Cilla Benkö, Karin Olsson, Pia Rehnquist med flera. De har i många fall ärvt problemen som det nu vittnas om av sina manliga företrädare men de har hamnat på deras bord att lyssna in och hantera.

Karin Pettersson som är politisk chefredaktör för Aftonbladets ledaravdelning skrev i en krönika där hon förklarade att hon inte längre har förtroende för en av sina medarbetare, den utpekade och namngivne krönikören: ”Varför försvann så många kvinnliga mellanchefer och lovande tjejer? Varför var det nästan bara män som fick toppjobben i chefslagret över oss, i moderbolaget Schibsted?” Hon har rätt att fråga sig det. Av alla 286 börsnoterade bolag år 2016 har samtliga utom råvarubranschen bättre könsbalans i sina styrelser än mediebolagen, visar statistik från år 2016. På bolagsledningsnivå styrs mediebolagen till 80 procent av män. Trappan bör städas uppifrån sägs det.

Kvinnliga journalister på Aftonbladet skrev Dokumentet på 70-talet och beskrev där en alkoholkultur med tafsande och trakasserande av kvinnor. Efter det bildades en kvinnoredaktion på Aftonbladet. Kvinnomaterialet gav upplagan en skjuts uppåt. Kvinnomisshandel och våldtäkt som tidigare bara funnits i verkligheten blev nu journalistik. Idag står mer på spel.

Det är hög tid att uppgradera den mediekultur vi söker bli jämställda i. Vilka är de brännande frågorna på 2000-talet? Är journalistiken kalibrerad med de frågor som är viktiga för medieborgarna? Vilken journalistik kommer ut ur en grabbig och sexistiska miljö?

I sin krönika skrev Karin Pettersson vidare: ”Herregud, undrar jag nu. Varför har vi inte gjort mer. Jag inser i dessa dagar att jag själv blivit avtrubbad. Att jag duckat strider som jag borde tagit. Jag är dessutom högt i hierarkin, långt ifrån sommarvikarierna på nyhetsdesken. Alla berättelser når inte till mig. Jag hoppas nu att kraften i detta samtal ska leda framåt. Att den leder till att vi gemensamt omförhandlar vad som är acceptabelt. Att vi sätter nya gränser.”

När de nya gränserna nu måste förhandlas är det de medvetna och redan insiktsfulla männen som är de allierade. De som redan genomskådat den traditionella mansrollen och vill utvecklas.