Annons: PP Pension

SD:s Agenda

De två senaste avsnitten av SVT:s Agenda, sett genom ögonen på SD:s kommunikationsavdelning.

Jag föreställer mig nu att jag är Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning.

SVT Agenda på söndag, vad vill vi helst få fram?

Sandlåda, svensk politik är en sandlåda, det är uttrycket vi vill etablera. Och helst att någon från vårt parti får vara med och kommentera sandlådan.

Check, check, check.

Sandlådan var ju “all over the place”, i påan, i frågorna, i svaren från forskarna, och så fick Jimmie vara där och beskriva sandlådan! Men lite kymigt av redaktionen att inte låta oss vara med i det efterföljande inslaget om skjutningar i förorterna. (Och vilket lågvattenmärke av pk-etablissemangets Johan Croneman i Dagens Nyheter sedan)

Ny söndag, nytt Agenda. Drömscenario?

Invandrare är våldtäktsmän. Våldtäkterna ökar på grund av den ökade invandringen, ja! Och tänk om vår rättspolitiske talesperson får vara med och kräva hårdare tag?

Check, check, check.

Bra inslag från gymnasieskolan! Men vilken lång transportsträcka med Brå:s representant, blablabla pliktskyldiga frågor, kom till sak. Ja, där kom den, på slutet, och som krok till den efterföljande diskussionen, bra Anders Holmberg: “Vet ni idag, det är en teori som förs fram ibland, att det handlar om invandringen, den stora invandringen de senaste åren, vet ni om det är så?” Hihi, sedan säger han så här “När det gäller migrationen, som ju återkommer, från en del håll, som förklaringsmodell” Från en del håll, från vårt håll skulle han ju ha kunnat säga, men det sa han inte! Bra oneliner också vi fick in att regeringen tycker det är viktigt att få behålla så många våldtäktsmän som möjligt.

Ny söndag, nytt Agenda, få se nu vad har vi kvar?

Kanske något om Soros eller mediernas vänstervridning eller rasismen mot vita?

Journalistik kan så klart sträva efter att vara konsekvensneutral. Men visst är det märkligt att det nästan alltid råkar vara ett partis budskap som väcker sådan genklang i denna redaktion, så att konsekvensneutraliteten för det mesta flödar i dess riktning. Och att partiet så ofta får ha sin drömroll när de är med. Varför inga frågor om hur de själva agerat i frågor som rör sexualbrott, till exempel hur de hanterat anklagelserna inom sin egen riksdagsgrupp?

Märklig argumentation från Uppdrag Granskning

SVT:s Uppdrag Granskning fälldes av Granskningsnämnden för oemotsagd rasism mot araber. SVT:s argumentationen i fallet är besynnerlig.

Denna passage i Uppdrag Gransknings reportage om terroristen Rakhmat Akilov fälldes av Granskningsnämnden för press, radio och tv:

Grannen: “Jag sa ‘Nej, tack.’ Jag går. Jag vill inte kontakt i alla fall med, med arabiska. Jag orkar inte, jag är trött på folket.”
Reportern: “Men han var inte arab?
Grannen: “Ja, jag vet inte, det är samma skitjävel. Det är samma. Det är fanatic.”

När Uppdrag Gransknings ansvarige utgivare Ulf Johansson intervjuas om inslaget i Resumé svarar han så här på frågan om varför redaktionen gjorde en annan bedömning när det kommer till att ta avstånd från kvinnans uttalanden: “Det gjorde faktiskt reportern som gjorde intervjun. När den intervjuade kvinnan uttalade sig nedsättande om araber påpekade reportern att Akilov inte var arab. I sammanhanget tyckte vi det var intressant att höra kvinnan eftersom hon är en av de personer som passerat Akilov under hans tid i Sverige.”

Det är en märklig argumentation. På vilket sätt är det att bemöta rasism mot araber att invända att personen i fråga inte är arab?

Och vad är det grannen egentligen säger, den mest rimliga tolkningen (om hon inte syftar på religiösa personer) är att hon är trött på araber och alla andra invandrare som liknar araber. Även det är ju ett rasistiskt uttalande.

Dessutom, den här grannen uttalar sig på ett rasistiskt och förvirrat sätt, jag förutsätter att hon var anonymiserad (inslaget går inte längre att se på SVT Play) men hon kommer verkligen inte väl ut i programmet och är sannolikt identifierbar för en mindre krets. Vilket ansvar tar Uppdrag Granskning för henne?

Det finns alltså flera skäl till att dessa uttalanden inte borde ha varit med:, de är rasistiska mot araber och invandrare och riskerar att utsätta kvinnan för publicitetsskada.

Varför lyfter public service uttalanden som inte hör hemma där?

En fråga som kommit bort lite är varför SVT valde att återigen lyfte Jimmie Åkessons uttalande i sändningen om det stred mot demokratiparagrafen?

Av Jan Helins långa text om hur SVT ser på markeringen mot Jimmie Åkessons uttalande framkommer att det inte var för själva debatten, utan för att man spelat upp klippet igen, som markeringen krävdes.

”Bedömningen var först att inget ytterligare krävdes. Men när uttalandet klipptes ut i efteranalysen av partiledardebatten och därmed sänts två gånger behövdes en markering, enligt ansvarig utgivare”, skriver Jan Helin.

Det här är lite svårt att förstå. Om man anser att det här är ett uttalande som är oförenligt med demokratiparagrafen, varför visar man det igen för att sedan direkt efter markera mot uttalandet?

I ett liknande fall som var uppe i Granskningsnämnden för fem år sedan friades ett lyssnarinlägg i Ring P1 eftersom det där uppmanades till debatt. Däremot fälldes kortversionen av Ring P1 för samma lyssnarinlägg eftersom det där inte finns utrymme för debatt. Återigen: Varför väljer man att lyfta ett uttalande som strider mot demokratiparagrafen när man väljer ut vad man ska återsända?

Om SVT och SR vill slippa den här typen av markeringar kan en bra start vara att redaktörerna slutar lyfta upp uttalanden som strider mot demokratiparagrafen.

Läs också

Efter kritiken – SVT slutar med liknande markeringar

Jonas Nordlings kolumn: ”Avskaffa Granskningsnämnden” (2018-09-10)

Axel Andéns kolumn: ”Public service blev valets huvudnyhet” (2018-09-10)

SVT bytte utgivare under valet (2018-09-10)

Public service blev valets huvudnyhet

Public service lyckades göra sig själva till huvudnyhet dagen före valet. Inte genom de eventuella misstag som begicks utan på grund av besattheten av sig själva.

Har man trampat i klaveret bör man stå still, brukar det heta. På Gärdet började man istället klampa runt i det så det överröstade allt annat dagen före valet. Det är möjligt att det var formellt rätt att markera mot Jimmie Åkessons uttalande i fredagens slutdebatt, men man måste ha lite taktkänsla också. Har man tidigare släppt igenom värre uttalanden, har man en debatt där flera andra reagerar starkt, och är det dagen före ett val kunde man i ett osäkert läge hellre låtit det vara. Men det är lätt att vara efterklok, och det är lätt att förstå utgivarens beslut efter en fällning nyligen för ett liknande uttalande.

Vad som är betydligt svårare är förstå är public service monumentala besatthet av sig själva, som ledde till panikbeslut som att byta ansvarig utgivare och att hålla ett möte med Sverigedemokraterna efter att de hotat med att bojkotta SVT. Men allra underligast är att Sveriges Radios Ekot valde att toppa sändningarna under lördagsförmiddagen med detta och att SVT Text toppade med det under en stor del av dygnet. Dagen före valet. Hur väl rimmar det med public service uppdrag?

Vad public service framför allt lyckades skildra dagen före valet var att public service är alltings centrum och att deras beslut är de viktigaste och mest intressanta i hela landet, till och med dagen före valet. Och att de, trots all bra journalistik och en riktigt vass utfrågning av Jimmie Åkesson i SVT nyligen, fortfarande saknar självförtroende och blir så fruktansvärt ängsliga varje gång de har att göra med Sverigedemokraterna att de nästan slår knut på sig själva.

Svar på tal från SVT: Storuman Forever

De senaste veckorna har SVT:s undermåliga skildring av arbetarklassen och landsbygden debatterats och kritiserats. Med den nya serien Storuman Forever tar SVT revansch med bravur.

En rapport från tankesmedjan Katalys visade nyligen att SVT är sämst av tv-bolagen på att inkludera personer ur arbetarklassen och att de dessutom ofta skildras på ett mindre nyanserat sätt än personer ur andra samhällsklasser. Rapporten startade en större diskussion om representationen i framför allt SVT som bland annat fördes här i Medievärlden.

Men med tv-serien Storuman Forever ger SVT kritikerna svar på tal. Upplägget låter produktionsbolags-publicservice-krystat: Två kändisar ska tävla med hjälp av lokalbefolkningen och tittarna ska få moralisera över deltagarnas livsstil. Men det är ett program som i sin enkelhet är genialt.

Upplägget i korthet är att de lokala profilerna Heidi Andersson (Armbryterskan från Ensamheten) och Björn Ferry (OS-mästare i skidskytte) har ett starkt personligt engagemang för klimatfrågan, och försöker bli helt fossilfria som familj. Nu vill de dessutom få med sig sin hemort Storuman och göra den fossilfri. Efter några misslyckade försök att väcka allmänheten via scenframträdanden pratar de med en norsk psykolog som säger att de måste byta taktik. Nu bygger de istället varsitt lag med personer som de ska försöka få att ändra livsstil. Tävlingen handlar om vilket lag som kan få ned sin klimatpåverkan mest på tre månader. Och Björn har valt deltagarna till Heidis lag och Heidi till Björns…

Programmet lyckas ta ner den globala ödesfrågan på lokal nivå, men ur de lokala individernas perspektiv. Ur glesbygdens och de på så många fördomar projicerade motorburna, köttätande vita männens perspektiv. Med kärlek och värme skildras deras egensinniga personligheter och styvnackade motstånd mot klimat- och miljövänliga åtgärder. Samt de öppningar som finns när man tar dem på rätt sätt, på allvar.

Det kanske fortfarande låter krystat, men det känns helgjutet genuint. Man måste nästan se programmet för att förstå. Mycket handlar det så klart om huvudpersonerna, deras utstrålning, engagemang och kärlek till bygden och dess människor. Självklart blir det något helt annat när programledarna själva bor och har sina rötter på orten än när de kommer skojsiga tv-personligheter från Stockholm för att intervjua skojiga kufar på landet. Men hela produktionen är bra, bildspråket, stämningarna, tempot, allt harmonierar och bygger upp en speciell stämning, en ganska ljus och hoppfull bild av en ”håla” och dess invånare, men utan att skönmåla eller sminka över verkligheten.

Efter bara ett avsnitt vågar jag påstå att Storuman Forever är public service när den är som bäst, och kanske det bästa svensk tv gjort om klimatfrågan någonsin.

Aktuellt visade hur medierna kan vinna tillbaka populister

Om medierna vill återfå förtroendet bland de grupper som förlorats till alternativmedier var måndagens inslag en bra illustration av hur det ska gå till.

Det är förstås ironiskt att Aktuellt i ett inslag om förtroendet för medierna helt missar att kolla upp en av de bärande intervjupersonerna.

Men en djupare ironi är att det antagligen är precis sådana inslag som det i måndags som skulle kunna återvinna förtroendet för SVT bland de grupper som har förlorats till alternativmedier: Ämnet är att ”folket” tappat förtroendet för gammelmedier. En pensionerad kvinna som på sin fritid kommenterar på nazistforum får representera Folket. Sedan en bloggare med för tittaren oklar bakgrund och kompetens som får expertkommentera att medierna ibland inte berättar allt (men till synes utan att ha begripit varför, de pressetiska reglerna, sändningstillståndet mm). Och på det en debatt mellan Jan Helin och Alice Teodorescu där ingen av debattörerna, vilket medieprofessorn Jesper Strömbäck påpekat, stödjer sig på någon sakkunskap utan främst utgår från egna erfarenheter.

På kort sikt är det så här: Om public service vill återvinna förtroendet hos de som förlorats till populismen måste de göra mer populistiska inslag. Om de vill vinna förtroendet hos oss andra måste de göra mer journalistiska inslag. Det kommer inte att gå att få förtroendet hos båda grupperna samtidigt. Inte över en natt. Denna polarisering är tydlig inte bara i Sverige utan även i exempelvis USA där dagstidningarnas betalda upplagor går starkt framåt.

Och om public service ska välja den populistiska vägen är frågan om de behöver några journalister för att göra inslagen i framtiden. Ska du vinna en grupp människor som inte tror på fakta eller vetenskap ska du naturligtvis undvika sådant. Istället ska du spela på deras lägsta känslor, för i våra mest förfinade preferenser är vi människor mycket olika, men i våra lägsta och mest småsinta är det betydligt lättare att hitta gemensamma nämnare.

På längre sikt vill jag ändå tro att den journalistiska vägen kan vinna även de som helt övergått till ”alternativmedier” som är det finare namnet för hatsajter. Men det är nog inget medierna kan åstadkomma på egen hand. Så länge vi har en politisk rörelse som kröns av Sveriges näst största parti som ständigt förtalar professionella medier och hyllar propagandamedier kommer det att bli svårt. Särskilt om även andra delar av offentligheten faller in i deras kör.