Annons: Mediedagen 2019

SD:s Agenda

De två senaste avsnitten av SVT:s Agenda, sett genom ögonen på SD:s kommunikationsavdelning.

Jag föreställer mig nu att jag är Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning.

SVT Agenda på söndag, vad vill vi helst få fram?

Sandlåda, svensk politik är en sandlåda, det är uttrycket vi vill etablera. Och helst att någon från vårt parti får vara med och kommentera sandlådan.

Check, check, check.

Sandlådan var ju “all over the place”, i påan, i frågorna, i svaren från forskarna, och så fick Jimmie vara där och beskriva sandlådan! Men lite kymigt av redaktionen att inte låta oss vara med i det efterföljande inslaget om skjutningar i förorterna. (Och vilket lågvattenmärke av pk-etablissemangets Johan Croneman i Dagens Nyheter sedan)

Ny söndag, nytt Agenda. Drömscenario?

Invandrare är våldtäktsmän. Våldtäkterna ökar på grund av den ökade invandringen, ja! Och tänk om vår rättspolitiske talesperson får vara med och kräva hårdare tag?

Check, check, check.

Bra inslag från gymnasieskolan! Men vilken lång transportsträcka med Brå:s representant, blablabla pliktskyldiga frågor, kom till sak. Ja, där kom den, på slutet, och som krok till den efterföljande diskussionen, bra Anders Holmberg: “Vet ni idag, det är en teori som förs fram ibland, att det handlar om invandringen, den stora invandringen de senaste åren, vet ni om det är så?” Hihi, sedan säger han så här “När det gäller migrationen, som ju återkommer, från en del håll, som förklaringsmodell” Från en del håll, från vårt håll skulle han ju ha kunnat säga, men det sa han inte! Bra oneliner också vi fick in att regeringen tycker det är viktigt att få behålla så många våldtäktsmän som möjligt.

Ny söndag, nytt Agenda, få se nu vad har vi kvar?

Kanske något om Soros eller mediernas vänstervridning eller rasismen mot vita?

Journalistik kan så klart sträva efter att vara konsekvensneutral. Men visst är det märkligt att det nästan alltid råkar vara ett partis budskap som väcker sådan genklang i denna redaktion, så att konsekvensneutraliteten för det mesta flödar i dess riktning. Och att partiet så ofta får ha sin drömroll när de är med. Varför inga frågor om hur de själva agerat i frågor som rör sexualbrott, till exempel hur de hanterat anklagelserna inom sin egen riksdagsgrupp?

Public service blev valets huvudnyhet

Public service lyckades göra sig själva till huvudnyhet dagen före valet. Inte genom de eventuella misstag som begicks utan på grund av besattheten av sig själva.

Har man trampat i klaveret bör man stå still, brukar det heta. På Gärdet började man istället klampa runt i det så det överröstade allt annat dagen före valet. Det är möjligt att det var formellt rätt att markera mot Jimmie Åkessons uttalande i fredagens slutdebatt, men man måste ha lite taktkänsla också. Har man tidigare släppt igenom värre uttalanden, har man en debatt där flera andra reagerar starkt, och är det dagen före ett val kunde man i ett osäkert läge hellre låtit det vara. Men det är lätt att vara efterklok, och det är lätt att förstå utgivarens beslut efter en fällning nyligen för ett liknande uttalande.

Vad som är betydligt svårare är förstå är public service monumentala besatthet av sig själva, som ledde till panikbeslut som att byta ansvarig utgivare och att hålla ett möte med Sverigedemokraterna efter att de hotat med att bojkotta SVT. Men allra underligast är att Sveriges Radios Ekot valde att toppa sändningarna under lördagsförmiddagen med detta och att SVT Text toppade med det under en stor del av dygnet. Dagen före valet. Hur väl rimmar det med public service uppdrag?

Vad public service framför allt lyckades skildra dagen före valet var att public service är alltings centrum och att deras beslut är de viktigaste och mest intressanta i hela landet, till och med dagen före valet. Och att de, trots all bra journalistik och en riktigt vass utfrågning av Jimmie Åkesson i SVT nyligen, fortfarande saknar självförtroende och blir så fruktansvärt ängsliga varje gång de har att göra med Sverigedemokraterna att de nästan slår knut på sig själva.

Svenska populister har högt förtroende för medier

I Sverige har invånare med populistiska värderingar näst högst förtroende för medier i en jämförelse med sju andra europeiska länder i en ny studie. Men skillnaden mellan de med högeråsikter och vänsteråsikter är allra störst i Sverige. Och skillnaden mellan DN och SvD och kvällstidningarna är också stor. KORRIGERAD

En ny studie från Pew Research Center har undersökt förtroendet för medier i Sverige, Danmark, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Spanien och Italien. Studien visar att det är större skillnad i förtroendet för medier mellan invånare med populistiska värderingar och icke-populistiska värderingar än mellan de med högeråsikter och vänsteråsikter.

Om man ser på enskilda länder följs Sverige och Tyskland åt. I Tyskland är skillnaden störst mellan populister och icke-populister i synen på medier, men Sverige ligger inte långt efter. I Sverige och Tyskland är skillnaden också störst mellan de med vänster- och högeråsikter. Och i båda länderna är det folk med vänsteråsikter som har större förtroende än de med högeråsikter. I Spanien, Storbritannien och Italien är det tvärtom de med högeråsikter som har större förtroende för medierna.

När det gäller Storbritannien och Italien skulle det kunna bero på att Murdoch och Berlusconi har tydligt högerinriktade medier och att det finns populistiska vänsterrörelser i dessa länder som rimligen har lägre förtroende för högermedier.

I Sverige är det 74 procent av befolkningen med icke-populistiska värderingar som litar på medierna medan 49 procent av de med populistiska värderingar gör det. Det innebär ett av de största glappen, med hela 25 procentenheter. Men Sverige sticker också ut på ett annat sätt: I inget annat land, utom Nederländerna, litar så många med populistiska värderingar på medierna som i Sverige. KORRIGERAD. Sverige, Tyskland och Nederländerna ligger på en högre nivå än övriga länder.

Studien erbjuder inga förklaringar, men sådant som skulle kunna spela in är att det svenska (nederländska och tyska) samhället fortfarande är ganska sammanhållet, att vi har ett starkt public service, starka privatägda medier och även ganska framgångsrika så kallade ”alternativa medier” (studien skiljer inte på traditionella medier och ”alternativmedier”). En annan förklaring skulle kunna vara att journalistiken har följt populisternas åsiktsströmningar här i högre grad än i andra länder. Men om detta kan man bara spekulera.

När man bryter ut de åtta svenska medier som finns med i studien visar det sig att skillnaderna i förtroende på populistskalan är ganska stora, där framför allt förtroendet för morgontidningarna SvD och DN är betydligt högre bland de med icke-populistiska åsikter. Det är lite synd att inte GP är med i undersökningen, för det hade varit intressant att se om ledarsidans svängning skulle ge den annan position än Stockholmstidningarna. Efter morgontidningarna kommer tv-kanalerna och sedan kvällstidningarna. Och för Flashback och Nya Tider är det föga förvånande fler som har högre förtroende bland de med populistiska värderingar.

När de svenska medierna ska värderas efter publikens åsikter på höger-vänster-skalan blir det mycket mer ljummet (jämför med exempelvis Storbritannien ovan där skillnaderna är betydligt större). De enda statistiskt signifikanta skillnaderna är att Aftonbladet och SVT åtnjuter högre förtroende på vänsterkanten. Och något överraskande är skillnaden allra störst när det gäller SVT. Det ligger i linje med senaste SOM-undersökningen som visar att förtroendet för SVT ökat bland vänsterväljare men minskat bland högersympatisörer.

Samtidigt har SVT extremt högt förtroende bland alla grupper, och enligt denna undersökning finns det förtroende för SVT bland 87 procent av högersympatisörerna och 79 procent bland de med populistiska åsikter, vilket är högst av alla svenska medier och även mycket högt i den internationella jämförelsen.

Till skillnad från privatägda medier som DN och SvD som inte behöver slå knut på sig själva för att nå läsare med populistiska värderingar (särskilt inte sedan fokus skiftat till digitala prenumeranter) har public service i sitt uppdrag att nå alla svenskar och vinna deras förtroende. Den här undersökningen visar att de lyckats mycket bra med det – så här långt. SR är tyvärr inte med i studien men lyckades enligt SOM-undersökningen till och med något bättre än SVT bland SD-väljare.

Några frågor inför framtiden är hur länge public service-bolagen kommer kunna fortsätta vinna i dessa grupper – och vad som händer när de inte längre gör det. Alternativt hur långt de måste gå för att fortsätta att ha deras förtroende och om det kan påverka förtroendet bland den större gruppen med icke-populistiska värderingar.

Hela studien, med betydligt fler variabler, bland annat medias roll och förtroendet för olika bevakningsområden, finns på Pew:s sajt:

In Western Europe, Public Attitudes Toward News Media More Divided by Populist Views Than Left-Right Ideology

Det kan fortfarande vara förtal att kalla Jimmie Åkesson nazist

Många medier missförstod igår JK:s beslut att inte utreda tidningen Dagens publicering. Nalin Pekguls uttalande kan vara förtal – även om Dagens publicering inte är det.

Många medier skrev igår att JK:s beslut innebär att det inte är förtal att kalla Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson nazist. Det är inte sant.

JK har endast tagit ställning till tidningen Dagens publicering, som den inte utreder eftersom den ingått som en del i bevakningen av valrörelsen och utgjort en del av den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen.

Däremot skriver JK följande: ”Att bli beskylld för att vara rasist och nazist får anses vara ägnat att utsätta den utpekade för andras missaktning.”

Om uttalandena i sig var förtal är alltså fortfarande en öppen fråga.

Journalistik jag saknar när rasismen ökar

Medierna har varit betydligt bättre på att beskriva SD och dess väljare än de människor som deras politik riktar sig mot.

Efter valnatten upplevde en stor grupp människor i Sverige att de plötsligt kände sig otrygga i sitt eget land. Jag har hört det från flera olika personer, att det kändes på ett annat sätt att röra sig i sin egen stad, att promenera på gatorna, att åka kollektivtrafik.

Av vad jag har sett, lyssnat på och läst är detta är något som medierna inte klarat av att fånga upp riktigt.

Dagens Nyheter lyckas i dagens tidning med konststycket att inte ens nu när det verkar vara en ny laserman i Malmö fråga några invandrade om hur de känner, istället ställdes frågan till tre vita personer.

Vad det beror på kan man bara spekulera i, men de homogena redaktionerna bidrar säkert. Vi som jobbar på de svenska redaktionerna, som själva är icke-invandrade och ohotade, har svårt att förstå främlingsfientligheten på samma existentiella plan som den som den riktar sig mot. En ny brittisk rapport visar att 77 personer dött på grund av den hårda politiken mot invandrare i Storbritannien.

Jag saknar också bevakningen av dem som skickas tillbaka på grund av en hårdare invandringspolitik.Det handlar om mänskliga öden, ofta människor som talar samma språk som vi, vandrat på samma gator som oss och har många vänner och bekanta här. Jag hittar den delvis i Svenska Dagbladet, exempelvis i det här reportaget från Kosovos soptippar.

Utan värdegrund blir journalistiken farlig

Om journalister som ska bevaka främlingsfientliga rörelser saknar en stabil värdegrund är det lätt hänt att de går bort sig. (Uppdaterad)

Sydsvenskan-reportern Niklas Orrenius har länge bevakat Sverigedemokraterna och föreläser också om hur journalister ska bevaka partiet. Hans teser har i veckan kritiserats av Gunnar Bergdahl, kulturskribent på Helsingborgs Dagblad, och jag tycker att han har en del poänger (Uppdaterad: Jag delar hans farhågor om att vi i medierna riskerar att bidra till att främlingsfientlighet och rasism normaliseras.) (här finns replikskiftet).

Här är min syn på journalister och sd-bevakning:

Journalistiken ska vara en av demokratins stöttepelare, men det är som att journalister blandar ihop medel och mål och glömmer att den parlamentariska demokratin skapades för att bygga ett jämställt och rättvist samhälle, inte tvärtom. Att vi ser riksdagen som ett slags frikort som skulle kunna legitimera vad som helst, bara det är ”demokratiskt valt”.

Om vi skulle ha en folkomröstning om att utvisa alla som röstat på Sverigedemokraterna och ersätta dem med kvotflyktingar skulle det också vara ett demokratiskt beslut. Eller att utvisa alla norrlänningar till Afghanistan. Men man kan inte behandla alla beslut som ”vilka beslut som helst” och man kan inte behandla alla partier som ”vilka partier som helst” bara för att de är demokratiskt valda.

Journalistiken måste ha en värdegrund, och den måste kunna dra ut tangenterna ur resonemang, åsikter och rörelser. Jag tror att när det gäller rasism är det farligt med historielös journalistik och journalistik utan värdegrund. Men jag tror också att journalister som reflexmässigt avskyr Sd men inte vet riktigt varför har bidragit till en dålig bevakning av partiet. Jag säger inte att journalister inte ska ha känslor mot rasism, men det är bra att vara på det klara med varför, och att det är detta varför som får betydelse för vinklar, frågor och följdfrågor. (Det blev tydligt när KG Bergström intervjuade Jimmie Åkesson efter valet hur det skulle ha kunnat vara med mer pålästa journalister).

Jag menar alltså inte att journalister ska skriva folk på näsan eller säga åt läsarna vad de ska tycka. Bara att de ska vara medvetna i sin bevakning, och luta sig på en stabil värdegrund och gedigna kunskaper som sedan återspeglar sig i bakgrunder och följdfrågor. Den journalist som intervjuar en mördare kan svårligen bortse från det djupt omänskliga i att ta livet av en annan människa, även om det av någon anledning skulle ha varit lagligt. I det läget kommer journalistens värdegrund med stor sannolikhet att ge upphov till vissa frågor. På samma sätt ska journalister inte skämmas för att tycka att det är djupt omänskligt att dela upp människor i irrelevanta kategorier, och de ska i en del lägen tillåta sig att ställa följdfrågor och ge bakgrunder baserat på det.

Jag tror också att vi ska vara försiktiga med show dont tell-journalistik i den här bevakningen. Det kan bli en bekvämlighetsfälla. Jag det upplevde det själv när jag intervjuade Nationaldemokraternas tidning om presstödet. Jag var inte alls förberedd på de främlingsfientliga åsikterna så jag satt mest och kippade efter luft, lyckades inte tänka ut de följdfrågor jag kände skulle vara rimliga. I de få fall jag lyckades fick jag oftast svar som var otryckbara. Men tänkte jag, lättad när intervjun var över, Medievärlden har avancerade läsare, de kan läsa mellan raderna, show dont tell. Resultatet kan beskådas här.

En journalist måste kunna koppla ihop saker, ”Det här de säger, det kan leda till det här.” I en värld där rasismen ökar kan journalister inte vara likgiltiga och omedvetna. Vi kan inte gömma oss helt bakom påståendet att vi bara presenterar världen sådan den är, eftersom vi samtidigt är med och skapar den.

Fotnot: Det här handlar inte om hur Niklas Orrenius bevakar SD, han är en av de journalister som besitter den kompetens jag efterlyser. Texten handlar om vilken inställning journalister i allmänhet ska ha till bevakning av främlingsfientliga partier.

Fotnot2: Efter ett replikskifte på Twitter har Niklas Orrenius meddelat att han håller med om allt ovanstående, utom att Gunnar Bergdahl skulle ha några poänger.

Inte olagligt publicera SD:s register?

Många har påstått att det var olagligt att publicera Sverigedemokraternas register över folk som anmält intresse för partiet. Det behöver det inte alls ha varit.

Bland annat enligt Dagens Nyheter var det olagligt att publicera personuppgifterna. Och Datainspektionen har polisanmält publiceringen. Det är dock inte säkert att publiceringen strider mot lagen.

Om uppgifterna publicerades av en sajt med ansvarig utgivare var det inte olagligt. Personuppgifter är inget undantag i Tryckfrihetsförordningen.

Om uppgifterna publicerades av en sajt utan ansvarig utgivare är det inte heller säkert att det var olagligt. Personuppgifter som inte anses känsliga är det inte olagligt att publicera. Det är en bedömningsfråga om det är känsligt att ha anmält sitt intresse för Sverigedemokraterna, ett parti som nu sitter i Sveriges riksdag.

Dessutom finns det ytterligare en aspekt, även om personuppgifterna publicerats av en sajt utan ansvarig utgivare och bedöms vara känsliga blir det antagligen inget rättsfall om personen bakom sajten inte bor i Sverige.

Åklagarmyndigheten lade ner en anmälan mot sajten Info14 med följande motivering: ” Anmälan avser hemsidan www.info14.com. Hemsidan liggerpå en server i Texas, USA och är registrerad på en X X med adress i Kalifornien, USA. Med hänsyn till härtill är det uppenbart att brottet inte går att utreda.”

Tog SVT Debatt SD till riksdagen?

SVT Debatt igår är ett bra exempel på hur medier inte ska hantera högerpopulistiska partier.

När Aftonbladet publicerade den omstridda debattartikeln från Sverigedemokraterna i höstas skedde det med så många hängslen och livremmar att det nästan blev löjligt. I tidningen ägnades 3 eller 4 uppslag FÖRE själva publiceringen, åt kritisk granskning av både debattartikelns innehåll och partiet i stort.

När SVT Debatt igår bjöd in Jimmie Åkesson till Debatt fanns inget av detta. Debatten skulle kunna tjäna som ett exempel på hur medier INTE ska hantera högerpopulistiska partier.

SVT lät dem prata om deras favoritämne ”islamiseringen”, programledaren Belinda Olsson klarade inte att på allvar ställa kritiska frågor eller syna argumenten och motparten, Nalin Pekgul, var synnerligen blek.

Det enda som räddade Debatt från totalt haveri var de skarpa kommentatorerna Niklas Ekdal och Anna Hellgren.

Det är mycket troligt att SVT Debatt igår ökar stödet för SD, och partiets chanser att ta sig in i riksdagen.