Annons: Mediedagen 2019

Veckan när mediebranschen vaknade

Mediebranschen håller på att vakna upp ur en sexistisk mardröm. När förövarna nu tas ur tjänst och de ansvariga ställs till svars blir en verklig förändring möjlig.

Det har varit en smärtsam vecka för några av våra största medieföretag. Svåra personalärenden internt och stark kritik från allmänheten, sannolikt med försvagat förtroende som konsekvens. Och en smärtsam och omtumlande vecka för alla som berättat om övergrepp – och alla som valt att inte berätta. Men på längre sikt var detta det bästa som kunde hända. Vår bransch genomlever just nu en katarsis och håller på att vakna upp ur en sexistisk mardröm.

Även om problemen finns överallt, i alla branscher och i alla delar av vår bransch, har de fall som uppmärksammats nu gällt de stora medieföretagen i Stockholm, där makten är som störst och där stjärnorna är rikskändisar. Fallen har fått hanteras av kvinnliga chefer, som i vissa fall ärvt dem av manliga företrädare, och fall som tidigare sopats under mattan har först nu fått allvarliga konsekvenser för förövarna. Det har visat sig att halva arbetsstyrkan på många arbetsplatser har tvingats navigera genom ett minfält av risker och fällor, vilket begränsat även de kvinnor som aldrig utsatts för direkta övergrepp.

Avslöjandena och #metoo bär med sig upprättelse och bekräftelse för de som drabbats. Många fler män än dessa fåtalet anklagade har det svettigt just nu och ännu fler, jag skulle tro de flesta av oss, har fått rannsaka sig själva.

Men framför allt bär det med sig ett frö till en bättre framtid. Jag har bevakat den här branschen i över ett decennium, och beskrivit många stora skeenden och dramatiska förändringar, men inget som känns viktigare än detta. Det är som att en Berlinmur har fallit.

Från och med nu kommer förhoppningsvis ingen praktikant, vikarie eller anställd tro att hon eller han förväntas acceptera sexism, rasism eller homofobi från chefer eller högstatuspersoner inom organisationen.

Från och med nu kommer varje potentiell förövare tvingas tänka till en gång extra innan den skrider till verket.

Från och med nu kommer ingen ledning kunna blunda för eller täcka upp för män som beter sig sexistiskt, rasistiskt eller homofobiskt, utan att riskera att det slår tillbaka mot dem själva.

Är tiden förbi då män med makt eller kändisskap försöker använda det för att utnyttja, förödmjuka eller trakassera kvinnor sexuellt? Sannolikt inte. Men motståndet kommer att vara hårdare, riskerna för förövarna kommer att vara högre och de som fäller avgörandet, ledningar och styrelser, har tydligt valt sida. Äntligen.

 

Här är några av de fall där #metoo gett konsekvenser på medieföretagen:

TV4

TV4 drar in Martin Timells program

Martin Timell medger tafsande

Aftonbladet

En till Aftonbladet-medarbetare pekas ut för våldtäkt

Ännu en anmälan mot Aftonbladet-medarbetaren

Utpekad Aftonbladet-medarbetare tar timeout

Aftonbladet utreder anklagelserna mot medarbetaren

SVT

Anklagad SVT-chef lämnar

Chef på SVT utreds för sexuella trakasserier

DN

DN pausar frilanssamarbete

 

Journalistik jag saknar när rasismen ökar

Medierna har varit betydligt bättre på att beskriva SD och dess väljare än de människor som deras politik riktar sig mot.

Efter valnatten upplevde en stor grupp människor i Sverige att de plötsligt kände sig otrygga i sitt eget land. Jag har hört det från flera olika personer, att det kändes på ett annat sätt att röra sig i sin egen stad, att promenera på gatorna, att åka kollektivtrafik.

Av vad jag har sett, lyssnat på och läst är detta är något som medierna inte klarat av att fånga upp riktigt.

Dagens Nyheter lyckas i dagens tidning med konststycket att inte ens nu när det verkar vara en ny laserman i Malmö fråga några invandrade om hur de känner, istället ställdes frågan till tre vita personer.

Vad det beror på kan man bara spekulera i, men de homogena redaktionerna bidrar säkert. Vi som jobbar på de svenska redaktionerna, som själva är icke-invandrade och ohotade, har svårt att förstå främlingsfientligheten på samma existentiella plan som den som den riktar sig mot. En ny brittisk rapport visar att 77 personer dött på grund av den hårda politiken mot invandrare i Storbritannien.

Jag saknar också bevakningen av dem som skickas tillbaka på grund av en hårdare invandringspolitik.Det handlar om mänskliga öden, ofta människor som talar samma språk som vi, vandrat på samma gator som oss och har många vänner och bekanta här. Jag hittar den delvis i Svenska Dagbladet, exempelvis i det här reportaget från Kosovos soptippar.