Annons: Mediedagen 2019

Populisterna utnyttjar journalisternas narcissism

Genom att väcka journalisternas narcissism lockar Trump in dem på sin planhalva. På samma sätt kan man se på förhållandet mellan svenska medier och Sverigedemokraterna.

Visst är Trump narcissist, men det är även journalisterna. Och det senare kanske kan vara lika skadligt som det förra. I en intervju med CNN:s Christiane Amanpour säger Jon Stewart följande om relationen mellan Donald Trump och journalisterna:

“Journalisterna har tagit det personligt, de känner sig personligen sårade och förolämpade av den här mannen. Han lägger ut betet, och de dyker i, och vad han lyckats så bra med är att locka fram deras egen narcissism, deras eget ego. Och journalisterna ställer sig upp och säger, vi är nobla, vi är hedervärda, hur vågar du? De tar det personligt, och han lyckas flytta fokus från sin politik till fighten. Allt handlar om fighten, och han kommer att vinna den fighten.”

Det ligger mycket i detta, och svenska medier hugger ibland på samma bete i förhållande till Sverigedemokraterna, som precis som Trump ofta försöker måla upp en bild av en kamp mellan “sverigevänner” och “pk-media”.

Ett tydligt exempel var när Sveriges Radios Ekot dagen före valet toppade sina sändningar med att SVT hade markerat mot Jimmie Åkesson i slutdebatten, och att Jimmie Åkesson kände sig kränkt. SVT hade den som andra eller tredje största nyhet i sina sändningar och SVT Text toppade med fadäsen i ett halvt dygn. Om UR rensade tablån för ett direktsänt halvdagsseminarium i ämnet vet jag inte, men det skulle inte förvåna.

Vem kan ha tyckt att detta var den viktigaste nyhetshändelsen i Sverige och världen den dagen? Rimligen bara två aktörer: public service och Sverigedemokraterna.

Läs också: 

Public service blev valets huvudnyhet

Public service blev valets huvudnyhet

Public service lyckades göra sig själva till huvudnyhet dagen före valet. Inte genom de eventuella misstag som begicks utan på grund av besattheten av sig själva.

Har man trampat i klaveret bör man stå still, brukar det heta. På Gärdet började man istället klampa runt i det så det överröstade allt annat dagen före valet. Det är möjligt att det var formellt rätt att markera mot Jimmie Åkessons uttalande i fredagens slutdebatt, men man måste ha lite taktkänsla också. Har man tidigare släppt igenom värre uttalanden, har man en debatt där flera andra reagerar starkt, och är det dagen före ett val kunde man i ett osäkert läge hellre låtit det vara. Men det är lätt att vara efterklok, och det är lätt att förstå utgivarens beslut efter en fällning nyligen för ett liknande uttalande.

Vad som är betydligt svårare är förstå är public service monumentala besatthet av sig själva, som ledde till panikbeslut som att byta ansvarig utgivare och att hålla ett möte med Sverigedemokraterna efter att de hotat med att bojkotta SVT. Men allra underligast är att Sveriges Radios Ekot valde att toppa sändningarna under lördagsförmiddagen med detta och att SVT Text toppade med det under en stor del av dygnet. Dagen före valet. Hur väl rimmar det med public service uppdrag?

Vad public service framför allt lyckades skildra dagen före valet var att public service är alltings centrum och att deras beslut är de viktigaste och mest intressanta i hela landet, till och med dagen före valet. Och att de, trots all bra journalistik och en riktigt vass utfrågning av Jimmie Åkesson i SVT nyligen, fortfarande saknar självförtroende och blir så fruktansvärt ängsliga varje gång de har att göra med Sverigedemokraterna att de nästan slår knut på sig själva.

Svenska populister har högt förtroende för medier

I Sverige har invånare med populistiska värderingar näst högst förtroende för medier i en jämförelse med sju andra europeiska länder i en ny studie. Men skillnaden mellan de med högeråsikter och vänsteråsikter är allra störst i Sverige. Och skillnaden mellan DN och SvD och kvällstidningarna är också stor. KORRIGERAD

En ny studie från Pew Research Center har undersökt förtroendet för medier i Sverige, Danmark, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Spanien och Italien. Studien visar att det är större skillnad i förtroendet för medier mellan invånare med populistiska värderingar och icke-populistiska värderingar än mellan de med högeråsikter och vänsteråsikter.

Om man ser på enskilda länder följs Sverige och Tyskland åt. I Tyskland är skillnaden störst mellan populister och icke-populister i synen på medier, men Sverige ligger inte långt efter. I Sverige och Tyskland är skillnaden också störst mellan de med vänster- och högeråsikter. Och i båda länderna är det folk med vänsteråsikter som har större förtroende än de med högeråsikter. I Spanien, Storbritannien och Italien är det tvärtom de med högeråsikter som har större förtroende för medierna.

När det gäller Storbritannien och Italien skulle det kunna bero på att Murdoch och Berlusconi har tydligt högerinriktade medier och att det finns populistiska vänsterrörelser i dessa länder som rimligen har lägre förtroende för högermedier.

I Sverige är det 74 procent av befolkningen med icke-populistiska värderingar som litar på medierna medan 49 procent av de med populistiska värderingar gör det. Det innebär ett av de största glappen, med hela 25 procentenheter. Men Sverige sticker också ut på ett annat sätt: I inget annat land, utom Nederländerna, litar så många med populistiska värderingar på medierna som i Sverige. KORRIGERAD. Sverige, Tyskland och Nederländerna ligger på en högre nivå än övriga länder.

Studien erbjuder inga förklaringar, men sådant som skulle kunna spela in är att det svenska (nederländska och tyska) samhället fortfarande är ganska sammanhållet, att vi har ett starkt public service, starka privatägda medier och även ganska framgångsrika så kallade ”alternativa medier” (studien skiljer inte på traditionella medier och ”alternativmedier”). En annan förklaring skulle kunna vara att journalistiken har följt populisternas åsiktsströmningar här i högre grad än i andra länder. Men om detta kan man bara spekulera.

När man bryter ut de åtta svenska medier som finns med i studien visar det sig att skillnaderna i förtroende på populistskalan är ganska stora, där framför allt förtroendet för morgontidningarna SvD och DN är betydligt högre bland de med icke-populistiska åsikter. Det är lite synd att inte GP är med i undersökningen, för det hade varit intressant att se om ledarsidans svängning skulle ge den annan position än Stockholmstidningarna. Efter morgontidningarna kommer tv-kanalerna och sedan kvällstidningarna. Och för Flashback och Nya Tider är det föga förvånande fler som har högre förtroende bland de med populistiska värderingar.

När de svenska medierna ska värderas efter publikens åsikter på höger-vänster-skalan blir det mycket mer ljummet (jämför med exempelvis Storbritannien ovan där skillnaderna är betydligt större). De enda statistiskt signifikanta skillnaderna är att Aftonbladet och SVT åtnjuter högre förtroende på vänsterkanten. Och något överraskande är skillnaden allra störst när det gäller SVT. Det ligger i linje med senaste SOM-undersökningen som visar att förtroendet för SVT ökat bland vänsterväljare men minskat bland högersympatisörer.

Samtidigt har SVT extremt högt förtroende bland alla grupper, och enligt denna undersökning finns det förtroende för SVT bland 87 procent av högersympatisörerna och 79 procent bland de med populistiska åsikter, vilket är högst av alla svenska medier och även mycket högt i den internationella jämförelsen.

Till skillnad från privatägda medier som DN och SvD som inte behöver slå knut på sig själva för att nå läsare med populistiska värderingar (särskilt inte sedan fokus skiftat till digitala prenumeranter) har public service i sitt uppdrag att nå alla svenskar och vinna deras förtroende. Den här undersökningen visar att de lyckats mycket bra med det – så här långt. SR är tyvärr inte med i studien men lyckades enligt SOM-undersökningen till och med något bättre än SVT bland SD-väljare.

Några frågor inför framtiden är hur länge public service-bolagen kommer kunna fortsätta vinna i dessa grupper – och vad som händer när de inte längre gör det. Alternativt hur långt de måste gå för att fortsätta att ha deras förtroende och om det kan påverka förtroendet bland den större gruppen med icke-populistiska värderingar.

Hela studien, med betydligt fler variabler, bland annat medias roll och förtroendet för olika bevakningsområden, finns på Pew:s sajt:

In Western Europe, Public Attitudes Toward News Media More Divided by Populist Views Than Left-Right Ideology

Mats Johansson – de fria mediernas försvarare

Svenska Dagbladets förre politiska chefredaktör Mats Johansson avled hastigt på midsommardagen. Hans bortgång är en stor förlust för alla som värnar yttrandefrihet och fria medier.

Mats Johansson avled på midsommardagens morgon. I sitt långa yrkesliv som journalist, politiker och debattör har han bland annat varit politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet och moderat riksdagsledamot i bland annat kultur- och utrikesutskottet.

Som politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet och som ledarskribent såg han antagligen på medierna som ett slagfält för politiken. Men de senaste åren såg han allt mer på politiken som ett slagfält för medierna. Hans engagemang för yttrandefrihet och fria medier var djupt och äkta och låg bortom partilinjer och debattpositioner. Han älskade och brann för den fria pressen men även ett starkt public service, och kom att bli en av de skarpaste försvararna av public service bland annat i de kolumner han skrev för Medievärlden.

Hans sista text för Medievärlden, en initierad analys av den politiska striden mellan BBC och Murdoch i Storbritannien, avslutade han med sin egenhändigt komponerade transparensupplysning: ”MATS JOHANSSON är vice ordförande i Ägarstiftelsen till public service, där han 2010 invaldes som riksdagsledamot (M), en ordning han vill avskaffa.” För precis så var det, som politiskt invald jobbade han hårt för att få bort ordningen med politiskt invalda ledamöter i public services ägarstiftelse. Syftet var förstås att public service-medierna ska vara så fria som möjligt.

I texten beskrev han för övrigt hoten mot public service så här: ”Det summerar till vad jag kallar ’de dubbla hoten’ mot public service: utifrån i form av politiker och konkurrenter, inifrån i form av usel enögd journalistik som inte motsvarar kraven på kvalitet och saklighet. Till detta växer nu fram en tredje hotbild – den organiserade hatkampanj från extremhögern mot ’medierna’ som syftar till att minska deras höga förtroende hos allmänheten.” Han slog gärna åt alla håll, med ett stramt och återhållet raljerande språk, men undvek slag under bältet och omotiverade personangrepp.

Mats Johansson var en enastående skribent, stilistiskt med språklig precision och intellektuellt med sitt fria tänkande och utforskande. Han var också en av de mest kunniga och initierade personerna jag träffat när det gäller mediefrågor. Han rörde sig i internationella kretsar som få svenskar har tillgång till, och var bland annat Europarådets medierapportör åren 2010–2013. Hans engagemang för yttrandefrihet och hotade journalister var outtröttligt. Hans bortgång är en stor förlust för alla som värdesätter det fria ordet.

 

Om Mats Johansson

Mats Johansson började skriva i Svenska Dagbladet 1980 och var tidningens politiska chefredaktör mellan 2000 och 2003. Han har fortsatt medverka i tidningen och har varit kolumnist på ledarsidan sedan 2015. Han har varit redaktör för Svensk Tidskrift och grundade tankesmedjan Frivärld.

Han var också moderat riksdagsman mellan 2006 och 2014. Då var han bland annat ledamot i kulturutskottet. Mats Johansson var även vice ordförande i Förvaltningsstiftelsen som äger Sveriges Radio, SVT och UR.

Mats Johansson var även återkommande skribent på Medievärlden. Läs hans mediekrönikor här:

Läs Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahls minnesord över Mats Johansson här:

Aktuellt visade hur medierna kan vinna tillbaka populister

Om medierna vill återfå förtroendet bland de grupper som förlorats till alternativmedier var måndagens inslag en bra illustration av hur det ska gå till.

Det är förstås ironiskt att Aktuellt i ett inslag om förtroendet för medierna helt missar att kolla upp en av de bärande intervjupersonerna.

Men en djupare ironi är att det antagligen är precis sådana inslag som det i måndags som skulle kunna återvinna förtroendet för SVT bland de grupper som har förlorats till alternativmedier: Ämnet är att ”folket” tappat förtroendet för gammelmedier. En pensionerad kvinna som på sin fritid kommenterar på nazistforum får representera Folket. Sedan en bloggare med för tittaren oklar bakgrund och kompetens som får expertkommentera att medierna ibland inte berättar allt (men till synes utan att ha begripit varför, de pressetiska reglerna, sändningstillståndet mm). Och på det en debatt mellan Jan Helin och Alice Teodorescu där ingen av debattörerna, vilket medieprofessorn Jesper Strömbäck påpekat, stödjer sig på någon sakkunskap utan främst utgår från egna erfarenheter.

På kort sikt är det så här: Om public service vill återvinna förtroendet hos de som förlorats till populismen måste de göra mer populistiska inslag. Om de vill vinna förtroendet hos oss andra måste de göra mer journalistiska inslag. Det kommer inte att gå att få förtroendet hos båda grupperna samtidigt. Inte över en natt. Denna polarisering är tydlig inte bara i Sverige utan även i exempelvis USA där dagstidningarnas betalda upplagor går starkt framåt.

Och om public service ska välja den populistiska vägen är frågan om de behöver några journalister för att göra inslagen i framtiden. Ska du vinna en grupp människor som inte tror på fakta eller vetenskap ska du naturligtvis undvika sådant. Istället ska du spela på deras lägsta känslor, för i våra mest förfinade preferenser är vi människor mycket olika, men i våra lägsta och mest småsinta är det betydligt lättare att hitta gemensamma nämnare.

På längre sikt vill jag ändå tro att den journalistiska vägen kan vinna även de som helt övergått till ”alternativmedier” som är det finare namnet för hatsajter. Men det är nog inget medierna kan åstadkomma på egen hand. Så länge vi har en politisk rörelse som kröns av Sveriges näst största parti som ständigt förtalar professionella medier och hyllar propagandamedier kommer det att bli svårt. Särskilt om även andra delar av offentligheten faller in i deras kör.

Varför drabbar ängsligheten bara public service?

Tidningen Journalisten beskriver räddhågsna public service-redaktioner som inte vågar rapportera om känsliga frågor. Men vad är det egentligen för ängslighet och varför tycks den bara drabba public service?

Reportaget i Journalisten handlar bland annat om att medarbetare på public service känner att de inte vågar rapportera om ämnen som berör identitetspolitik och flyktingar. De intervjuade cheferna säger att de inte känner igen sig, och även fackklubben på Sveriges Radio har ifrågasatt bilden. Men reportaget har ändå lett till att det ska anordnas samtal på både Sveriges Radio och SVT för att reda ut frågan. Oavsett om man tycker att reportaget ger en rättvisande bild eller inte väcker det flera intressanta frågor:

SVT, Sveriges Radio och UR är tre separata bolag med helt olika ledning. Hur kan detta fenomen vara så likt på de tre bolagen? Handlar det om en ”public-service-kultur” snarare än om kulturerna inom respektive bolag?

Varför är ängslighet ett problem inom public service men inte inom den privatägda dagspressen? Det finns säkert undantag, men på det stora hela verkar de flesta tidningsredaktioner ha en tydlig publicistisk hållning med journalister som känner sig säkra och trygga i sina roller. Kan det ha att göra med att de flesta som inte gillar de senaste årens förändringar har lämnat dagspressbolagen, medan public service-bolagen har ganska låg personalomsättning? Eller är det en följd av public service-uppdraget?

Om det är så att ängligheten inom public service är ideologiskt betingad, vilket jag förutsätter att en del vill göra gällande, varför avspeglar den sig i så fall inte i den faktiska rapporteringen? För medan bland andra Aftonbladet, Expressen och DN gjort rader av avslöjanden om den nya invandringsfientliga och SD-vänliga miljön, har public service gjort, ja vadå? Kan någon nämna vilka större avslöjanden som kommit därifrån? Årets viktigaste avslöjande om dessa miljöer kommer från Eskilstuna-Kuriren, som har en bråkdel av SVT:s resurser, medan SVT är det medieföretag som fått mest kritik för sin handfallenhet inför invandringskritiska intervjupersoner. Kan det vara samma ängslighet som spökar?

Det är på ett sätt intressant att SVT som är så självsäkert inom det kommersiella förefaller ängsligt när det gäller redaktionella frågor. Men är självsäkerhet alltid att föredra? Kanske är det en följd av det specifika public service-uppdraget att redaktionerna är mer försiktiga när det gäller känsliga samhällsfrågor än vad dagstidningarna är. Och om man faktiskt är osäker på hur man ska bevaka ett ämne: Ska man ändå dundra in i det med full kraft och riskera att landa snett eller ska man vara försiktigare och först skaffa sig bättre förståelse?

Ett problem, som jag upplever det, med reportaget i Journalisten är att det sägs att det finns två läger bland de anställda. Det låter också rimligt, att alla inte tycker likadant i tre så stora bolag. Men om det är så: varför får inte det andra lägret komma till tals när det gäller rapporteringen om flyktingar och invandring? Det kanske skulle kunna bli en uppföljning som kunde bidra till att spegla komplexiteten i dessa frågor. Nu framstår det lite som att en falang vill att en annan falang ska vara tyst, vilket inte alls verkar rimligt.

Och vad är egentligen problemet? Är det att man inte FÅR rapportera om vissa ämnen? Är det att man inte VÅGAR göra det? Eller är det att man inte vet HUR man ska rapportera? Detta kan förhoppningsvis klargöras genom de utlovade samtalen.

För några veckor sedan ringde en läsare och frågade varför SVT förbjöd de anställda från att använda ord som ”förort”. Jag upplyste honom om att SVT har gjort en lista med ord och begrepp som kan vara problematiska och hur man ska hantera dem, samt vilka ord man bör undvika. Vilket man kan se som att de förbjuds eller som ett sätt att hjälpa de anställda att undvika fallgropar (vilket man så klart också ha synpunkter på, eftersom den enklaste vägen då kan bli att sluta använda dessa ord). Men detta exempel illustrerar ganska väl hur lätt det är att nyanserna försvinner. Jag hoppas att diskussionerna inte landar i sådana fallgropar denna gång, och att de inblandade verkligen lyssnar och försöker förstå varandra. I så fall kanske försiktigheten och självsäkerheten kan hitta en bättre balans.

Premiär för Medievärldens nya bevakningstjänst!

Idag skickade vi ut första utgåvan av Analysbrevet Mediepolitik med fördjupning, analys och omvärldsbevakning av mediepolitiken.

Brevet kommer att skickas ut ungefär en gång i månaden, i första hand i samband med mediepolitiska nyhetshändelser.

I den första utgåvan har vi kartlagt alla de mediepolitiska processerna som pågår just nu. Det var länge sedan så många frågor var uppe i luften samtidigt, vilket är den främsta orsaken till att vi startar den här tjänsten. För det innebär både att osäkerheten om vad som kommer att gälla är stor – och att det finns chans att påverka för den som vill vara proaktiv.

Rubrikerna i första brevet:
1. Startanalys: Därför får GP inget presstöd
2. Kartläggning – Mediepolitiken just nu
3. Kartläggning: Är det dags för ”arvssynden” och Lexbase att åka ut?
4. Kartläggning: De 8 miljarderna till SVT, SR och UR
5. Kartläggning: Nytt presstödsystem eller ny dispens
6. Kartläggning: I väntan på klartecken från EU
7. Kartläggning: Nya digitala marknadsföringsformer triggar lagstiftaren
8. Kartläggning: Alkoholreklamen har en ny arena i sociala medier
9. Kartläggning: Trycket ökar för lag mot könsdiskriminerande reklam
10. Kartläggning: Nytt regelverk för dataskydd från EU
11. Kartläggning: Bredbandsutbyggnaden i glesbygd ökar
12. Kartläggning: Kommersiell radio från fler än två företag?
13. Kartläggning: Konsumentverket stryper dialogen om Nix-registret
14. Omvärldsbevakning: Digital moms
15. Omvärldsbevakning: Public service
16. Omvärldsbevakning: Presstöd
17. Omvärldsbevakning: Övrigt

I kommande brev fokuserar vi på en större fråga i taget, som public service eller presstödet, samt kommenterar aktuella nyhetshändelser precis som vi gör i startanalysen till detta brev. Breven avslutas alltid med omvärldsbevakning av de viktigaste händelserna från våra grannländer.

Låter detta som något som kan vara intressant för dig eller någon annan i din organisation? Kontakta oss på mejl eller nummer 070-3733360 för mer info eller anmäl dig här.

Viktig kulturkrock på SVT

Den turbulens som just nu råder på Aktuelltredaktionen kommer med största sannolikhet att leda till något bättre.

Att det är en kulturkrock är nog alla överens om. Men är det som bland andra Janne Josefsson hävdar en kulturkrock mellan en opinionsbildande publicist och en neutral redaktion? Eller mellan en redaktion som fastnat i gamla strukturer och en nyskapare som vill förbättra den?

Till att börja med finns det en viss ironi att det är en publicist från kvällstidningsvärlden som behöver lära SVT:s tyngsta redaktion vad demokratiparagrafen innebär. Han som aldrig har behövt förhålla sig till en sådan.

Kanske har detta att göra med att tidningsbranschen har en ständigt levande debatt om dessa frågor, både inom branschorganisationer och genom branschmedier. SVT:s företrädare har inte riktigt synts i den debatten. Möjligen sker det internt, men det kanske i så fall är en del av problemet.

Det finns en fara i att en av Sveriges främsta redaktioner etablerat en kultur där de inte kan göra fel, och inte kan lära sig något av någon annan (Detta manifesterades ganska väl i debatten mellan Aktuellts programledare/Janne Josefsson och Jan Helin). Detta gäller de flesta redaktioner i varierande grad, och har att göra med att den journalistiska integriteten är och ska vara hög. Men det kan bli ett problem om det blir för extremt och om redaktionen dessutom är väldigt homogen. Det är därför denna turbulens mest troligt kommer att leda till förbättringar. Att en av Sveriges bästa redaktioner, men som svajat en del när det gäller att bevaka den ökande rasismen och dess företrädare, nu kan bli ännu bättre.

Inte genom att driva opinion, men genom att inte ställa upp på falska premisser, motsättningar och fakta som uttalas med ett antidemokratiskt syfte. Att bli mer vaksamma på sådant och markera hårdare när det sker.

På sikt också genom att få in nya personer som gör redaktionen mindre homogen. Här har Sveriges Radio kommit längre och det har så klart lett till viss friktion där. Men om det ska hända något krävs att det finns en stark drivkraft från de högsta cheferna. Och det verkar det nu göra på både Sveriges Radio och på SVT.

PS och TV4 i dragkamp om dagspressen?

I helgen skrev Sveriges Radios chefer på DN Debatt att den kommersiella tv:n hotar dagstidningarnas hela idé. Det verkar som att både PS och TV4 vill ha dagstidningarna på sin sida i den kommande striden om public service.

Sveriges Radios vd Mats Svegfors och vice vd Cilla Benkö skrev på DN Debatt i lördags att frontlinjerna nu börjar dras upp.

”De reklampengar som i dag går till TV4, MTG och Google gick en gång till tidningsföretag och publicistiska tv-nätverk och betalade där, för att använda ett amerikanskt uttryck, ”The Baghdad bureau”, det vill säga de etablerade medieföretagens publicistiskt ambitiösa utrikesbevakning. Den lyckosamma föreningen mellan reklamintäkter och publicistik håller på att upplösas. Hela det demokratiska samhällets infrastruktur förändras. Detta blir inte bara tydligt i motsättningen mellan public service och kommersiella medieföretag. Det är också tydligt inom de kommersiella medieföretagen. TV4 tjänar 800 miljoner kronor på en omsättning av 5,5 miljarder, en avkastning på 15 procent. Dagstidningsdivisionen inom samma koncern tjänade 2010 bara 39 miljoner på en omsättning av 3,4 miljarder, det vill säga en avkastning på en procent. Var och en inser att det inte är en lönsamhet som uthålligt säkrar dagstidningen med bibehållna publicistiska ambitioner.”, skriver de bland annat. (Notera att resultatet på 39 miljoner beror på framtida tryckeriinvesteringar, DN och Sydsvenskan hade var för sig betydligt högre vinster)

Tidigare har TV4 efterfrågat dagspressens röst i frågan om förhandsprövning. ”Förslaget om förhandsprövning väger lätt som luft. Så vad skriker public servicecheferna om? Och varför är det så tyst om detta i tidningsbranschen?” skrev kommunikationschefen Gunnar Gidefeldt på Medievärlden.se.

Frågan är väl om det handlar om en genuin omtanke om dagspressens väl och ve, eller främst om en egen agenda. Både TV4 och public service konkurrerar om samma läsare  / tittare / lyssnare. Public service gör det med licenspengar, vilket många ifrågasätter när det gäller nya plattformar som direkt konkurrerar med tidningarnas verksamhet. Norrans chefredaktör Anette Novak skrev förra våren om risken för att SR och SVT skapar lokala sajter som slår undan benen för lokaltidningarna.

TV4 konkurrerar med dagspressen både om läsare och reklamintäkter, och expanderar just nu starkt på de lokala marknaderna. Den lokala satsningen angavs som ett av de främsta skälen till förra årets rekordresultat på 800 miljoner.

Om det stämmer att frontlinjerna håller på att dras upp inför en kommande strid bör nog dagstidningarna fundera över vad de har att tjäna på att välja sida.