Annons: Mediedagen 2019

Tidningen Fokus märkliga bevakning av Mellanöstern

Artiklar om Libyen och Jemen får mig att undra hur det står till med bevakningen av Mellanöstern på ”Sveriges ledande nyhetsmagasin”.

Om en journalist inte själv är insatt finns det ändå många sätt att angripa ett ämne. Journalisten kan åka till landet i fråga och själv sätta sig in i situationen. Eller ringa och intervjua folk med kunskaper och återge vad de säger. Eller, i sista hand, basera artikeln på andra artiklar och skriftliga källor, som redovisas för läsarna.

Men Fokus använder delvis en annan metod i de artiklar om Mellanöstern som publicerats på sajten. Med hjälp av källor som skulle kunna vara Wikipedia, säkerhetsrapporter och andra medier pusslar tidningen ihop en egen beskrivning av Jemen. Som publiceras helt utan källhänvisningar. Det är ganska ohederligt, men när det dessutom leder till att tidningen förminskar och förringar de arabiska folkens strävanden efter demokrati och yttrandefrihet är det också obehagligt. 

Saudiarabiens (!!) säkerhetspolitiska intressen framställs som mer angelägna för läsarna än folkens kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i Jemen. Samma sak med Libyen (men här får läsaren i alla fall en del källor redovisade: amerikanska medier och säkerhetsrapporter). Här drivs tesen att eftersom det enligt militärkällor kommer många terrorister från landet ska vi akta oss för att stödja folkets kamp för demokrati. Ingenstans tanken att demokrati skulle kunna minska terrorismen och jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle kännas för den som riskerat sitt liv på gatorna i Tripoli eller Sanaa att komma till Sverige och läsa de här artiklarna. Hade Fokus haft goda kontakter med människor från de här länderna hade tidningen antagligen inte kunnat skriva på det här sättet. 

Jag menar inte att man ska måla allt i rosa, de hot som beskrivs är högst reella. Men tidningen gör bisak till huvudsak, till enda sak i de här två artiklarna. Och denna enda sak är ökat terrorhot.

Det är en ensidig elfenbenstornsjournalistik som var vanligare före den arabiska våren. Mest synd är det förstås om de läsare som får sin världsbild från Fokus.

Vem är mannen på gatan?

Mannen på gatan är oftast en av fem enkätsvar i inrikesnyheterna. I bevakningen av Mellanöstern är han ofta huvudkällan.

Ena veckan säger mannen på gatan att de utländska trupperna måste stanna i Afghanistan i en stort uppslagen artikel i en stor svensk tidning. Nästa vecka säger en annan man på gatan att de utländska trupperna borde lämna landet i en stort uppslagen artikel i en annan stor svensk tidning. Och så där håller det på. Som läsare lämnas man ganska mycket i sticket.

Jag tycker att det är bra att mannen på gatan får vara med i nyhetsrapporteringen. Jag vill inte se en bevakning där bara makthavare har en röst. Men man ska nog inte dra för hårt på vad en slumpmässigt vald person anser om en politisk fråga. Man kan rimligen inte ens vara säker på att han säger sitt hjärtas mening med namn och bild. Det kan vara så enkelt att han som säger sig vilja ha kvar trupperna är mest rädd för regimen och han som vill ha bort den är mest rädd för motståndsmännen.

Problemet är att mannen på gatan är lite för dominerande i bevakningen från vissa länder och regioner, som Afghanistan, Pakistan, Irak och Palestina. Eftersom jag också följer alternativa nyhetskällor som Al Jazeera och Democracy Now vet jag att det finns många intellektuella och människorättsaktivister i de länderna som har mycket intressant att säga. Ibland hör jag dem också i Konflikt i P1. Men jag ser dem väldigt sällan i dagstidningarna. Där verkar all plats vara vigd åt den svenska militären och mannen på gatan.