Annons: PP Pension

Nya vägar till läsarmedverkan

Efter flera års stillestånd har utvecklingen av läsarmedverkan åter tagit fart. Senast ut är Atlantic som stänger sina kommentarsfält och ersätter dem med digitala insändare.

Kommentarsfälten har länge varit ett sorgebarn för mediesajterna, en sörja av hat och påhopp som skrämt alla som försökt få till konstruktiva diskussioner. Många sajter har gett upp och ersatt de egna kommentarsfälten med kommentarer via Facebook. Samtidigt har de som ville använda kommentarerna för att få ur sig hat och hets nu fått egna plattformar där de kan diskutera med likasinnade. Men det senaste året har utvecklingen av läsarmedverkan åter tagit fart:

  • I USA har New York Times tagit hjälp av Googleverktyget Perspective för att automatisera modereringen och öppnat upp 80 procent av artiklarna för kommentarer. Där pågår också The Coral Project där de största dagstidningarna samarbetar för att ta fram framtidens kommentarsfält (Läs mer om det i Malin Cronas Premiumanalys ”På jakt efter framtidens kommentarsfunktion”)
  • I Sverige har företaget Ifrågasätt tagit fram en lösning för kommentarsfält som testas av bland andra Dagens Nyheter, Gota Media, NWT och Norran. Ifrågasätt erbjuder en kommentarslösning där användaren måste uppe sin verkliga identitet till medieföretaget och ett modereringsverktyg där algoritmer identifierar språk som kan uppfattas som hotfullt eller kränkande.
  • Det senaste exemplet på utveckling av läsarmedverkan är amerikanska Atlantic som nu ersätter de klassiska kommentarsfälten med digitala insändarsidor där redaktörer väljer ut vilka kommentarer som ska publiceras på sajten. Dessa blir sedan publicerade på samma sätt som övriga opinionstexter och sprids också via sociala medier. En slags mellanting mellan läsarkommentarer och papperstidningens insändarsidor med andra ord

En viktig anledning till den senaste vågen nysatsningar på läsarmedverkan är att läsarintäkterna blir viktigare för medieföretagen när annonsintäkterna viker. Då blir det också viktigare att ha lojala och engagerade läsare för att bygga en djupare relation, och där kan välfungerande läsarkommentarer vara en viktig pusselbit.

Så räddar vi kommentarerna

För att få ett bättre diskussionsklimat räcker det inte med skärpta regler. Det är minst lika viktigt att jobba proaktivt för det goda samtalet.

Medievärlden hade ett stort tema om näthat i november 2007. Dåvarande chefen för Aftonbladet.se, Kalle Jungkvist, berättade där om hur sajten skulle premiera den som ville kommentera med namn och bild. Alfred Ruth, tidigare Internetworld, nu på Videoplaza, radade upp olika tekniska lösningar för att få bättre diskussioner. Några exempel:

  • Låta användarna själva rangordna kommentarerna, så att högt rankade kommentarer lyfts upp och kommentarer med låg relevans döljs. (jfr Digg.com)
  • Profilerade kommentatorer, som registrerar sig med riktiga namn, vars inlägg rankas högre, och som kan ges rätten att moderera andras kommentarer. (jfr Wikipedia)
  • Ett system med trovärdighetspoäng, där användare kan ackumulera ett högt förtroende om andra användare anser att deras kommentarer är konstruktiva, och minuspoäng om de ägnar sig åt osakliga personangrepp.
  • Ett system där kommentatorn rankas efter hur mycket han eller hon läst om ämnet. Infördes på last.fm där många som inte lyssnade på en viss artist gick in skrev en massa skit om den. (jfr Last.fm)

Nu har det snart gått fyra år. Av ovanstående har vi inte sett mycket på svenska sajter. 

Ett problem är antagligen att många utgivare har ärvt kommentarerna och inte behövt fundera särskilt mycket kring varför man har dem och vad man vill med dem.

Två helt avgörande frågor för hur man ska hantera kommentarerna måste vara:

  1. Varför har vi kommentarer? 
  2. Vad har vi för målsättning för våra kommentarer? 

Beroende på svaret finns det mängder av åtgärder att ta till. Jag kommer här att ta upp några exempel:

  • Se kommentarsfälten som en naturlig arena för de egna medarbetarna, där de bygger relationer med läsarna och försöker styra upp diskussioner som är på väg att kantra. 
  • Jobba med aktivt redaktörsskap för kommentarerna, till exempel genom att ställa frågor i anslutning till kommentarerna och att kontakta personer och be dem kommentera.
  • Fundera kring incitamenten. Om vi vill att användarna ska bete sig på ett visst sätt, hur bygger vi då ett system som uppmuntrar det beteendet. 
  • Testa olika lösningar för att höja / dölja kommentarer utan att behöva ta bort dem. Medievärlden har en sektion som heter Bortvalda kommentarer. Utländska sajter har framgångsrikt infört system för ranking och moderering av användarna, se exempelvis Digg.com och Youtube.
  • Testa olika sätt att engagera användarna i att hålla rent bland kommentarerna. Testa att ge vissa användare rätt at moderera kommentarer. Fungerar det på Wikipedia och Flashback, varför skulle det inte kunna fungera på dagstidningssajter?
  • Testa olika slags inloggning, som Facebook, Disqus, Open ID, och räcker inte det: testa att dessutom verifiera dem med e-post eller telefonnummer.
  • Börja behandla kommentarsfälten mer som insändarsidor, genom att ställa samma krav på inläggen, och verifiera avsändarnas identitet på samma sätt.

Men det går inte att komma ifrån att det viktigaste i grund och botten är vilken inställning vi själva har. Det är där allt börjar. Om inte ens vi själva tycker om våra kommentarsfält, hur kan vi då förvänta oss andras kärlek? 

Jag är så klart mycket tacksam för fler konkreta tips på hur man kan skapa ett bättre diskussionsklimat!

Läs också Mikael Zackrisson som bloggat om kommentarer.

Är kommentarerna förlorade?

Tidningarnas kommentarsfält är ett stort misslyckande. Principen att vem som helst har rätt att säga vad som helst, var som helst, är bekväm – och livsfarlig.

Läsarkommentarerna är ett av tidningarnas största misslyckanden online. Vi gick miste om den skapande kraft som finns på nätet, bland annat på Wikipedia, och fick i stället se kommentarsfälten ockuperas av en liten men vidhäftande skara.

Tanken att vem som helst har rätt att säga vad som helst var som helst – och när som helst – är absurd. Bara för att vi har yttrandefrihet kan jag inte gå in i en kyrka under en begravningsceremoni och hålla ett brandtal om invandringens konsekvenser. Jag kan inte heller kräva att när som helst få prata om vad jag vill hemma hos min granne eller i kvarterets föreningslokal. Precis lika självklart måste den som har en sajt få bestämma över samtalet där. Det är inte censur.

Dagstidningssajterna har en speciell position, som bärare av principer om press- och yttrandefrihet. Med det följer både ett ansvar för att låta folk diskutera fritt, men också att inte låta denna frihet missbrukas. Kommentarsfälten har lämnats åt sitt öde, åt ett mekaniskt modererande, och konsekvenserna av detta har vi sett de senaste åren.

På Medievärlden började vi i februari i år flytta okonstruktiva kommentarer till sektionen ”Bortvalda kommentarer”. Vi för ut dem ur en kontext där de inte passar, men låter dem fortsätta existera i en annan kontext. Det innebär en transparens mot läsarna i vad vi väljer bort, och visar var vi lägger ribban. Vi fick ett bättre diskussionsklimat och positiv respons både från andra tidningar, och från personer som berättade att de tidigare inte vela skriva inlägg på vår sajt på grund av risken för påhopp i kommentarsfälten. 

Vår kartläggning visar att det just nu görs mycket för att få bort det som är dåligt. Nästa steg är kanske att jobba mer aktivt för att få de diskussioner vi faktiskt vill ha. Att själva engagera oss i kommentarsfälten är en väg att gå, även om det kan te sig som ett Sisyfosarbete.  Men den som verkligen vill få en Wikipediakänsla i sina kommentarer måste nog också fundera på sin egen roll som avsändare. Ställa sig frågan ”Varför skulle någon vilja hjälpa mig/oss på sin fritid?”

På Grävande Journalisters seminarium i Stockholm 2010 berättade den frilansande danska ekonomijournalisten och bloggaren Dorte Toft om hur hon avslöjade en av landets mest hyllade företagare som en bedragare. Hennes personliga blogg drog till sig ett antal kvalificerade kommentatorer, bland annat riskkapitalister och personer som hade haft med företagaren att göra. Genom bloggen fick hon också kontakt med den whistleblower som gav henne det slutliga avslöjandet. Dorte Toft sade att många duktiga ekonomijournalister vid det laget jobbade med fallet, och att dessa insiders antagligen ville hjälpa just henne för att hon drev frågan i sitt eget namn, på sin egen blogg, och i ständig dialog med läsarna. Svenska Dagbladet är ett exempel på en svensk tidning som fått kommentarsfälten att jobba för tidningen i samband med realtidsgräven.

På Medievärlden kommer vi nu att börja jobba mer aktivt med att engagera kunniga människor i kommentarsfälten. Vi testar att skapa grupper av personer inom olika ämne som vi kan höra av oss till när det är det dyker upp en passande diskussion.

I den här bloggposten, och i gårdagens kartläggning, har vi tagit upp ett antal konkreta åtgärder för den som vill få en mer konstruktiv diskussion på sin sajt. Nu vill vi gärna ha fler tips, synpunkter på det vi skrivit och förslag på hur vi kan fortsätta det här temat. Så nu mejlar jag ut frågan till några som jag vet har funderat mycket på läsarkommentarer om de vill komma med input. Och kommentera gärna direkt nedan!