Annons: Mediedagen 2019

Klimatjournalistikens dilemma: att avslöja status quo

Varför är det så svårt att göra granskande journalistik av klimatfrågan? En viktig orsak är att de största skandalerna är de som bara löper vidare.

De senaste åren har konsekvenserna av klimatförändringarna blivit tydligare och den globala uppvärmningen betraktas av de flesta seriösa aktörer som det största hotet mot våra samhällen. Ändå har frågan haft svårt att få genomslag i mediebevakningen. Jag har i tidigare bloggposter spekulerat om möjliga orsaker, men skulle vilja lyfta ytterligare en. En genomgång av nomineringarna till Stora Journalistpriset de senaste fem åren visar att noll bidrag rör avslöjanden om klimat och miljö. Jag har också själv svårt att komma på några stora avslöjanden.

Problemet med klimatförändringarna är att det som förstör mest är det som redan är, det som redan byggts, det som redan tillverkats, det som redan investerats, det som bara rullar på.

En nyhet är det som händer nu: nya beslut, nya initiativ. Och dessa är nästan alltid bättre än de gamla, som togs i en tid när klimatfrågan ännu inte var en fråga. Det är inte en nyhet att fossilbolagens aktieägare redan intecknat utvinning som kommer att ödelägga planeten och att politikerna låter dem göra det. Det behandlas som ett historiskt faktum, trots att det är vår tids största skandal.

Listan kan göras lång, och det finns ytterligare en konsekvens: När Preem bygger en anläggning som kommer att stå för Sveriges största utsläpp av koldioxid kan företaget med rätta hävda att den är mycket miljövänligare än föregångarna. I ett samhälle där klimatfrågan är en fråga kommer det alltid att vara svårt att hitta exempel på nya investeringar som är sämre än de tidigare.

En ny bensinbil är bättre än en gammal, en dieselbil är bättre än en bensinbil, en laddhybrid är bättre än en dieselbil, en elbil är bättre än en laddhybrid, en elcykel är bättre än en elbil. Men egentligen är ingen av de där produkterna det bästa för klimatet, det absolut bästa är att plocka fram sin cykel ur källargaraget. Men det är det svårt att göra spännande artiklar om.

Förutom att det mesta som nyproduceras har mindre klimatpåverkan än föregångarna går det att jämföra allt i det oändliga, och nog nedplockat finns det ingen enskild sektor eller region eller koncern som har någon avgörande påverkan på klimatet, vilket dess företrädare också alltid kommer att hävda.

Hur ska journalistiken hantera dessa dilemman? Det finns inget enkelt svar på det, att avslöja status quo strider mot nyhetslogiken och innebär en rejäl pedagogisk och dramaturgisk utmaning. Men en bra start är att alltid försöka beskriva proportionerna och att placera saker i sitt rätta sammanhang. Och att börja ställa fler följdfrågor om klimatet i alla möjliga sammanhang.

En följdfråga jag saknat i veckan är varför Centerpartiets partiledare Annie Lööf, som skriver på Twitter att det nu krävs “ett kraftfullt klimatprogram med fokus på sänkta utsläpp och grön omställning” inte hade med ett enda krav som rör klimat- och miljöfrågor i sin kravlista för att släppa fram en socialdemokratisk regering. Att den frågan inte ställs säger något om hur lätt de politiska journalisterna tar på klimatfrågan.

Däremot har vi i Sverige en väldigt bra uppställning dedikerade klimat- och miljöjournalister, och bland andra Dagens Industri har på senare tid börjat granska frågorna på ett helt annat sätt än tidigare. Så om fem år hoppas jag att något klimatrelaterat avslöjande kommer att ha varit starkt nog för att nomineras till Stora Journalistpriset i kategorin Årets Avslöjande.

Fotnot: Senaste gången ett avslöjande om klimat- och miljöfrågor vann Stora Journalistpriset var 2011, det var Matens Pris av Malin Olofsson och Daniel Öhman på Ekot, där miljökonsekvenserna var en av de centrala frågorna.

Läs också:

Nu krävs en ny klimatbevakning

Tar ditt medieföretag klimatfrågan på allvar?

Mediebevakningen missar väljarnas viktigaste frågor

Replik: Fakta och åsikter i klimatbevakningen

Är det ”tesdriven åsiktsjournalistik” att påtala den negativa klimateffekten av långflygningar? Eller är det att ägna sig åt kritisk, faktabaserad journalistik?

Ekots chef Olle Zachrison konstaterar inledningsvis att fem av mina tio senaste krönikor handlar om klimatfrågan. Det är glädjande att mina ansträngningar på detta område uppmärksammas, även om jag inte är helt säker på att det ska tolkas positivt i detta fall. Anledningen till detta är hur som helst att klimatfrågan är en av de svåraste att göra rättvisa i den journalistiska bevakningen vilket jag beskrivit i flera texter, senast här.

Men sedan känner jag mig lite vantolkad. Jag menar naturligtvis inte att ett inslag i Ekot ska vara formulerat som en krönika av Cecilia Hagen (däremot skulle det ju passa bra i exempelvis Godmorgon, världen). En kolumn i Expressen, en mediekritisk krönika och ett inslag i Ekot är helt olika genrer med olika grad av utrymme för subjektivt tyckande. Jag är helt med på att Ekot inte ska ägna sig åt ”tesdriven åsiktsjournalistik” och det har jag heller aldrig efterlyst. Jag anser inte heller att varje enskilt inslag om flyget behöver ta upp klimataspekterna, precis som varje inslag om tobaksrökning inte behöver ta upp hälsoaspekterna.

Det jag vände mig mot var tonen i inslaget och att långa flygresors miljöpåverkan inte sattes i en kontext. Jag förstår att Ekot lyfte biten om att mellanlandningar kan vara bättre ur klimatsynpunkt eftersom det är något mindre känt, men det är fortfarande att blanda ihop huvudsak och bisak att bara ta upp den aspekten.

Att jag reagerade på inslagets ton är givetvis subjektivt, det beror på att klimatförändringarna skrämmer mig. Jag verkar inte heller vara ensam om detta, eftersom klimatförändringarna enligt SOM-undersökningen är den fråga som oroar svenskarna mest.

Men vad har det med långflygningar att göra? Jo, ganska mycket. Det finns nog inget mer effektivt sätt för en enskild person att hålla nere sin klimatpåverkan än att avstå från långflygningar. Är det ”tesdriven åsiktsjournalistik” att påtala detta eller ställa en fråga om det till en intervjuperson i Ekot när det handlar om långflygningar och klimatpåverkan? Eller är det att ägna sig åt kritisk, faktabaserad journalistik? Jag lutar åt det senare.

Det är för övrigt exakt detta som varit min poäng i några av mina krönikor. Ekot och andra redaktioner kan göra massor av bra journalistik om klimatförändringarna och deras konsekvenser. Men sedan ett inslag om långflygningar där man inte på allvar kopplar dessa till klimatförändringarna. Fullt fokus på symptomen, medan orsakerna bevakas mer godtyckligt och pliktskyldigt. “Frågan är också hur rätt i tiden det är att tävla i allt längre flygningar, med tanke på flygets klimatpåverkan?”, sägs det i inslaget. Frågan är väl snarare hur rimligt det är?

När det gäller mediekritik tror jag däremot att den i någon mån måste vara subjektiv. När det gäller att bedöma om publiceringar är tveksamma av olika skäl hamnar man ofta i gråzoner där flera tolkningar kan samexistera. Vad är främlingsfientligt? Vad är sexistiskt? Men klimatfrågan är egentligen enklare eftersom det också handlar om naturvetenskap. Man behöver inte ha någon moralisk kompass eller ryggrad alls för att kunna ge en vetenskaplig kontext till aktuella nyheter. Däremot krävs det grundläggande kunskaper och ett visst mod för att våga höja blicken i samhällsbevakningen.

Tidigare inlägg:

Ekot ska inte bedriva åsiktsjournalistik

Ekots klimatbevakning upp i det blå

Ekots klimatbevakning upp i det blå

Med sitt inslag om världens längsta reguljära flyglinje visar Ekot att det inte räcker med att ta upp klimatfrågan, det handlar också om hur man gör det.

Inslaget påas med “Här i kvart i fem-ekot ska vi nu upp i det blå”, och det stämmer faktiskt på mer än ett sätt. Det handlar om att världens längsta reguljära flyglinje är invigd. Den nya flyglinjen tar nästan 19 timmar vilket är en timme längre än den tidigare världsrekordhållaren får vi veta.

“Dubbla pilotlag ska turas om vid spakarna, och passagerarna kan bara välja mellan affärsklass och extra rymlig ekonomiklass. Men att vara i luften i 19 timmar innebär vissa risker, framför allt för blodproppar. Det försöker flygbolaget motverka med en hälsosam ombordmeny bestående av ekologiska råvaror. Frågan är också hur rätt i tiden det är att tävla i allt längre flygningar, med tanke på flygets klimatpåverkan?”

Sedan uttalar sig en professor om att tvärtemot vad man kan tro kan det vara bättre med en mellanlandning på vägen. Men i början av repet har vi fått veta att planet förbrukar ungefär en fjärdedel mindre bränsle än tidigare plan. Om denna resa är bättre eller sämre för klimatet än en “vanlig” långresa får man som lyssnare alltså gissa sig till.

Några tips till Ekot, i all välmening:

  1. Överväg att inte ta upp detta alls, eftersom det är misstänkt likt spinn från flygbolaget
  2. Om ni ändå bedömer att det platsar i Ekots kvart i fem-sändning: ta inte upp det som något till övervägande del positivt och lite häftigt.
  3. När ni ska ställa den kritiska frågan om klimatförändringar i slutet, ta inte upp det som en trendfråga utan som en vetenskaplig fråga.
  4. Sätt långresans klimatpåverkan i ett sammanhang! Hur mycket påverkar en 19 timmars flygresa, vad innebär det?

Brittiska public service-bolaget BBC:s chef för nyheter och samhälle, Fran Unsworth, skev i september i ett brev till de anställda att BBC haft fel för ofta i rapporteringen om klimatfrågan. Bolaget har därför tagit fram redaktionella riktlinjer för hur klimatfrågan ska bevakas och alla anställda på redaktionerna ska få en timmes utbildning i grundläggande fakta.

Det vore kanske något för svensk public service att ta efter. Till dess borde alla läsa Cecilia Hagens senaste krönika, en journalist som vågar säga sanningen om flygresorna.

De preliminära resultaten från Nyhetsvärderaren Valspecial presenterades av forskningsledaren Thomas Nygren, docent i historia vid Uppsala universitet, vid ett seminarium på Sveriges Radio 13 september. Nyhetsvärderaren Valspecial är ett samarbete mellan ideella föreningen Vetenskap & Allmänhet, Uppsala universitet och forskningsinstitutet RISE Interactive. Projektet finansieras av Vinnova och Uppsala universitet.

Tonåringar vill ha mer miljö – medierna ger dem invandring

Svenska tonåringar är mest intresserade av sjukvård och miljöfrågor men det är invandring som fyller deras nyhetsflöden. Här finns en möjlighet för nyhetsmedierna att lösa två avgörande frågor: att förbättra klimatbevakningen och bli relevant för den unga mediepubliken.

Forskningsprojektet Nyhetsvärderaren Valspecial har undersökt svenska tonåringars mediekonsumtion inför det svenska valet. De ämnen tonåringarna var mest intresserade av var sjukvård, miljö och utbildning. Det ämne som översköljde deras nyhetsflöden var invandring, invandring och invandring. Både i flödet från de traditionella medieföretagen och i nyhetsflödet på sociala medier, som till stor del består av flödet från de traditionella medieföretagen.

Det verkar alltså som att det inte är ungdomarnas filterbubblor som är problemet, i alla fall inte om man ser till vad de anger som sina intressen, utan de traditionella mediernas besatthet av ämnena invandring, brott och olyckor. Detta pekar naturligtvis på ett misslyckande från medieföretagen, som säger sig vilja nå särskilt den yngre publiken.

Samma obalans syntes om man jämförde Som-undersökningens lista över vad svenska folket oroar sig mest för med listan över vilka inrikespolitiska frågor de tyckte var viktiga 2017. Listan över oro toppades av klimatförändringar och miljöförstöring medan ökat antal flyktingar kom först på delad niondeplats. Listan över viktiga samhällsfrågor i Sverige hade omvänd ordning, där var invandring/integration på förstaplats medan miljö/energi-frågorna kom först på sjundeplats. Även detta pekar på ett misslyckande för medierna som inte lyckats fånga svenskarnas samhällsoro i den vanliga bevakningen av politik och samhälle.

 

BBC:s chef för nyheter och samhälle, Fran Unsworth, var inne på samma spår tidigare i höst. I ett brev till alla redaktionellt anställda skrev han att klimatförändringar har varit ett svårt ämne för BBC och att det blivit fel för ofta. Vidare skrev han: ”Efter en sommar av värmeböljor, översvämningar och extremt väder har miljöbevakningen blivit viktigare för vår publik. Det finns en mängd viktiga nyhetshändelser de kommande månaderna … och det kommer många andra att bevaka. Särskilt den yngre publiken har berättat för oss att de vill ser mer journalistik om dessa frågor.”

Det finns alltså mycket som tyder på att bevakning av klimat- och miljöfrågor kan vara ett effektivt sätt att nå de notoriskt svårflörtade yngre målgrupperna.

Skulle det då räcka med att bara öka omfattningen av dagens bevakning för att vinna den unga publiken? Knappast, invandring har ju ingredienser som gör ämnet så lämpat för den mediala arenan: dramatik och polemik, starka känslor och identitetsskapande delningar från båda sidor i debatten. Men varför skulle det vara omöjligt att uppnå även inom områden som sjukvård, utbildning eller miljö- och klimatfrågor?

Jag tror att det finns extra stor potential i att bevaka miljöfrågor eftersom de redan har ingredienserna dramatik och identitetsskapande delningar. Det som saknas är polemik och starka känslor. Klimat och miljöfrågorna har också en komplexitet som gör det svårare för nya medieaktörer, som influencers, att bli tonåringarnas primärkälla. Och omvänt går miljöbevakningen inte direkt i frontlinjen när de traditionella mediehusen testar nya grepp kring tilltal och berättande.

Jag skulle därför vilja föreslå tre steg för att knäcka två av nyhetsmediernas svåraste nötter: att förbättra bevakningen av klimatfrågan och att nå de yngre målgrupperna:

  1. Öka omfattningen av klimatbevakningen, sluta låsa in den i silos och låt den istället finnas med i alla bevakningsområden. Däremot är det så klart smart att samla allt klimatrelaterat på särskilda temasidor och även att göra specifika klimatsatsningar, som bland annat Expressen gjort. (Läs mer i bloggen Nu krävs en ny klimatbevakning)
  2. Vässa klimatbevakningen, en bra start kan vara att utbilda alla journalister i frågorna, som BBC nu ska göra. Redaktörer som tycker att frågan är viktig och reportrar som förstår den är grundläggande. Sedan handlar det om att få till en kombination av tyngden som vetenskapsreportrarna och granskarna står för och ett mer lättsamt tilltal som kan funka med nya berättargrepp på nya plattformar. Jag tror också det är viktigt att skapa en dramaturgi kring att miljöfrågorna är en arena med olika aktörer med olika intressen. (Läs mer i bloggen Mediebevakningen missar väljarna viktigaste frågor). Dagens Industri avslöjande om Svenskt Näringsliv lobbande mot skärpta klimatmål nyligen är ett exempel som uppfyller de flesta av de här kriterierna.
  3. Experimentera med nya berättartekniker för miljöbevakningen som tilltalar yngre målgrupper: kombinera sådant som poddar, videojournalistik, long reads, interaktiv grafik, gameifikation kring ekologiska fotavtryck och liknande och testa även på nya plattformar som tonåringar använder. Men utgå gärna från tunga granskningar och djuplodande vetenskapsjournalistik. Jag tror att det finns massor att göra kring miljöfrågor med nya berättargrepp för en redaktion med kreativa medarbetare och utvecklingsresurser.

För den som lyckas skrapa bort mossan från miljöbevakningen väntar kanske både guld och gröna skogar.

Nu krävs en ny klimatbevakning

Både BBC-chefen och Guardians tidigare chefredaktör är självkritiska när det gäller bevakningen av klimatfrågan och BBC har nu tagit fram nya redaktionella riktlinjer. Här finns mycket att lära för svenska medieföretag.

Efter sommarens extremväder och bränder blev klimatfrågan en av de viktigaste i valrörelsens slutskede. Men många av de stora och svåra frågorna försvann ändå i mediebevakningen. Bromma flygplats och utbyggnaden av Arlanda, miljözoner och problemen med fossildrivna bilar, investeringar i och subventioner till klimatskadlig verksamhet, för att nämna några. I en valrörelse är journalisterna väldigt inriktade på att ställa politikernas förslag mot varandra och inga partier är intresserade av att komma med förslag som kan skrämma väljare. Insikten att det inte är något politiskt parti som i dagsläget har tillräckligt kraftfulla förslag för att klara klimatkrisen saknas i den politiska bevakningen.

Bevakningen av klimatfrågan är svår, ingen har riktigt lyckats få till det, trots att det är den fråga som oroar svenskarna allra mest. Även brittiska public servicebolaget BBC har haft problem med sin klimatbevakning. BBC har ofta misslyckats med att ifrågasätta klimatförnekare och bland annat fällts av granskningsmyndigheten Ofcom för detta. Bolagets chef för nyheter och samhälle, Fran Unsworth, skriver i ett brev till de anställda att BBC haft fel för ofta i rapporteringen, och att man märker ett ökande intresse för klimatfrågan, särskilt bland de yngre. Därför har bolaget nu tagit fram redaktionella riktlinjer för hur klimatfrågan ska bevakas och alla anställda på redaktionerna ska få en timmes utbildning.

Vid en första anblick är det 4-sidiga dokumentet inte så imponerande, det består mest av självklarheter om läget och slår fast att man inte behöver balansera klimatforskare med klimatförnekare ”precis som man inte behöver ha någon som förnekar att Manchester United vann lördagens match med 2–0”. Detta skulle jag påstå har varit en självklarhet länge i svenska medier.

Men det kanske är det grundläggande som är dokumentets styrka. För problemet är inte brist på spetskompetens på vetenskapsredaktionerna utan att många journalister inte känner sig nog säkra på det som borde vara självklart för att ställa rätt frågor och följdfrågor. Ett dokument med det mest grundläggande, kombinerat med en timmes utbildning för journalister inom alla bevakningsområden, kanske är den bästa starten för ett medieföretag som vill vässa sin klimatbevakning.

Jag skrev om det i en blogg i april (Mediebevakningen missar väljarnas viktigaste frågor), att klimatfrågan betraktas som ett specialintresse fast det är svårt att se att något skulle ha större allmänintresse och att det egentligen är en fråga som skär genom alla andra bevakningsområden, som ekonomi, politik, kultur, bostad, motor ”Kanske är det som krävs en massiv utbildningsinsats av redaktionerna. Eller tvärredaktionella grupper där vetenskaps/klimatreportrar, politiska reportrar och ekonomireportrar samarbetar.”

En som funderat mycket på de här frågorna är Alan Rusbridger, tidigare chefredaktör på Guardian som kanske är den dagstidning i världen som varit allra bäst på att bevaka klimatfrågan. Ändå är han självkritisk, och tror att den underbevakade klimatfrågan är det han kommer ångra mest när han ser tillbaka på sin tid som chefredaktör. ”Om vi tror att det här är den största frågan under livstid – vilket det antagligen är – och sedan jämför med hur media bevakar den, så finns det ett fruktansvärt glapp”, sade han vid ett framträdande på Global Editors Network före sommaren.

En av hans slutsatser är att man inte ska behandla klimatfrågan som ett eget bevakningsområde eftersom allt har en koppling till klimatförändringarna nu och genom att ge ett ämne till klimat- eller vetenskapsdesken placerar man det i ett ”ghetto” för klimatartiklar. ”Istället för att sätta klimatet i rubriken ska du nästan överraska läsarna genom att skriva andra slags artiklar där klimatfrågan kommer in”.

Alan Rusbridger tror också att inställningen bland redaktörerna har en avgörande betydelse: “Om vi tror att det här är den viktigaste frågan i världen, då kanske jobbet måste börja på redaktionen med att redaktörerna tycker det. Om redaktörerna inte tycker det, kommer de aldrig kunna få publiken att bry sig”, säger Alan Rusbridger. Kanske är det just en sådan förändringen som BBC:s kommande insatser kan bli en startpunkt för.

Det är också intressant med all denna självkritik från två av de medier i världen som varit världsledande på att bevaka klimatfrågan. Även här kanske det finns något att lära för svenska mediechefer.

 

Läs också

Tar ditt medieföretag klimatfrågan på allvar?

Mediebevakningen missar väljarnas viktigaste frågor

Tar ditt medieföretag klimatfrågan på allvar?

När det gäller medieföretagens del i klimatförändringarna är det inte den fysiska verksamheten som är mest problematisk utan den konsumtion den bidrar till.

Medieföretagen har generellt kommit ganska långt när det gäller sådant som miljöcertifiering av tidningspapper och att miljösäkra de interna processerna. Det är självklart bra och viktigt, men det är inte här de riktigt svåra frågorna ligger på lur. De befinner sig inte på anläggningssidan eller kostnadssidan i de ekonomiska rapporterna, utan på intäktssidan där klimatskadlig verksamhet står för en betydande del av både annonsintäkterna och eventintäkterna för många medieföretag.

När det gäller bilannonserna kommer det troligen att ordna sig av sig självt. När bilföretagen ställer om sina fordonsflottor till el- och hybridbilar kommer de också att styra om annonseringen till att handla om dessa biltyper. Kanske kommer de smutsigare bilarna att få hänga med lite i den allmänna annonseringen, på samma sätt som ölreklam en gång i tiden då en mycket liten markering visade att det handlade om lättöl. Ett bilmärke som vill marknadsföra sig som miljövänligt kanske inte kommer att vilja ösa ut annonser för sina mest miljöskadliga modeller (även om de placerats i vacker natur) när de börjar få fler miljövänliga modeller att sälja.

När det gäller flygresorna är det värre. Här har branschen problem på många olika plan

  • De egna resorna
  • Resejournalistiken som oftast guidar till flygresor utan att problematisera dessa
  • De egna eventen som nästan uteslutande paketeras med flygresor
  • Reklamen för flygresor

Allt detta kommer naturligtvis inte att upphöra över natten, men det finns små steg att ta inom alla dessa områden, och det görs också i vissa fall redan.

När det gäller det egna resandet skiljer sig inte mediebranschen så mycket från andra företag, det handlar om att hela tiden göra avvägningar. Man kan också klimatkompensera för de flygresor man bedömer att man måste göra. Och att ha stringers eller korrar på plats i andra världsdelar kan möjliggöra en minskning av de riktigt långa flygresorna.

Resejournalistiken kan bli bättre på att hitta resmål i närområdet och att även upplysa hur man tar sig till destinationer med andra färdmedel än flyg. Det senare har bland andra Dagens Nyheter börjat göra.

Även när det gäller de egna eventen och resorna kan medieföretagen bli mycket bättre på att hitta resor i närområdet. Detta efterfrågades exempelvis i en insändare i senaste numret av Friskispressen. Läsaren påtalade att det i tidningens massiva utbud av träningsresor endast fanns en som inte krävde flyg. Samma snedfördelning av inrikes/utrikes resor märks även i andra träningstidningar och även för andra tidskriftssegment.

Reklamintäkterna från resebranschen kan nog vara det allra svåraste att få bukt med. En möjlig räddning är att de tidningar som lyckas bra med sin digitala läsaraffär blir mindre och mindre beroende av reklamintäkter och till slut har råd att välja bort dessa intäkter. En annan att resebranschen ändrar sitt utbud till att omfatta fler färdmedel och miljövänligare eller i alla fall klimatkompenserade resor i sin annonsering.

Bilar och resor är bara två exempel på klimatskadlig verksamhet, och den kan vara svår att definiera på ett bra sätt. Men det finns alltid en teoretisk möjlighet att sådan reklam skulle kunna förbjudas i framtiden när klimatfrågan växer i betydelse. Och då är det alltid bättre för branschen (eller branscherna, som rese- reklam- och mediebranschen) att införa någon form av självreglering för att slippa lagstiftning.

Lagstiftning är inte den enda risken. Läsare kan komma att välja bort medier som inte tar klimatfrågan på allvar. Och varumärket kan skadas vilket kan försvaga mediets position även på annonsmarknaden.

För public service skulle man kunna tänka sig att det i framtiden införs en klimatparagraf på samma sätt som det finns en demokratiparagraf. Att varje gång någon försöker framhäva en klimatskadlig verksamhet eller förneka klimatförändringarna måste reportern eller programledaren markera mot detta. Men detta borde egentligen inte behövas, det ska vara en journalistisk reflex och inte en tvingande regel. Och även här blir det långsamt bättre, när Lundin Oil intervjuades om sina fina ekonomiska resultat i P1 förra veckan kom klimatfrågan också upp litegrann på slutet. För några år sedan hade den inte kommit upp alls.

Låter detta drastiskt? Ja, men ingenting mot de scenarion som vetenskapen målar upp om allt fortsätter som idag. Det handlar om en långsiktig diskussion som kanske inte känns prioriterad för en bransch som redan är hårt pressad, men som ändå måste börja någon gång.

Att omedelbart strypa alla intäkter från klimatskadlig verksamhet skulle sannolikt ställa medieföretaget på ruinens brant, men om de här frågorna inte ens är uppe för diskussion kan man inte med trovärdighet hävda att man tar klimatfrågan på allvar.

Mediebevakningen missar väljarnas viktigaste frågor

SOM-undersökningen blottlägger indirekt stora luckor i mediebevakningen, där de frågor svenskarna oroar sig mest för knappast dominerar, varken när det gäller ämnesval eller vinklar.

Att svenska folket framför allt oroar sig över ”förändringar i jordens klimat” (61 procent) och miljöförstöring (61 procent) har vi skrivit om efter tidigare SOM-undersökningar. Så är det fortfarande.

I årets SOM-undersökningsSvensk samhällsoro” är det intressant att ”ökat antal flyktingar” hamnar på plats nio, 37 procent av svenskarna oroas över det. Det är 10 procentenheter färre än som oroas över att havsmiljön förändras (47 procent) och 11 procent färre än som oroar sig över den ökande främlingsfientligheten (48 procent). Vilken av dessa frågor har fått största utrymme i mediebevakningen?

Om man ska fundera kring orsakerna till att det blivit så här tror jag att de politiska journalisternas okunskap eller ointresse (det går ju ofta hand i hand) har gjort att konfliktlinjerna blivit osynliga, vilket gör bevakningen ganska uddlös ur ett mediedramaturgiskt perspektiv. Klimat- och miljöbevakningen har i hög grad fått skötas av en väldigt begränsad skara vetenskapsjournalister, som visserligen gör ett väldigt bra jobb, men inte alls får det utrymme som SOM-undersökningen, eller för den delen vetenskapen, indikerar att frågorna borde få.

En annan förklaring kan vara att de starka känslor och den aggressivitet som utmärker eller i alla fall eldar på i debatten om exempelvis flyktingar är ganska frånvarande bland miljödebattörerna, där personer som Johan Rockström och Anders Wijkman med en ganska ödmjuk profil är tongivande. De har inga arméer av nätkrigare som eldar på debatten och redaktionernas ämnesval. Lösningen på det problemet är ju knappast att miljödebattörerna ska bli mer militanta, utan att redaktionerna inte ska låta sig vallas av små men högljudda digitala opinioner.

På något sätt har det blivit som att miljöfrågorna betraktas som ett specialintresse fast det är svårt att se att något skulle ha större allmänintresse än livsbetingelserna. Det är en fråga som skär igenom alla andra bevakningsområden, som ekonomi, politik, kultur, bostad, motor osv men som nästan bara tas på allvar av vetenskapsjournalisterna, några få dedikerade klimatreportrar och små nischade publikationer. Ett exempel från idag är Omvärldens artikel om AP-fondernas investeringar i klimatskadlig verksamhet via våra pensioner, som nästan bara verkar ha avhandlats på debattsidorna i de större nyhetsmedierna. Kanske är det som krävs en massiv utbildningsinsats av redaktionerna. Eller tvärredaktionella grupper där vetenskaps/klimatreportrar, politiska reportrar och ekonomireportrar samarbetar.

SvD:s klimathaveri och läsaraffären

De starka reaktionerna på SvD:s resereportage väcker intressanta frågor om klimatbevakning, fossilannonser och den växande läsaraffären.

Resereportaget i lördagens SvD med rubriken ”De förlorade paradisen” och överingressen ”Venedig, Maldiverna och Seychellerna sjunker i havet, glaciärer smälter, regnskogar skövlas och Kalifornien brinner. Passa på att besöka dessa hänförande, men klimathotade platser, innan de försvinner för gott.” väckte ont blod på Twitter. Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand skrev att SvD ”ger vår tids extrema klimategoism ett ansikte” och läkaren och debattören Agnes Wold skrev ”Är ni helt från vettet, @SvD ? Himla tur att jag inte förnyade min prenumeration!”

SvD försökte distansera sig lite från reportaget genom att hänvisa till Perfect Guides redaktion, men för den genomsnittlige läsaren uppfattas det nog inte som något väsensskilt från huvudtidningen. SvD hänvisade också till Jenny Stiernstedts seriösa klimatbevakning (som även uppmärksammats i denna blogg). Men för den som ser klimatfrågan som en pågående förintelse av livsbetingelserna på planeten är det inte en fråga där man kan väga upp sådana artiklar med skarp bevakning på en annan sida.

För det första är det intressant att den här artikeln väcker sådan uppståndelse. Hade den publicerats för ett eller fem år sedan hade den antagligen passerat relativt obemärkt. I höstas publicerade Dagens Nyheter exempelvis en artikel med rubriken ”Så ska klimathotet hanteras” och underrubriken ”mur och skyddsvallar ska klimatsäkra bilimporten i Halmstad”. Detta efter ett uppslag om klimatmötet i Bonn som hade rubriken ”Många frågor att lösa om utsläppen ska minskas”, och på ett uppslag som i övrigt pryddes av en helsidesannons för BMW. DN-artikeln uppmärksammades i mycket begränsad omfattning, så upprördheten kan tyda på att något har hänt i den svenska klimatdebatten.

För det andra finns det en intressant aspekt som handlar om att läsaraffären blir relativt viktigare för dagstidningarna i takt med att annonsmarknaden sviktar samtidigt som de digitala prenumerationerna ökar. Även om det aktuella resereportaget kanske inte leder till några större avhopp så finns det en ökad risk för läsarbojkotter i takt med att läsarintäkterna ökar i betydelse.

Är det bra eller dåligt att tidningarna blir mindre beroende av sina annonsörer och mer beroende av sina läsare? Beroendet blir i alla fall utspritt på fler. I övrigt beror det väl på vad tidningen har för annonsörer – och vad den har för läsare. Och givetvis på vad man själv har för värderingar. Men om vi pratar om klimatskadlig agenda så har nog SvD precis som de flesta medier en högre andel annonsörer än läsare inom den kategorin. Som min tidigare kollega Mikael Marklund skaldade efter många underliga annonskrockar där skarp klimatbevakning fick samsas med fossilannonser på uppslag och undersajter: ”Problemet med klimatbevakningen är miljön”.

Oavsett om man tycker att det bra eller dåligt kan risken med läsarpåverkan och läsarbojkotter bli en realitet i och med att läsarintäkternas betydelse växer. Om den grupp prenumeranter som både amerikanska och svenska dagstidningar siktar in sig på är den moraliska medelklass som ser sig som motståndare till allt som exempelvis Donald Trump står för finns en uppenbar risk att deras moral kan komma i konflikt med det som saluförs i tidningens annonser. Det är visserligen en balansgång tidningarna är vana vid att hantera, men den kan bli svårare i takt med att insatserna i och medvetenheten om, den pågående klimatkatastrofen blir högre. Kanske kan tidningarna rentav hitta nya affärer i den uppkomna situationen: vad sägs om att erbjuda en digital premiumprenumeration som är fri från fossilannonser?