Annons: PP Pension

Så gör man journalistik på Twitter

Långa serier av tweets med bilder och filmer har blivit en ny genre med imponerande resultat.

För tre veckor sedan publicerade BBC Africa en serie tweets om en avrättning av två kvinnor och deras små barn. Redaktionen utgick från en film som spridits på sociala medier (redaktionen klippte bort de sista 40 sekunderna i den version som publicerades). Det som sedan följer är ett imponerande exempel på grävande journalistik med utgångspunkt i material på sociala medier där BBC Africa tar reda på vilket land, vilken region, vilken plats, vilken armé och till slut vilka enskilda soldater som verkar vara de skyldiga.

Men det är också ett imponerande exempel på hur Twitter börjat användas på nya sätt i det journalistiska berättandet. Varje ny tweet har ett multimediainslag, exempelvis en film, en bild eller ett citat i bildform med en tillhörande text. Många tweets består av en sekvens av filmen med inlagda kommentarer och jämförelser med satellitbilder kartor och annat. Jag rekommenderar alla att läsa tråden, både för att följa det journalistiska grävandet och för att se hur man kan göra ut journalistik på Twitter.

En annan som tagit den här typen av berättande till en ny nivå, med mer featurebetonat berättande är författaren Paul Cooper, se exempelvis den här tråden om den mystiska Gorgans mur. Twittertråden är fylld av fantastiska landskapsbilder, historiska och nutida kartor, bilder på byggnader och föremål och inte minst länkar till mer läsning. Ren njutning, se här.

Om några svenska medier har gjort detta lika elegant som de två ovanstående är jag tacksam för tips!

Tar ditt medieföretag klimatfrågan på allvar?

När det gäller medieföretagens del i klimatförändringarna är det inte den fysiska verksamheten som är mest problematisk utan den konsumtion den bidrar till.

Medieföretagen har generellt kommit ganska långt när det gäller sådant som miljöcertifiering av tidningspapper och att miljösäkra de interna processerna. Det är självklart bra och viktigt, men det är inte här de riktigt svåra frågorna ligger på lur. De befinner sig inte på anläggningssidan eller kostnadssidan i de ekonomiska rapporterna, utan på intäktssidan där klimatskadlig verksamhet står för en betydande del av både annonsintäkterna och eventintäkterna för många medieföretag.

När det gäller bilannonserna kommer det troligen att ordna sig av sig självt. När bilföretagen ställer om sina fordonsflottor till el- och hybridbilar kommer de också att styra om annonseringen till att handla om dessa biltyper. Kanske kommer de smutsigare bilarna att få hänga med lite i den allmänna annonseringen, på samma sätt som ölreklam en gång i tiden då en mycket liten markering visade att det handlade om lättöl. Ett bilmärke som vill marknadsföra sig som miljövänligt kanske inte kommer att vilja ösa ut annonser för sina mest miljöskadliga modeller (även om de placerats i vacker natur) när de börjar få fler miljövänliga modeller att sälja.

När det gäller flygresorna är det värre. Här har branschen problem på många olika plan

  • De egna resorna
  • Resejournalistiken som oftast guidar till flygresor utan att problematisera dessa
  • De egna eventen som nästan uteslutande paketeras med flygresor
  • Reklamen för flygresor

Allt detta kommer naturligtvis inte att upphöra över natten, men det finns små steg att ta inom alla dessa områden, och det görs också i vissa fall redan.

När det gäller det egna resandet skiljer sig inte mediebranschen så mycket från andra företag, det handlar om att hela tiden göra avvägningar. Man kan också klimatkompensera för de flygresor man bedömer att man måste göra. Och att ha stringers eller korrar på plats i andra världsdelar kan möjliggöra en minskning av de riktigt långa flygresorna.

Resejournalistiken kan bli bättre på att hitta resmål i närområdet och att även upplysa hur man tar sig till destinationer med andra färdmedel än flyg. Det senare har bland andra Dagens Nyheter börjat göra.

Även när det gäller de egna eventen och resorna kan medieföretagen bli mycket bättre på att hitta resor i närområdet. Detta efterfrågades exempelvis i en insändare i senaste numret av Friskispressen. Läsaren påtalade att det i tidningens massiva utbud av träningsresor endast fanns en som inte krävde flyg. Samma snedfördelning av inrikes/utrikes resor märks även i andra träningstidningar och även för andra tidskriftssegment.

Reklamintäkterna från resebranschen kan nog vara det allra svåraste att få bukt med. En möjlig räddning är att de tidningar som lyckas bra med sin digitala läsaraffär blir mindre och mindre beroende av reklamintäkter och till slut har råd att välja bort dessa intäkter. En annan att resebranschen ändrar sitt utbud till att omfatta fler färdmedel och miljövänligare eller i alla fall klimatkompenserade resor i sin annonsering.

Bilar och resor är bara två exempel på klimatskadlig verksamhet, och den kan vara svår att definiera på ett bra sätt. Men det finns alltid en teoretisk möjlighet att sådan reklam skulle kunna förbjudas i framtiden när klimatfrågan växer i betydelse. Och då är det alltid bättre för branschen (eller branscherna, som rese- reklam- och mediebranschen) att införa någon form av självreglering för att slippa lagstiftning.

Lagstiftning är inte den enda risken. Läsare kan komma att välja bort medier som inte tar klimatfrågan på allvar. Och varumärket kan skadas vilket kan försvaga mediets position även på annonsmarknaden.

För public service skulle man kunna tänka sig att det i framtiden införs en klimatparagraf på samma sätt som det finns en demokratiparagraf. Att varje gång någon försöker framhäva en klimatskadlig verksamhet eller förneka klimatförändringarna måste reportern eller programledaren markera mot detta. Men detta borde egentligen inte behövas, det ska vara en journalistisk reflex och inte en tvingande regel. Och även här blir det långsamt bättre, när Lundin Oil intervjuades om sina fina ekonomiska resultat i P1 förra veckan kom klimatfrågan också upp litegrann på slutet. För några år sedan hade den inte kommit upp alls.

Låter detta drastiskt? Ja, men ingenting mot de scenarion som vetenskapen målar upp om allt fortsätter som idag. Det handlar om en långsiktig diskussion som kanske inte känns prioriterad för en bransch som redan är hårt pressad, men som ändå måste börja någon gång.

Att omedelbart strypa alla intäkter från klimatskadlig verksamhet skulle sannolikt ställa medieföretaget på ruinens brant, men om de här frågorna inte ens är uppe för diskussion kan man inte med trovärdighet hävda att man tar klimatfrågan på allvar.

När börjar den verkliga granskningen av Akademien?

De senaste veckorna har bjudit på kittlande personstrider, maktspel på hög nivå och mängder av moralistiska texter. Nu är det hög tid för lite mer granskande journalistik. UPPDATERAD2

Matilda Gustavssons avslöjande om Kulturprofilen var blytungt, kanske den viktigaste granskning som gjorts av en svensk kultursida. Men de senaste veckornas intensiva bevakning har handlat väldigt mycket om personkonflikter och maktspel. Och ännu mer om rena åsiktstexter om Akademiens kultur och dess ledamöters karaktär. Gott så, allt detta är både spännande och relevant. Men det är något som saknas: den journalistiska granskningen.

Att Akademien genom sin uråldriga verksamhetsform har rätt att hålla räkenskaper och all annan dokumentation för sig själva är en sak. Men i de flesta transaktioner finns det någon i den andra änden som inte har en lika luguber organisationsform. Och när det gäller stipendier, priser och forskningsbidrag brukar det glatt trumpetas ut vilka som får det. Hur ser kopplingen ut mellan mottagarna och Akademiens ledamöter?

Kanske är bidragen till Forum bara toppen på ett isberg. Och omvänt, om det skulle visa sig att det inte är så, att korruption och jäv inte förekommer, då kanske man ska tagga ned lite med opinionstexterna som hävdar att detta är satt i system.

Detta är ganska självklart, egentligen förutsätter jag att det redan görs, även om inte mycket publicerats än. Fördröjningen kan möjligen förklaras av att kultursidorna, som leder granskningen av Akademien, inte är lika van vid den här typen av granskningar. Kanske är det dags att ta in näringslivsreportrarna.

Det handlar inte om skattepengar och offentliga medel, och det går att argumentera för att Akademien egentligen inte sviker någon annan än Gustaf III och möjligen Alfred Nobel. Å andra sidan handlar det om en maktsfär som har en enorm betydelse för kulturlivet i Sverige, och att en hård granskning därför är befogad.

Och så det som allting började med och fortfarande är det centrala: övergreppen. Finns det fler som utsatts, har fler varit inblandade i att mörka och skydda förövaren, Finns det fler förövare? Den granskningen hamnade också på sparlåga ett tag, vilket Isobel Hadley-Kamptz skrev om i förra veckans kolumn ”Övergreppen glöms bort i bevakningen av Akademien”. Men DN följde upp den förra veckan med en konstnär som larmade redan för 20 år sedan och Akademiens kompakta ointresse och arrogans inför anklagelserna som framgår av den bevakningen är häpnadsväckande. Även detta spår behöver ges mer utrymme, varför skyddade Akademien kulturprofilen i alla dessa år, var det av bekvämlighet, beundran eller fanns det något annat?

UPPDATERAD2: Har fått en del reaktioner på denna blogg som föranleder följande uppdateringar:

1: Att det inte handlar om skattepengar är inte helt korrekt. Har fått veta dels att Akademien har ett avtal med Bolagsverket som inbringat 179 miljoner kronor under de senaste elva åren för utgivningsbeviset för Post- och Inrikes Tidningars som inte längre ges ut i pappersform. Dels att Kulturrådet också varit inblandat i utbetalningarna till Forum.

2: SVT gjorde förra veckan granskningen ”Mångmiljonprojekt fick stöd av Akademien – ledamot sambo med projektledaren” som handlar precis om det som efterfrågas i början av denna blogg. Hade missat den, bra jobb av SVT!

 

SvD:s klimathaveri och läsaraffären

De starka reaktionerna på SvD:s resereportage väcker intressanta frågor om klimatbevakning, fossilannonser och den växande läsaraffären.

Resereportaget i lördagens SvD med rubriken ”De förlorade paradisen” och överingressen ”Venedig, Maldiverna och Seychellerna sjunker i havet, glaciärer smälter, regnskogar skövlas och Kalifornien brinner. Passa på att besöka dessa hänförande, men klimathotade platser, innan de försvinner för gott.” väckte ont blod på Twitter. Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand skrev att SvD ”ger vår tids extrema klimategoism ett ansikte” och läkaren och debattören Agnes Wold skrev ”Är ni helt från vettet, @SvD ? Himla tur att jag inte förnyade min prenumeration!”

SvD försökte distansera sig lite från reportaget genom att hänvisa till Perfect Guides redaktion, men för den genomsnittlige läsaren uppfattas det nog inte som något väsensskilt från huvudtidningen. SvD hänvisade också till Jenny Stiernstedts seriösa klimatbevakning (som även uppmärksammats i denna blogg). Men för den som ser klimatfrågan som en pågående förintelse av livsbetingelserna på planeten är det inte en fråga där man kan väga upp sådana artiklar med skarp bevakning på en annan sida.

För det första är det intressant att den här artikeln väcker sådan uppståndelse. Hade den publicerats för ett eller fem år sedan hade den antagligen passerat relativt obemärkt. I höstas publicerade Dagens Nyheter exempelvis en artikel med rubriken ”Så ska klimathotet hanteras” och underrubriken ”mur och skyddsvallar ska klimatsäkra bilimporten i Halmstad”. Detta efter ett uppslag om klimatmötet i Bonn som hade rubriken ”Många frågor att lösa om utsläppen ska minskas”, och på ett uppslag som i övrigt pryddes av en helsidesannons för BMW. DN-artikeln uppmärksammades i mycket begränsad omfattning, så upprördheten kan tyda på att något har hänt i den svenska klimatdebatten.

För det andra finns det en intressant aspekt som handlar om att läsaraffären blir relativt viktigare för dagstidningarna i takt med att annonsmarknaden sviktar samtidigt som de digitala prenumerationerna ökar. Även om det aktuella resereportaget kanske inte leder till några större avhopp så finns det en ökad risk för läsarbojkotter i takt med att läsarintäkterna ökar i betydelse.

Är det bra eller dåligt att tidningarna blir mindre beroende av sina annonsörer och mer beroende av sina läsare? Beroendet blir i alla fall utspritt på fler. I övrigt beror det väl på vad tidningen har för annonsörer – och vad den har för läsare. Och givetvis på vad man själv har för värderingar. Men om vi pratar om klimatskadlig agenda så har nog SvD precis som de flesta medier en högre andel annonsörer än läsare inom den kategorin. Som min tidigare kollega Mikael Marklund skaldade efter många underliga annonskrockar där skarp klimatbevakning fick samsas med fossilannonser på uppslag och undersajter: ”Problemet med klimatbevakningen är miljön”.

Oavsett om man tycker att det bra eller dåligt kan risken med läsarpåverkan och läsarbojkotter bli en realitet i och med att läsarintäkternas betydelse växer. Om den grupp prenumeranter som både amerikanska och svenska dagstidningar siktar in sig på är den moraliska medelklass som ser sig som motståndare till allt som exempelvis Donald Trump står för finns en uppenbar risk att deras moral kan komma i konflikt med det som saluförs i tidningens annonser. Det är visserligen en balansgång tidningarna är vana vid att hantera, men den kan bli svårare i takt med att insatserna i och medvetenheten om, den pågående klimatkatastrofen blir högre. Kanske kan tidningarna rentav hitta nya affärer i den uppkomna situationen: vad sägs om att erbjuda en digital premiumprenumeration som är fri från fossilannonser?

Talar en journalist alltid sanning? Del 2

När signaturen Egor Putilov anmälde att han blivit utsatt för ett politiskt attentat ställde jag den principiella frågan om man alltid kan lita på en journalist. Den har nu åter aktualiserats.

Vad som egentligen hände den natt som Egor Putilov polisanmälde en attack mot sitt hem kommer vi nog aldrig att kunna slå fast. Två stenar krossade hans ruta, på den ena stod det ”rasist” på den andra ”ryska svin”. Polisen har lagt ned utredningen i brist på spaningsuppslag. Om attentatet kan ha varit fabricerat har de inte utrett, det verkar inte ha funnits i deras föreställningsvärld. Inte heller i tidningen Journalistens eller de övriga mediers som bevakade händelsen.

Det väcker den principiella frågan: Kan en person som kallar sig journalist och polisanmäler en attack mot sig själv ifrågasättas?

Jag tyckte själv att det tog emot att ifrågasätta, det kändes fel, men det kändes inte heller som att Egor Putilov var ett sanningsvittne. (Bakgrunden är att vi haft kontakt förut, efter att han ville publicera en debattartikel med kritik mot Sveriges Radio. När vi började nysta i det för att eventuellt skriva en egen artikel visade det sig att sakuppgifter han uppgett var helt felaktiga. Vi lade då ned det jobbet vilket ledde till stort uppslagna artiklar på högernationalistiska sajter med rubriker som ”Journalist skulle avslöja vänstervridning hos Sveriges Radio – Då skvallrar branschtidningen till SR-chefen” när det handlade om det inom journalistiken ganska normala förfarandet att låta den anklagade bemöta anklagelserna.)

Oavsett när och om Egor Putilov ljugit eller talat sanning (och om han i så fall kan ha haft goda skäl att göra det) är frågan om vi alla varit naiva inför möjligheten att även journalister kan ljuga. Och måste börja möta en ny verklighet där inte ens vårt skrå är skyddat från en ny typ av informations- och desinformationskrigföring som ökar i omfattning. Ser man det ur ett annat perspektiv är det ju en ganska bra täckmantel att jobba som journalist.

Vi har också en ny kategori av journalister som ser sig mer som nätkrigare. Det är i och för sig inget nytt att aktivister också är journalister. Samhällsengagemanget förenar båda grupperna. Men de växande högernationalistiska medierna sätter ideologin före journalistiken på ett sätt som andra ideologiska grupperingar inte gjort på länge, i alla fall inte i någon större skala. Och den ideologiska rörelse de företräder har flera gånger ertappats med att fejka attacker på sig själva för att väcka sympatier.

Den nya verkligheten blir mycket svårare att navigera i för oss som är vana att kunna lita på den som kallar sig journalist. Samtidigt handlar ju vårt yrke om att förhålla oss kritiska, ifrågasättande och undvika att bli lurade och sprida felaktig information. Det är en motsättning som vi nog måste lära oss att hantera, men som förutsätter att vi vågar tänka tanken.

 

Läs också:

Talar en journalist alltid sanning? Del 1

SvD visar hur klimatfrågan kan bevakas

I intervjun med Centerpartiets partiledare Annie Lööf visar Svenska Dagbladet upp ett nytt sätt att bevaka klimatfrågan.

Jenny Stiernstedts intervju med Annie Lööf är ganska unik i en svensk kontext. Det är en intervju med en svensk partiledare där klimatet är den helt överordnade frågan. Och där den intervjuade inte tillåts komma undan med tjosan hoppsan-svar.

Varför är det viktigt? För att det uppstått ett tomrum i mitten när det gäller bevakningen av klimatfrågan. Medierna förmår bevaka den med förnuft när det gäller världspolitiken och med känsla när det gäller individens val. Men däremellan, på nationell och regional nivå, behandlas den som ett mindre särintresse.

Nu drar valrörelsen igång. Klimatfrågan brukar rankas som en av de viktigaste av svenska väljare. Men medierna har inte lyckats fånga upp den på ett seriöst sätt.

De slår ofta in på den enkla vägen att låta politikerna själva berätta vad de står för. Det kanske fungerade i en annan tid, med andra politiker. Idag fungerar det inte alls. Och när politiska förslag väl analyseras, då handlar det mer om taktiken bakom och dess möjliga effekter på väljaropinionerna. Det handlar sällan om vad förslagen kan leda till för väljarna, samhället och omvärlden.

När alla partier (nästan) säger att klimatfrågan är viktig och att deras politik bäst uppfyller Parisavtalets krav blir det förvirrat om inte journalisterna förmår sätta politiken i en kontext. Svenska Dagbladets intervju med Annie Lööf gör en sådan ansats. Den visar att en annan bevakning är möjlig.

Inte alltid publicist först

Ett mantra som verkar sprida sig efter #metoo är att en utgivare alltid i första hand ska vara publicist. Det är inte helt sant av ett väldigt enkelt skäl.

Bland andra Aftonbladets nu sjukskrivna publisher Sofia Olsson Olsén har gett utryck för problemet med att både vara utgivare och arbetsgivare och att arbetsgivaransvaret ibland kan gå före. Vilket kritiserats av bland annat Resumés Andreas Rågsjö-Thorell och Malin Ekman i Svenska Dagbladet som menar att en utgivare alltid ska vara publicist i första hand, även när det gäller det egna företaget.

Men det finns ett annat skäl än arbetsgivaransvaret till att det inte går att vara publicist i första hand när det gäller interna förhållanden. Det är för att du är en del i skeendet och därmed en part i målet. Och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att leda bevakningen av ett skeende där du också är en aktör.

Däremot går det självklart, som Dagens Nyheter gjort på ett föredömligt sätt, att vara transparent med vilka åtgärder man gör internt. Men det handlar då om sparsmakade artiklar med få detaljer – inga braskande granskningar på flera uppslag.

Det går emot allt man normalt tror på, men i dessa fall kan det faktiskt vara bättre att låta konkurrenterna stå för bevakningen, trots att man vet mer än dem. Och att själv nöja sig med rewrites av andras bevakning och egna transparensbloggar eller kortfattade transparensartiklar.

Om det bara gällde konflikten mellan arbetsgivaransvar och utgivaransvar skulle det peka på att problemet vore publisherrollen. Den rollen har sina problem, vilket Stefan Melesko precis skrivit om i en text på Medievärlden Premium, men problemet med att inte bevaka sig själv skulle inte lösas genom att den avskaffades. En chefredaktör och ansvarig utgivare är lika mycket en del av företaget som en vd med arbetsgivaransvar.

Fyra frågetecken när medierna ”förtiger”

När det heter att medierna förtiger saker för folket saknas följfrågor i varje mellanled: vilka är medierna, vilka är folket och vad är det som förtigs?

  1. Vilka är medierna? Medierna anklagas för att ha förtigit. För att ha skrivit för mycket, för lite och för fel. Men det är en kritik som kan träffa alla och ingen känner sig särskilt träffad. Dessutom blandas nyhetsrapporteringen ofta ihop med ledartexterna vilket bara ökar förvirringen. Här skulle debatten vinna på konkreta exempel
  2. Vilka är folket? Nisse i Hökarängen, föreslås det i exempelvis denna text. De som tycker som SD får man intrycket att många menar. För att något ska tillskrivas folket tycker man att minst en majoritet av detta borde vara enig i frågan. Annars handlar det nog mer om en projektionskategori för skribentens egna åsikter.
  3. Vad är det som förtigs? Handlar det om svenska mediers återhållsamma publicering av förövare? Det är en gammal svensk debatt där enigheten tidigare varit ganska stor om att den svenska återhållsamheten varit att föredra framför den anglosaxiska blodtörsten. Men när SD:s propagandamaskiner gick igång var det som om den debatten aldrig funnits och att allting egentligen bara handlade om etnicitet. Eller handlar det om att medierna är dåliga på att rapportera om samhällsproblem orsakade av invandring. Stämmer det verkligen? Och i så fall:
  4. Vilken artikel saknas? Det blir lite underligt om en skribent som menar att något inte blir skrivet inte själv kan beskriva vad det är. Framför allt blir det svårt att bemöta. Precis som den som säger att ”det får man ju inte säga” hellre säger denna fras än det den anser sig inte få säga. Och håller fast vid den långt efter att det visat sig att det gick utmärkt att säga just detta.

Självklart går det att bedriva mediekritik utan att svara på någon av dessa frågor. Men den bli mer värdefull och konstruktiv om man inte glider förbi dessa grundläggande frågor

Jan Helin tar också upp några av dessa frågor i en text i DN Kultur: Jan Helin: Populistisk politik får inte smitta den seriösa journalistiken

Invandringen och glappet som journalistiken måste överbrygga

Invandringen är det ämne som flest saknar förtroende för mediernas rapportering om. Handlar det om rapporteringens omfång eller dess innehåll. Och vad är egentligen det journalistiska svaret?

Det finns ett glapp som journalistiken måste bli bättre på att överbrygga. Det handlar om glappet mellan de samhällsförändringar som folk oroar sig över och de artiklar som folk vill läsa. När det gäller bevakningen av invandring skapar SOM-institutets undersökningar en spretig bild:

  1. Invandringen ligger bara på femteplats när svenska folket får lista de samhällsfrågor som oroar dem. Då är ordningen följande: klimatet, antibiotikaresistensen, miljön, den ökande främlingsfientligheten, invandringen (se bild ovan). Detta har Mikael Marklund tidigare skrivit om här.
  2. Invandringen är samtidigt det ämnesområde som flest saknar förtroende för mediernas rapportering om: 14 procent har mycket litet förtroende och 19 procent ganska litet förtroende för den (se bild nedan). Dessa siffror lyfts upp i Mediestudiers senaste bok ”Misstron mot Medier”.
  3. En annan siffra från SOM-undersökningen som tas upp i boken och i en debattartikel i Dagens Nyheter är att 25 procent instämmer helt och 29 procent delvis i påståendet att svenska medier inte säger sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring. Denna siffra är svårare att värdera eftersom frågan inte verkar ha ställts om andra samhällsfrågor. Min uppfattning är att det är en stor skillnad mellan att instämma helt och att instämma delvis. Att inte tycka att medier ger hela sanningen kan ju vara ett källkritiskt sundhetstecken lika gärna som en missnöjesyttring med bevakningen.

Men när det gäller förtroendefrågan sticker alltså invandringen ut, som den fråga som flest saknar förtroende för mediernas bevakning av. Vad kan det bero på?

I en intressant artikel i tidskriften Wired skriver Clive Thomson om fenomenet med fake news och åsiktsbekräftande propaganda och jämför med problemet med spam i e-post på 90-talet. Då gick det att lösa problemet med hjälp av ny teknik. Men den stora skillnaden är att ingen mottagare ville ha spam, medan många mottagare älskar fake news och information som bekräftar deras världsbild. Och information som konsumenterna älskar är mycket svårare att stoppa.

Men varför är negativ rapportering om invandring så populär?

En gissning: Ämnet är, och har alltid varit, tacksamt för populister som vill mobilisera människor. De senaste åren har vi upplevt hur en högljudd och extremt aktiv minoritet, som påstår sig tala för en majoritet av folket, har drivit frågan om invandringens negativa konsekvenser och mediernas mörkande av dem.

Om man studerar siffrorna i ”Misstron mot medier” lite närmare framträder följande bild:

Det är 14 procent av de tillfrågade som har mycket litet förtroende för mediernas rapportering om invandring. Bland SD:s väljare är siffran 42 procent, bland moderaternas 12 procent. Bland övriga partiers sympatisörer ligger den mellan 5 och 10 procent, vilket är i nivå med förtroendet för bevakningen av andra ämnen. Det verkar alltså som att den minoritet som är oroade över invandringen också är väldigt engagerade i frågan och har extremt lågt förtroende för mediernas bevakning av den.

Några frågor som infinner sig:

  1. Hur många av de som är missnöjda med mediernas bevakning av invandring skulle vara mer nöjda med falska nyheter och propaganda som bekräftar deras världsbild?
  2. Skulle de bli mer nöjda om Sveriges alla researchers genomlyste ämnet från alla håll och kultursidornas tänkare lade pannorna i djupa veck varje dag?
  3. Eller skulle de bli mer nöjda om de traditionella medierna blev mer som Breibart eller Avpixlat?

Det är synd, men symptomatiskt, att frågan inte ställts om förtroendet för mediernas bevakning av den ökande främlingsfientligheten, som tar sig sådana konkreta och skrämmande uttryck som borde passa mediedramaturgin. Många människor drabbas av kränkningar och attackeras i sin vardag. Och det pågår ett krig mot landets asylmottagningar, som magasinet Paragraf uttryckte det förra veckan. Förra året utsattes ett asylboende för mordbrand var fjärde dygn, och väktare har placerats ut för att bevaka boenden för ensamkommande flyktingbarn.  Men det kriget syns knappt i medierna. Trots att fler svenskar oroar sig för ökande främlingsfientlighet än för invandring.

Utan några vetenskapliga belägg vågar jag påstå att inte heller miljöfrågor och antibiotikaresistens får mer medieutrymme än invandringen. Klimatfrågan möjligen, men då handlar det mer om pliktrapportering av global vetenskap och politik. Det verkar alltså inte handla så mycket om bevakningens omfattning som om dess innehåll.

Det kan så klart vara så att rapporteringen om invandringen varit undermålig, i någon mån har den givetvis varit det precis som all bevakning har sina bottennapp. Men frågan är om det egentligen spelar så stor roll hur den görs? I ett annat kapitel i boken ”Misstron mot medier” skriver Jesper Strömbäck och Bengt Johansson: ”… när vi människor är djupt engagerade i något ämne, kommer vi att betrakta medier som tar sig an detta ämne som fientliga till vår egen uppfattning – och detta närmast oberoende av hur medierna skildrar frågan.”

Om frågan ska ställas på sin spets: Om falska nyheter om invandring skulle vara mer efterfrågade än rapportering om klimatförändringarna och den ökande främlingsfientligheten, trots att befolkningen är mer oroad över det senare, vad är då journalistikens uppgift?

Mitt svar är att det måste vara att överbrygga glappet mellan folks verkliga oro och den bevakning som de berörs av och klickar på.

Kevin-fallet klyver dokumentärgenren

Fallet Kevin är ett journalistiskt mästerverk som berör på djupet: maktmissbruk som drabbar oskyldiga barn och där de skyldiga blev hjältar. Tre tankar kring journalistiken, etiken och genren:

  • Fallet Kevin är ett journalistiskt och dramaturgiskt mästerverk. Det som slår mig är att det inte är alla journalister som skulle kunna ha gjort detta. Dels handlar det om resurser, så klart. Men också om en journalist med integritet, djupa kunskaper om bland annat det svenska rättssystemet och en väldigt stark känsla för vad som är rätt och fel, en kompass eller ryggrad om man så vill. Och då tänker jag framför allt på det första skedet, innan de fått tillgång till förundersökningen och filmerna och hittat de grövsta övertrampen.
  • Dan Josefssons medverkan i Aktuellt efter att sista delen sänts är däremot inte helt medieetiskt oproblematisk. Att säga att den namngivna polisen Rolf Sandberg ljugit och ägnat sig åt bedrägeri i tjänsten är starkt, men inom ramarna i sammanhanget. Även om han själv inte var med i programmet. Men att säga att han är en ful filur är mer tveksamt. Men svårt att hantera i en direktsändning, så klart.
  • Medierna i P1 belyste ett intressant fenomen i förrförra programmet: Att det finns dokumentärprogram som enbart återberättar händelser, som P3 Dokumentär enligt egen uppgift i programmet. Medan SVT:s Dokument Inifrån lägger ner enorma resurser på att gräva och granska. Skiljelinjen verkar inte heller gå mellan nya och gamla format, då en del av de nya kriminalpoddarna också ägnar sig åt granskande journalistik. Kanske behöver genren dokumentär delas upp i två, för Dokument Inifrån och P3 Dokumentär känns som väldigt olika saker.