Annons: Mediedagen 2019

Fyra frågetecken när medierna ”förtiger”

När det heter att medierna förtiger saker för folket saknas följfrågor i varje mellanled: vilka är medierna, vilka är folket och vad är det som förtigs?

  1. Vilka är medierna? Medierna anklagas för att ha förtigit. För att ha skrivit för mycket, för lite och för fel. Men det är en kritik som kan träffa alla och ingen känner sig särskilt träffad. Dessutom blandas nyhetsrapporteringen ofta ihop med ledartexterna vilket bara ökar förvirringen. Här skulle debatten vinna på konkreta exempel
  2. Vilka är folket? Nisse i Hökarängen, föreslås det i exempelvis denna text. De som tycker som SD får man intrycket att många menar. För att något ska tillskrivas folket tycker man att minst en majoritet av detta borde vara enig i frågan. Annars handlar det nog mer om en projektionskategori för skribentens egna åsikter.
  3. Vad är det som förtigs? Handlar det om svenska mediers återhållsamma publicering av förövare? Det är en gammal svensk debatt där enigheten tidigare varit ganska stor om att den svenska återhållsamheten varit att föredra framför den anglosaxiska blodtörsten. Men när SD:s propagandamaskiner gick igång var det som om den debatten aldrig funnits och att allting egentligen bara handlade om etnicitet. Eller handlar det om att medierna är dåliga på att rapportera om samhällsproblem orsakade av invandring. Stämmer det verkligen? Och i så fall:
  4. Vilken artikel saknas? Det blir lite underligt om en skribent som menar att något inte blir skrivet inte själv kan beskriva vad det är. Framför allt blir det svårt att bemöta. Precis som den som säger att ”det får man ju inte säga” hellre säger denna fras än det den anser sig inte få säga. Och håller fast vid den långt efter att det visat sig att det gick utmärkt att säga just detta.

Självklart går det att bedriva mediekritik utan att svara på någon av dessa frågor. Men den bli mer värdefull och konstruktiv om man inte glider förbi dessa grundläggande frågor

Jan Helin tar också upp några av dessa frågor i en text i DN Kultur: Jan Helin: Populistisk politik får inte smitta den seriösa journalistiken

Invandringen och glappet som journalistiken måste överbrygga

Invandringen är det ämne som flest saknar förtroende för mediernas rapportering om. Handlar det om rapporteringens omfång eller dess innehåll. Och vad är egentligen det journalistiska svaret?

Det finns ett glapp som journalistiken måste bli bättre på att överbrygga. Det handlar om glappet mellan de samhällsförändringar som folk oroar sig över och de artiklar som folk vill läsa. När det gäller bevakningen av invandring skapar SOM-institutets undersökningar en spretig bild:

  1. Invandringen ligger bara på femteplats när svenska folket får lista de samhällsfrågor som oroar dem. Då är ordningen följande: klimatet, antibiotikaresistensen, miljön, den ökande främlingsfientligheten, invandringen (se bild ovan). Detta har Mikael Marklund tidigare skrivit om här.
  2. Invandringen är samtidigt det ämnesområde som flest saknar förtroende för mediernas rapportering om: 14 procent har mycket litet förtroende och 19 procent ganska litet förtroende för den (se bild nedan). Dessa siffror lyfts upp i Mediestudiers senaste bok ”Misstron mot Medier”.
  3. En annan siffra från SOM-undersökningen som tas upp i boken och i en debattartikel i Dagens Nyheter är att 25 procent instämmer helt och 29 procent delvis i påståendet att svenska medier inte säger sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring. Denna siffra är svårare att värdera eftersom frågan inte verkar ha ställts om andra samhällsfrågor. Min uppfattning är att det är en stor skillnad mellan att instämma helt och att instämma delvis. Att inte tycka att medier ger hela sanningen kan ju vara ett källkritiskt sundhetstecken lika gärna som en missnöjesyttring med bevakningen.

Men när det gäller förtroendefrågan sticker alltså invandringen ut, som den fråga som flest saknar förtroende för mediernas bevakning av. Vad kan det bero på?

I en intressant artikel i tidskriften Wired skriver Clive Thomson om fenomenet med fake news och åsiktsbekräftande propaganda och jämför med problemet med spam i e-post på 90-talet. Då gick det att lösa problemet med hjälp av ny teknik. Men den stora skillnaden är att ingen mottagare ville ha spam, medan många mottagare älskar fake news och information som bekräftar deras världsbild. Och information som konsumenterna älskar är mycket svårare att stoppa.

Men varför är negativ rapportering om invandring så populär?

En gissning: Ämnet är, och har alltid varit, tacksamt för populister som vill mobilisera människor. De senaste åren har vi upplevt hur en högljudd och extremt aktiv minoritet, som påstår sig tala för en majoritet av folket, har drivit frågan om invandringens negativa konsekvenser och mediernas mörkande av dem.

Om man studerar siffrorna i ”Misstron mot medier” lite närmare framträder följande bild:

Det är 14 procent av de tillfrågade som har mycket litet förtroende för mediernas rapportering om invandring. Bland SD:s väljare är siffran 42 procent, bland moderaternas 12 procent. Bland övriga partiers sympatisörer ligger den mellan 5 och 10 procent, vilket är i nivå med förtroendet för bevakningen av andra ämnen. Det verkar alltså som att den minoritet som är oroade över invandringen också är väldigt engagerade i frågan och har extremt lågt förtroende för mediernas bevakning av den.

Några frågor som infinner sig:

  1. Hur många av de som är missnöjda med mediernas bevakning av invandring skulle vara mer nöjda med falska nyheter och propaganda som bekräftar deras världsbild?
  2. Skulle de bli mer nöjda om Sveriges alla researchers genomlyste ämnet från alla håll och kultursidornas tänkare lade pannorna i djupa veck varje dag?
  3. Eller skulle de bli mer nöjda om de traditionella medierna blev mer som Breibart eller Avpixlat?

Det är synd, men symptomatiskt, att frågan inte ställts om förtroendet för mediernas bevakning av den ökande främlingsfientligheten, som tar sig sådana konkreta och skrämmande uttryck som borde passa mediedramaturgin. Många människor drabbas av kränkningar och attackeras i sin vardag. Och det pågår ett krig mot landets asylmottagningar, som magasinet Paragraf uttryckte det förra veckan. Förra året utsattes ett asylboende för mordbrand var fjärde dygn, och väktare har placerats ut för att bevaka boenden för ensamkommande flyktingbarn.  Men det kriget syns knappt i medierna. Trots att fler svenskar oroar sig för ökande främlingsfientlighet än för invandring.

Utan några vetenskapliga belägg vågar jag påstå att inte heller miljöfrågor och antibiotikaresistens får mer medieutrymme än invandringen. Klimatfrågan möjligen, men då handlar det mer om pliktrapportering av global vetenskap och politik. Det verkar alltså inte handla så mycket om bevakningens omfattning som om dess innehåll.

Det kan så klart vara så att rapporteringen om invandringen varit undermålig, i någon mån har den givetvis varit det precis som all bevakning har sina bottennapp. Men frågan är om det egentligen spelar så stor roll hur den görs? I ett annat kapitel i boken ”Misstron mot medier” skriver Jesper Strömbäck och Bengt Johansson: ”… när vi människor är djupt engagerade i något ämne, kommer vi att betrakta medier som tar sig an detta ämne som fientliga till vår egen uppfattning – och detta närmast oberoende av hur medierna skildrar frågan.”

Om frågan ska ställas på sin spets: Om falska nyheter om invandring skulle vara mer efterfrågade än rapportering om klimatförändringarna och den ökande främlingsfientligheten, trots att befolkningen är mer oroad över det senare, vad är då journalistikens uppgift?

Mitt svar är att det måste vara att överbrygga glappet mellan folks verkliga oro och den bevakning som de berörs av och klickar på.

Hur snabbt fattar du rätt beslut?

När det gäller beskyllningar för, eller misstankar om, rasism verkar många publicister känna sig tvungna att agera direkt. Men varför är det så bråttom?

Nästa gång jag ringer en publicist för att fråga om en tveksam publicering skulle jag välkomna svaret: Jag måste fundera på det här, konsultera någon, diskutera med redaktionen, sedan återkommer jag.

Och om någon någonsin i eftertankens kranka blekhet skulle anse att ett publiceringsbeslut varit fel skulle det signalera styrka snarare än svaghet.

Exemplen har varit många de senaste åren Aftonbladets artikel om organhandel, DN Kulturs borttagna Rockystrippar, och nu senaste Ulf Nilsons främlingsfientliga krönika i Expressen för att nämna några.

Försvaret för sådana publiceringar kommer ofta som en ryggradsreflex.  Vi publicerade, alltså var det rätt. Ibland får jag känslan av att man stressas av en inbillad förväntning att man redan ska sitta på svaret.

Men det finns inte alltid ett självklart svar, och även om svaret är självklart för en själv måste man också fundera över hur läsarna uppfattar det. Alla läsare, inte bara dem som är som en själv, vilket Björn Wiman resonerade kring efter den borttagna Rocky-strippen. Att även om han och de flesta som debatterade serien förstod ironin så tyckte han inte att det räckte, om det kunde finnas andra läsare som kunde tolka den antisemitiskt.

Ett visst ansvar faller givetvis på oss i branschmedierna som oftast kräver snabba svar.  Det är inte alltid rimligt, vissa svar kräver eftertanke.

En fråga som alla som inte redan har ett bra svar på skulle kunna ägna en tanke under jullovet är: Finns det någon gräns för vilka åsikter som får publiceras i min tidning, och var går i så fall den gränsen.

Frågan kan också komma som en enkät från Medievärlden i en nära framtid. Självklart med väl tilltagen svarstid.

Journalistik jag saknar när rasismen ökar

Medierna har varit betydligt bättre på att beskriva SD och dess väljare än de människor som deras politik riktar sig mot.

Efter valnatten upplevde en stor grupp människor i Sverige att de plötsligt kände sig otrygga i sitt eget land. Jag har hört det från flera olika personer, att det kändes på ett annat sätt att röra sig i sin egen stad, att promenera på gatorna, att åka kollektivtrafik.

Av vad jag har sett, lyssnat på och läst är detta är något som medierna inte klarat av att fånga upp riktigt.

Dagens Nyheter lyckas i dagens tidning med konststycket att inte ens nu när det verkar vara en ny laserman i Malmö fråga några invandrade om hur de känner, istället ställdes frågan till tre vita personer.

Vad det beror på kan man bara spekulera i, men de homogena redaktionerna bidrar säkert. Vi som jobbar på de svenska redaktionerna, som själva är icke-invandrade och ohotade, har svårt att förstå främlingsfientligheten på samma existentiella plan som den som den riktar sig mot. En ny brittisk rapport visar att 77 personer dött på grund av den hårda politiken mot invandrare i Storbritannien.

Jag saknar också bevakningen av dem som skickas tillbaka på grund av en hårdare invandringspolitik.Det handlar om mänskliga öden, ofta människor som talar samma språk som vi, vandrat på samma gator som oss och har många vänner och bekanta här. Jag hittar den delvis i Svenska Dagbladet, exempelvis i det här reportaget från Kosovos soptippar.