Annons: Mediedagen 2019

Svenska populister har högt förtroende för medier

I Sverige har invånare med populistiska värderingar näst högst förtroende för medier i en jämförelse med sju andra europeiska länder i en ny studie. Men skillnaden mellan de med högeråsikter och vänsteråsikter är allra störst i Sverige. Och skillnaden mellan DN och SvD och kvällstidningarna är också stor. KORRIGERAD

En ny studie från Pew Research Center har undersökt förtroendet för medier i Sverige, Danmark, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Spanien och Italien. Studien visar att det är större skillnad i förtroendet för medier mellan invånare med populistiska värderingar och icke-populistiska värderingar än mellan de med högeråsikter och vänsteråsikter.

Om man ser på enskilda länder följs Sverige och Tyskland åt. I Tyskland är skillnaden störst mellan populister och icke-populister i synen på medier, men Sverige ligger inte långt efter. I Sverige och Tyskland är skillnaden också störst mellan de med vänster- och högeråsikter. Och i båda länderna är det folk med vänsteråsikter som har större förtroende än de med högeråsikter. I Spanien, Storbritannien och Italien är det tvärtom de med högeråsikter som har större förtroende för medierna.

När det gäller Storbritannien och Italien skulle det kunna bero på att Murdoch och Berlusconi har tydligt högerinriktade medier och att det finns populistiska vänsterrörelser i dessa länder som rimligen har lägre förtroende för högermedier.

I Sverige är det 74 procent av befolkningen med icke-populistiska värderingar som litar på medierna medan 49 procent av de med populistiska värderingar gör det. Det innebär ett av de största glappen, med hela 25 procentenheter. Men Sverige sticker också ut på ett annat sätt: I inget annat land, utom Nederländerna, litar så många med populistiska värderingar på medierna som i Sverige. KORRIGERAD. Sverige, Tyskland och Nederländerna ligger på en högre nivå än övriga länder.

Studien erbjuder inga förklaringar, men sådant som skulle kunna spela in är att det svenska (nederländska och tyska) samhället fortfarande är ganska sammanhållet, att vi har ett starkt public service, starka privatägda medier och även ganska framgångsrika så kallade ”alternativa medier” (studien skiljer inte på traditionella medier och ”alternativmedier”). En annan förklaring skulle kunna vara att journalistiken har följt populisternas åsiktsströmningar här i högre grad än i andra länder. Men om detta kan man bara spekulera.

När man bryter ut de åtta svenska medier som finns med i studien visar det sig att skillnaderna i förtroende på populistskalan är ganska stora, där framför allt förtroendet för morgontidningarna SvD och DN är betydligt högre bland de med icke-populistiska åsikter. Det är lite synd att inte GP är med i undersökningen, för det hade varit intressant att se om ledarsidans svängning skulle ge den annan position än Stockholmstidningarna. Efter morgontidningarna kommer tv-kanalerna och sedan kvällstidningarna. Och för Flashback och Nya Tider är det föga förvånande fler som har högre förtroende bland de med populistiska värderingar.

När de svenska medierna ska värderas efter publikens åsikter på höger-vänster-skalan blir det mycket mer ljummet (jämför med exempelvis Storbritannien ovan där skillnaderna är betydligt större). De enda statistiskt signifikanta skillnaderna är att Aftonbladet och SVT åtnjuter högre förtroende på vänsterkanten. Och något överraskande är skillnaden allra störst när det gäller SVT. Det ligger i linje med senaste SOM-undersökningen som visar att förtroendet för SVT ökat bland vänsterväljare men minskat bland högersympatisörer.

Samtidigt har SVT extremt högt förtroende bland alla grupper, och enligt denna undersökning finns det förtroende för SVT bland 87 procent av högersympatisörerna och 79 procent bland de med populistiska åsikter, vilket är högst av alla svenska medier och även mycket högt i den internationella jämförelsen.

Till skillnad från privatägda medier som DN och SvD som inte behöver slå knut på sig själva för att nå läsare med populistiska värderingar (särskilt inte sedan fokus skiftat till digitala prenumeranter) har public service i sitt uppdrag att nå alla svenskar och vinna deras förtroende. Den här undersökningen visar att de lyckats mycket bra med det – så här långt. SR är tyvärr inte med i studien men lyckades enligt SOM-undersökningen till och med något bättre än SVT bland SD-väljare.

Några frågor inför framtiden är hur länge public service-bolagen kommer kunna fortsätta vinna i dessa grupper – och vad som händer när de inte längre gör det. Alternativt hur långt de måste gå för att fortsätta att ha deras förtroende och om det kan påverka förtroendet bland den större gruppen med icke-populistiska värderingar.

Hela studien, med betydligt fler variabler, bland annat medias roll och förtroendet för olika bevakningsområden, finns på Pew:s sajt:

In Western Europe, Public Attitudes Toward News Media More Divided by Populist Views Than Left-Right Ideology

Svenska Dagbladet som politiskt slagträ

Återigen har Svenska Dagbladet fått en framträdande plats i en partiledardebatt. För några år sedan hyllades den av vänstern – igår sågades den av socialdemokraterna.

I partiledardebatten 2011 höll vänsterpartiets dåvarande partiledare Lars Ohly upp Svenska Dagbladet och berättade att det var den tidning han hade hemma ”därför att det är en hederlig nyhetsrapportering i den här tidningen”. Sedan gick han igenom innehållet för att understryka sin beundran för tidningens journalistik.

I gårdagens partiledardebatt var det moderaternas nye partieldare Ulf Kristersson som citerade en rubrik i Svenska Dagbladet ” Löfven spelar svensk roulette – fungerar det inte är det slut”. Det han syftade på var en analys på nyhetsplats av SvD:s politiske kommentator Göran Eriksson som handlade om svensk ekonomi och regeringens budget..

Statsminister Stefan Löfven svarade ”Att använda Svenska Dagbladet som sanningsvittne i den här diskussionen, det är ju kanske lite vågat” (SVT Forum Tidpunkt 9:50)

Man kan se det som något positivt att dagstidningarnas rubriksättning spelar en så viktig roll att de refereras i partiledardebatter. Men det skaver ändå att Sveriges statsminister bidrar till att spä på misstroendet mot medierna genom sina formuleringar. För faktum är att ”sanningsvittne” är ett epitet som stämmer perfekt in på Svenska Dagbladet. Om statsministern inte litar på Svenska Dagbladet undrar man vilka källor han litar på?

Aktuellt visade hur medierna kan vinna tillbaka populister

Om medierna vill återfå förtroendet bland de grupper som förlorats till alternativmedier var måndagens inslag en bra illustration av hur det ska gå till.

Det är förstås ironiskt att Aktuellt i ett inslag om förtroendet för medierna helt missar att kolla upp en av de bärande intervjupersonerna.

Men en djupare ironi är att det antagligen är precis sådana inslag som det i måndags som skulle kunna återvinna förtroendet för SVT bland de grupper som har förlorats till alternativmedier: Ämnet är att ”folket” tappat förtroendet för gammelmedier. En pensionerad kvinna som på sin fritid kommenterar på nazistforum får representera Folket. Sedan en bloggare med för tittaren oklar bakgrund och kompetens som får expertkommentera att medierna ibland inte berättar allt (men till synes utan att ha begripit varför, de pressetiska reglerna, sändningstillståndet mm). Och på det en debatt mellan Jan Helin och Alice Teodorescu där ingen av debattörerna, vilket medieprofessorn Jesper Strömbäck påpekat, stödjer sig på någon sakkunskap utan främst utgår från egna erfarenheter.

På kort sikt är det så här: Om public service vill återvinna förtroendet hos de som förlorats till populismen måste de göra mer populistiska inslag. Om de vill vinna förtroendet hos oss andra måste de göra mer journalistiska inslag. Det kommer inte att gå att få förtroendet hos båda grupperna samtidigt. Inte över en natt. Denna polarisering är tydlig inte bara i Sverige utan även i exempelvis USA där dagstidningarnas betalda upplagor går starkt framåt.

Och om public service ska välja den populistiska vägen är frågan om de behöver några journalister för att göra inslagen i framtiden. Ska du vinna en grupp människor som inte tror på fakta eller vetenskap ska du naturligtvis undvika sådant. Istället ska du spela på deras lägsta känslor, för i våra mest förfinade preferenser är vi människor mycket olika, men i våra lägsta och mest småsinta är det betydligt lättare att hitta gemensamma nämnare.

På längre sikt vill jag ändå tro att den journalistiska vägen kan vinna även de som helt övergått till ”alternativmedier” som är det finare namnet för hatsajter. Men det är nog inget medierna kan åstadkomma på egen hand. Så länge vi har en politisk rörelse som kröns av Sveriges näst största parti som ständigt förtalar professionella medier och hyllar propagandamedier kommer det att bli svårt. Särskilt om även andra delar av offentligheten faller in i deras kör.

Fyra frågetecken när medierna ”förtiger”

När det heter att medierna förtiger saker för folket saknas följfrågor i varje mellanled: vilka är medierna, vilka är folket och vad är det som förtigs?

  1. Vilka är medierna? Medierna anklagas för att ha förtigit. För att ha skrivit för mycket, för lite och för fel. Men det är en kritik som kan träffa alla och ingen känner sig särskilt träffad. Dessutom blandas nyhetsrapporteringen ofta ihop med ledartexterna vilket bara ökar förvirringen. Här skulle debatten vinna på konkreta exempel
  2. Vilka är folket? Nisse i Hökarängen, föreslås det i exempelvis denna text. De som tycker som SD får man intrycket att många menar. För att något ska tillskrivas folket tycker man att minst en majoritet av detta borde vara enig i frågan. Annars handlar det nog mer om en projektionskategori för skribentens egna åsikter.
  3. Vad är det som förtigs? Handlar det om svenska mediers återhållsamma publicering av förövare? Det är en gammal svensk debatt där enigheten tidigare varit ganska stor om att den svenska återhållsamheten varit att föredra framför den anglosaxiska blodtörsten. Men när SD:s propagandamaskiner gick igång var det som om den debatten aldrig funnits och att allting egentligen bara handlade om etnicitet. Eller handlar det om att medierna är dåliga på att rapportera om samhällsproblem orsakade av invandring. Stämmer det verkligen? Och i så fall:
  4. Vilken artikel saknas? Det blir lite underligt om en skribent som menar att något inte blir skrivet inte själv kan beskriva vad det är. Framför allt blir det svårt att bemöta. Precis som den som säger att ”det får man ju inte säga” hellre säger denna fras än det den anser sig inte få säga. Och håller fast vid den långt efter att det visat sig att det gick utmärkt att säga just detta.

Självklart går det att bedriva mediekritik utan att svara på någon av dessa frågor. Men den bli mer värdefull och konstruktiv om man inte glider förbi dessa grundläggande frågor

Jan Helin tar också upp några av dessa frågor i en text i DN Kultur: Jan Helin: Populistisk politik får inte smitta den seriösa journalistiken

Invandringen och glappet som journalistiken måste överbrygga

Invandringen är det ämne som flest saknar förtroende för mediernas rapportering om. Handlar det om rapporteringens omfång eller dess innehåll. Och vad är egentligen det journalistiska svaret?

Det finns ett glapp som journalistiken måste bli bättre på att överbrygga. Det handlar om glappet mellan de samhällsförändringar som folk oroar sig över och de artiklar som folk vill läsa. När det gäller bevakningen av invandring skapar SOM-institutets undersökningar en spretig bild:

  1. Invandringen ligger bara på femteplats när svenska folket får lista de samhällsfrågor som oroar dem. Då är ordningen följande: klimatet, antibiotikaresistensen, miljön, den ökande främlingsfientligheten, invandringen (se bild ovan). Detta har Mikael Marklund tidigare skrivit om här.
  2. Invandringen är samtidigt det ämnesområde som flest saknar förtroende för mediernas rapportering om: 14 procent har mycket litet förtroende och 19 procent ganska litet förtroende för den (se bild nedan). Dessa siffror lyfts upp i Mediestudiers senaste bok ”Misstron mot Medier”.
  3. En annan siffra från SOM-undersökningen som tas upp i boken och i en debattartikel i Dagens Nyheter är att 25 procent instämmer helt och 29 procent delvis i påståendet att svenska medier inte säger sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring. Denna siffra är svårare att värdera eftersom frågan inte verkar ha ställts om andra samhällsfrågor. Min uppfattning är att det är en stor skillnad mellan att instämma helt och att instämma delvis. Att inte tycka att medier ger hela sanningen kan ju vara ett källkritiskt sundhetstecken lika gärna som en missnöjesyttring med bevakningen.

Men när det gäller förtroendefrågan sticker alltså invandringen ut, som den fråga som flest saknar förtroende för mediernas bevakning av. Vad kan det bero på?

I en intressant artikel i tidskriften Wired skriver Clive Thomson om fenomenet med fake news och åsiktsbekräftande propaganda och jämför med problemet med spam i e-post på 90-talet. Då gick det att lösa problemet med hjälp av ny teknik. Men den stora skillnaden är att ingen mottagare ville ha spam, medan många mottagare älskar fake news och information som bekräftar deras världsbild. Och information som konsumenterna älskar är mycket svårare att stoppa.

Men varför är negativ rapportering om invandring så populär?

En gissning: Ämnet är, och har alltid varit, tacksamt för populister som vill mobilisera människor. De senaste åren har vi upplevt hur en högljudd och extremt aktiv minoritet, som påstår sig tala för en majoritet av folket, har drivit frågan om invandringens negativa konsekvenser och mediernas mörkande av dem.

Om man studerar siffrorna i ”Misstron mot medier” lite närmare framträder följande bild:

Det är 14 procent av de tillfrågade som har mycket litet förtroende för mediernas rapportering om invandring. Bland SD:s väljare är siffran 42 procent, bland moderaternas 12 procent. Bland övriga partiers sympatisörer ligger den mellan 5 och 10 procent, vilket är i nivå med förtroendet för bevakningen av andra ämnen. Det verkar alltså som att den minoritet som är oroade över invandringen också är väldigt engagerade i frågan och har extremt lågt förtroende för mediernas bevakning av den.

Några frågor som infinner sig:

  1. Hur många av de som är missnöjda med mediernas bevakning av invandring skulle vara mer nöjda med falska nyheter och propaganda som bekräftar deras världsbild?
  2. Skulle de bli mer nöjda om Sveriges alla researchers genomlyste ämnet från alla håll och kultursidornas tänkare lade pannorna i djupa veck varje dag?
  3. Eller skulle de bli mer nöjda om de traditionella medierna blev mer som Breibart eller Avpixlat?

Det är synd, men symptomatiskt, att frågan inte ställts om förtroendet för mediernas bevakning av den ökande främlingsfientligheten, som tar sig sådana konkreta och skrämmande uttryck som borde passa mediedramaturgin. Många människor drabbas av kränkningar och attackeras i sin vardag. Och det pågår ett krig mot landets asylmottagningar, som magasinet Paragraf uttryckte det förra veckan. Förra året utsattes ett asylboende för mordbrand var fjärde dygn, och väktare har placerats ut för att bevaka boenden för ensamkommande flyktingbarn.  Men det kriget syns knappt i medierna. Trots att fler svenskar oroar sig för ökande främlingsfientlighet än för invandring.

Utan några vetenskapliga belägg vågar jag påstå att inte heller miljöfrågor och antibiotikaresistens får mer medieutrymme än invandringen. Klimatfrågan möjligen, men då handlar det mer om pliktrapportering av global vetenskap och politik. Det verkar alltså inte handla så mycket om bevakningens omfattning som om dess innehåll.

Det kan så klart vara så att rapporteringen om invandringen varit undermålig, i någon mån har den givetvis varit det precis som all bevakning har sina bottennapp. Men frågan är om det egentligen spelar så stor roll hur den görs? I ett annat kapitel i boken ”Misstron mot medier” skriver Jesper Strömbäck och Bengt Johansson: ”… när vi människor är djupt engagerade i något ämne, kommer vi att betrakta medier som tar sig an detta ämne som fientliga till vår egen uppfattning – och detta närmast oberoende av hur medierna skildrar frågan.”

Om frågan ska ställas på sin spets: Om falska nyheter om invandring skulle vara mer efterfrågade än rapportering om klimatförändringarna och den ökande främlingsfientligheten, trots att befolkningen är mer oroad över det senare, vad är då journalistikens uppgift?

Mitt svar är att det måste vara att överbrygga glappet mellan folks verkliga oro och den bevakning som de berörs av och klickar på.