Annons: Mediedagen 2019

Svårt avslöja falska nyheter utan läsarnas hjälp

New York Times tackar läsarna för de över 4 000 exempel på falska nyheter de skickat in. Eftersom riktade budskap ofta vänder sig till små målgrupper är det svårt för en redaktion att fånga upp utan hjälp utifrån.

Föreställ dig att du är en tvivelaktig aktör som står i begrepp att sprida ett falskt budskap till vissa utvalda målgrupper i USA. Tror du att någon av dessa målgrupper skulle vara “journalist på New York Times”?

Med hjälp av så kallade dark posts eller dark ads kan en populistisk politiker exempelvis sprida ett budskap i en stad och det motsatta budskapet i en annan stad. Eller sprida rena lögner till små målgrupper utan att någon reagerar.

Sådana publiceringar är bara synliga för målgruppen, vilket gör det svårt för exempelvis en redaktion att granska eller ens ha koll på vilken information som sprids. (Ett alternativ skulle vara att skapa mängder av falska konton, men det strider mot Facebooks regler.)

Dark posts är därför ett ämne där läsarmedverkan eller crowdfunding kan spela en mycket viktig roll, vilket New York Times insett. För drygt två månader sedan bad tidningen läsarna skicka in exempel på felaktig information som publicerats inför mellanårsvalen och nu tackar tidningen läsarna för de över 4 000 exempel som skickats in. Det handlar om publiceringar på sociala medier, i meddelandeappar samt sms och e-post.

New York Times skriver att de inskickade bidragen granskats av redaktörer och reportrar och varit till stor hjälp i tidningens rapportering. New York Times har också delat in den felaktiga informationen i ett antal kategorier för att få en övergripande bild över problemet. Läs hela kartläggningen här.

Svenska medier har i olika initiativ, som Viralgranskaren och Faktiskt granskat felaktigheter som fått viss spridning. Men att göra det på denna mikronivå som även omfattar e-post och sms som skickas direkt till olika målgrupper har inte gjorts mig vad jag känner till. Dark posts är sannolikt inte ett lika stort problem i Sverige som i USA, men det skulle vara intressant att få veta i vilken omfattning det förekommer och vilka kategorier det handlar om i Sverige.

Och det är nog svårt att göra i någon större omfattning utan läsarnas hjälp

 

Läs också:

Populisternas drömverktyg: dark ads

”Miljardärsproblemet” nytt hot mot pressfriheten

I USA ska ett nystartat projekt försöka motverka en uppseglande trend: att rika personer köper upp misshagliga medier för att få bort eller manipulera oönskad journalistik. Kanske skulle metoden även kunna användas för att motverka dark ads.

Två aktuella händelser har bidragit till begreppets ”billionaire problems” uppkomst:

  • Den konkursade sajten Gawker där miljardären Peter Thiel är en av dem som budat på konkursboet (Samme Peter Thiel som haft en personlig vendetta mot Gawker för sajtens bevakning av honom och som indirekt fick sajten att gå i konkurs genom sitt stöd till Hulk Hogans rättsprocess mot Gawker. Där Hulk Hogan stämde sajten för att den publicerat en film där han har sex med sin bäste väns fru)
  • Sajten LA Weekly som köpts upp av anonyma personer som sedan tagit bort alla artiklar som handlat om affären.

För att mildra effekten av den typen av uppköp har Freedom of the Press Foundation tillsammans med Archive-It startat en arkivsamling online som ska fokusera på publikationer som är särskilt sårbara för fientliga övertaganden. De första sajterna som arkiverats är Gawker.com och LA Weekly och arkivet har redan haft effekten att ett antal artiklar ”återpublicerats” på LA Weeklys sajt.

”I de här fallen försöker vi minska ”uppsidan” för rika individer och organisationer som vill få bort pinsam eller negativ bevakning genom att helt enkelt köpa nyhetsföretagen. Med andra ord hoppas vi att sajter som inte enkelt kan fås att försvinna kommer att bli mer immuna mot ”miljardärdsproblemet”, skriver Freedom of the Press Foundation på sin sajt.

Att det här initiativet behövs är så klart skrämmande. Att det skulle bli ett problem i en svensk kontext i en nära framtid känns däremot främmande. Bara tanken att någon skulle köpa ett nyhetsmedie för att få bort bevakningen känns helt overkligt.

Det väcker också frågor om den ständiga avvägningen mellan pressfrihet och upphovsrätt. Om en medieaktörer vill köpa upp en nyhetssajt och låsa in dess material i en betalmodell skulle den affärsmodellen kunna hotas om andra kopierar och tillgängliggör materialet gratis.

Att, som Archive-It, göra en tidsdaterad kopia av allt material på en sajt skulle också vara användbart på ett annat område: när det gäller dark ads i samband med valrörelser. Om det i efterhand skulle gå att få se alla annonser som en viss aktör visade för olika användare under ett givet tidsspann skulle det kunna verka avskräckande för den som funderar på att visa motstridiga och kanske till och med falska budskap för olika målgrupper. Ett sådant projekt skulle vara tekniskt mer krävande och dessutom kräva samarbete med Facebook och andra plattformar. Men där verkar ju å andra sidan en dörr ha öppnats de senaste månaderna.

Populisternas drömverktyg: dark ads

Sedan det amerikanska presidentvalet har medie- och teknikföretagen lanserat initiativ mot ”fake news” på löpande band. Men ett fenomen som kan vara lika farligt har hamnat under radarn: ”dark ads”.

I branschdiskussioner framställs riktad reklam oftast som något positivt, vilket det ju i grunden är. Istället för att nå en massa människor av varierande relevans når man exakt de som borde vara intresserade av ett buskap.

Men precis som andra effektiva verktyg kan det missbrukas om det hamnar i fel händer och används med fel syften. I Storbritannien pågår nu en diskussion om ”dark ads”, politisk reklam som bara visas för utvalda målgrupper. Detta är en större fara för demokratin än ”fake news”, enligt Will Moy på Full Fact, en organisation som jobbar med faktagranskning.

I det amerikanska presidentvalet använde både Obama- och Trumpkampanjen så kallade ”dark posts” på Facebook för att nå specifika väljargrupper. Trumps team använde dem bland annat för att få vissa grupper att avstå från att rösta på Hillary Clinton. Ett konkret exempel är att de spred information om Clinton Foundations misslyckande på Haiti till haitier i Miami för att minska antalet röstande latinoväljare i Florida.

Det stora problemet med dark posts eller dark ads är att de bara är synliga för målgruppen. Vilket gör det omöjligt att granska eller ens ha koll på vilken information som sprids via sådana publiceringar. Det blir ett reellt problem när budskapen är falska eller manipulerade.

En populistisk politiker kan sprida ett budskap i en stad och det motsatta budskapet i en annan stad, och ha goda chanser att komma undan med det. Eller sprida rena lögner till avgränsande målgrupper utan att någon reagerar, ingen utanför målgruppen kan ju se lögnerna.

Den falska informationen i sådana budskap blir också en källa till falska nyheter som även kan leta sig in i etablerade medier.

I Storbritannien efterlyser branschaktörer nu en utredning av den politiska reklamen, eftersom landskapet har förändrats dramatiskt och riktad digital reklam väntas omsätta stora summor i kommande val.

I Sverige går vi till val nästa år och här verkar medvetenhet om denna fara vara närmast noll.

Enda möjligheten att granska detta idag skulle vara genom att skapa mängder av falska konton, vilket strider mot Facebooks regler. Och de enda aktörer som skulle klara av det idag är antagligen de traditionella medierna. Frågan är om det inte är Google och Facebook som borde ta ansvar för detta. Sponsrade inlägg på Facebook granskas innan publicering och därför är det mer rimligt att plattformen hålls ansvarig för sådana än för vanliga postningar.

Det är hög tid att börja diskutera både fake news och dark ads i en svensk kontext, för att undvika onödiga obehagliga överraskningar 2018.