Annons: Mediedagen 2019

När börjar den verkliga granskningen av Akademien?

De senaste veckorna har bjudit på kittlande personstrider, maktspel på hög nivå och mängder av moralistiska texter. Nu är det hög tid för lite mer granskande journalistik. UPPDATERAD2

Matilda Gustavssons avslöjande om Kulturprofilen var blytungt, kanske den viktigaste granskning som gjorts av en svensk kultursida. Men de senaste veckornas intensiva bevakning har handlat väldigt mycket om personkonflikter och maktspel. Och ännu mer om rena åsiktstexter om Akademiens kultur och dess ledamöters karaktär. Gott så, allt detta är både spännande och relevant. Men det är något som saknas: den journalistiska granskningen.

Att Akademien genom sin uråldriga verksamhetsform har rätt att hålla räkenskaper och all annan dokumentation för sig själva är en sak. Men i de flesta transaktioner finns det någon i den andra änden som inte har en lika luguber organisationsform. Och när det gäller stipendier, priser och forskningsbidrag brukar det glatt trumpetas ut vilka som får det. Hur ser kopplingen ut mellan mottagarna och Akademiens ledamöter?

Kanske är bidragen till Forum bara toppen på ett isberg. Och omvänt, om det skulle visa sig att det inte är så, att korruption och jäv inte förekommer, då kanske man ska tagga ned lite med opinionstexterna som hävdar att detta är satt i system.

Detta är ganska självklart, egentligen förutsätter jag att det redan görs, även om inte mycket publicerats än. Fördröjningen kan möjligen förklaras av att kultursidorna, som leder granskningen av Akademien, inte är lika van vid den här typen av granskningar. Kanske är det dags att ta in näringslivsreportrarna.

Det handlar inte om skattepengar och offentliga medel, och det går att argumentera för att Akademien egentligen inte sviker någon annan än Gustaf III och möjligen Alfred Nobel. Å andra sidan handlar det om en maktsfär som har en enorm betydelse för kulturlivet i Sverige, och att en hård granskning därför är befogad.

Och så det som allting började med och fortfarande är det centrala: övergreppen. Finns det fler som utsatts, har fler varit inblandade i att mörka och skydda förövaren, Finns det fler förövare? Den granskningen hamnade också på sparlåga ett tag, vilket Isobel Hadley-Kamptz skrev om i förra veckans kolumn ”Övergreppen glöms bort i bevakningen av Akademien”. Men DN följde upp den förra veckan med en konstnär som larmade redan för 20 år sedan och Akademiens kompakta ointresse och arrogans inför anklagelserna som framgår av den bevakningen är häpnadsväckande. Även detta spår behöver ges mer utrymme, varför skyddade Akademien kulturprofilen i alla dessa år, var det av bekvämlighet, beundran eller fanns det något annat?

UPPDATERAD2: Har fått en del reaktioner på denna blogg som föranleder följande uppdateringar:

1: Att det inte handlar om skattepengar är inte helt korrekt. Har fått veta dels att Akademien har ett avtal med Bolagsverket som inbringat 179 miljoner kronor under de senaste elva åren för utgivningsbeviset för Post- och Inrikes Tidningars som inte längre ges ut i pappersform. Dels att Kulturrådet också varit inblandat i utbetalningarna till Forum.

2: SVT gjorde förra veckan granskningen ”Mångmiljonprojekt fick stöd av Akademien – ledamot sambo med projektledaren” som handlar precis om det som efterfrågas i början av denna blogg. Hade missat den, bra jobb av SVT!

 

Den farliga glidningen i #metoo-bevakningen

Den svenska #metoo-bevakningen var huvudsakligen viktig och relevant. Men glidningen från att beskriva saker som hänt till att beskriva hur människor är blev i vissa fall olycklig.

I Torbjörn von Kroghs genomgång av den mediala självrannsakan som följde efter ett självmord i Norge för femton år sedan lyfter han en viktig aspekt. Att bli granskad för saker man har gjort kan vara tufft, men det som knäcker människor är ofta de granskningar som fokuserar på hur man är.

”Vi människor klarar mycket av den kritik vi får för övertramp vi gör – antingen vi har stulit, ljugit, kommit för sent eller har fattat felaktiga beslut. Vi kan hantera hög press och starkt fokus. De flesta människor är ganska robusta så länge kritik och granskning handlar om uppförande och handling. Men när kritiken handlar om egenskaper, om vilka vi är, så drabbar den på ett annat sätt. Detta är faktiskt mänsklig kunskap som vi har med oss sedan barndomen; vill vi såra så karakteriserar vi personen”, konstaterade två psykiatriker i den norska utredningen bland annat.

Att undvika karaktärsmordsfällan handlar faktiskt inte bara om respekt för de granskade, utan också om respekt för läsarna. Att bygga hela artiklar på att anonyma röster beskriver en person som manipulativ, despotisk eller sexistisk är inte att ta sina läsare på allvar. En granskning som fokuserar på vad som faktiskt hänt och låter läsarna själva bilda sin uppfattning blir i de flesta fall mer korrekt och etiskt försvarbar. ”Show dont tell” är en gammal journalistisk princip. Självklart har värderande omdömen också en plats i en granskning, men det kan bli problematiskt när de får ta över.

Den här glidningen började redan före #metoo, i sociala medier, där män hängdes ut för att vara sexister och skyldiga till övergrepp, men utan konkreta exempel på vad de gjort. En annan sak som var tydlig i de fallen var att varje motröst riskerade att också bli påklistrad en sexistetikett, även om det handlade om relevanta invändningar eller frågor.

Något liknande hände faktiskt en av mellancheferna på Kulturhuset, Johan Wirfält, som var en av få som offentligt gav en annan bild av Benny Fredriksson. Han blev ifrågasatt både i sociala medier och i tidningsspalterna i samband med Aftonbladets granskning. I de flesta fall handlade det om respektfulla ifrågasättanden, men han var just då väldigt ensam och hårt ansatt. Det kräver stort mod att frivilligt sätta sig i den situationen.

Så två önskemål inför kommande granskningar av viktiga frågor som sexism, övergrepp och mobbning skulle kunna vara:

Att publicister försöker undvika granskningar som till övervägande del består av värderande omdömen om utpekade personer, och i stor utsträckning saknar konkreta exempel på vad de faktiskt har gjort. Det blir svårt för läsarna att värdera informationen, och förödande för den utpekade som inte kan försvara sig.

Att moderatorer, redaktörer och sociala medier-postare försöker ta ett ansvar för att det inte bildas en mobb som gör ner varje försök att ge en motbild och försöker karaktärsmörda dem som gör det. Det kan räcka med att bekräfta att en relevant invändning är en relevant invändning och att be de som kommenterar hålla en god ton även mot de som inte stämmer in i kören.

 

Läs också:

Självmordet som ledde till lärorik granskning av medierna

PeO Wärring: Mediedrevet blev hans död

Svar på tal från SVT: Storuman Forever

De senaste veckorna har SVT:s undermåliga skildring av arbetarklassen och landsbygden debatterats och kritiserats. Med den nya serien Storuman Forever tar SVT revansch med bravur.

En rapport från tankesmedjan Katalys visade nyligen att SVT är sämst av tv-bolagen på att inkludera personer ur arbetarklassen och att de dessutom ofta skildras på ett mindre nyanserat sätt än personer ur andra samhällsklasser. Rapporten startade en större diskussion om representationen i framför allt SVT som bland annat fördes här i Medievärlden.

Men med tv-serien Storuman Forever ger SVT kritikerna svar på tal. Upplägget låter produktionsbolags-publicservice-krystat: Två kändisar ska tävla med hjälp av lokalbefolkningen och tittarna ska få moralisera över deltagarnas livsstil. Men det är ett program som i sin enkelhet är genialt.

Upplägget i korthet är att de lokala profilerna Heidi Andersson (Armbryterskan från Ensamheten) och Björn Ferry (OS-mästare i skidskytte) har ett starkt personligt engagemang för klimatfrågan, och försöker bli helt fossilfria som familj. Nu vill de dessutom få med sig sin hemort Storuman och göra den fossilfri. Efter några misslyckade försök att väcka allmänheten via scenframträdanden pratar de med en norsk psykolog som säger att de måste byta taktik. Nu bygger de istället varsitt lag med personer som de ska försöka få att ändra livsstil. Tävlingen handlar om vilket lag som kan få ned sin klimatpåverkan mest på tre månader. Och Björn har valt deltagarna till Heidis lag och Heidi till Björns…

Programmet lyckas ta ner den globala ödesfrågan på lokal nivå, men ur de lokala individernas perspektiv. Ur glesbygdens och de på så många fördomar projicerade motorburna, köttätande vita männens perspektiv. Med kärlek och värme skildras deras egensinniga personligheter och styvnackade motstånd mot klimat- och miljövänliga åtgärder. Samt de öppningar som finns när man tar dem på rätt sätt, på allvar.

Det kanske fortfarande låter krystat, men det känns helgjutet genuint. Man måste nästan se programmet för att förstå. Mycket handlar det så klart om huvudpersonerna, deras utstrålning, engagemang och kärlek till bygden och dess människor. Självklart blir det något helt annat när programledarna själva bor och har sina rötter på orten än när de kommer skojsiga tv-personligheter från Stockholm för att intervjua skojiga kufar på landet. Men hela produktionen är bra, bildspråket, stämningarna, tempot, allt harmonierar och bygger upp en speciell stämning, en ganska ljus och hoppfull bild av en ”håla” och dess invånare, men utan att skönmåla eller sminka över verkligheten.

Efter bara ett avsnitt vågar jag påstå att Storuman Forever är public service när den är som bäst, och kanske det bästa svensk tv gjort om klimatfrågan någonsin.

SvD:s klimathaveri och läsaraffären

De starka reaktionerna på SvD:s resereportage väcker intressanta frågor om klimatbevakning, fossilannonser och den växande läsaraffären.

Resereportaget i lördagens SvD med rubriken ”De förlorade paradisen” och överingressen ”Venedig, Maldiverna och Seychellerna sjunker i havet, glaciärer smälter, regnskogar skövlas och Kalifornien brinner. Passa på att besöka dessa hänförande, men klimathotade platser, innan de försvinner för gott.” väckte ont blod på Twitter. Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand skrev att SvD ”ger vår tids extrema klimategoism ett ansikte” och läkaren och debattören Agnes Wold skrev ”Är ni helt från vettet, @SvD ? Himla tur att jag inte förnyade min prenumeration!”

SvD försökte distansera sig lite från reportaget genom att hänvisa till Perfect Guides redaktion, men för den genomsnittlige läsaren uppfattas det nog inte som något väsensskilt från huvudtidningen. SvD hänvisade också till Jenny Stiernstedts seriösa klimatbevakning (som även uppmärksammats i denna blogg). Men för den som ser klimatfrågan som en pågående förintelse av livsbetingelserna på planeten är det inte en fråga där man kan väga upp sådana artiklar med skarp bevakning på en annan sida.

För det första är det intressant att den här artikeln väcker sådan uppståndelse. Hade den publicerats för ett eller fem år sedan hade den antagligen passerat relativt obemärkt. I höstas publicerade Dagens Nyheter exempelvis en artikel med rubriken ”Så ska klimathotet hanteras” och underrubriken ”mur och skyddsvallar ska klimatsäkra bilimporten i Halmstad”. Detta efter ett uppslag om klimatmötet i Bonn som hade rubriken ”Många frågor att lösa om utsläppen ska minskas”, och på ett uppslag som i övrigt pryddes av en helsidesannons för BMW. DN-artikeln uppmärksammades i mycket begränsad omfattning, så upprördheten kan tyda på att något har hänt i den svenska klimatdebatten.

För det andra finns det en intressant aspekt som handlar om att läsaraffären blir relativt viktigare för dagstidningarna i takt med att annonsmarknaden sviktar samtidigt som de digitala prenumerationerna ökar. Även om det aktuella resereportaget kanske inte leder till några större avhopp så finns det en ökad risk för läsarbojkotter i takt med att läsarintäkterna ökar i betydelse.

Är det bra eller dåligt att tidningarna blir mindre beroende av sina annonsörer och mer beroende av sina läsare? Beroendet blir i alla fall utspritt på fler. I övrigt beror det väl på vad tidningen har för annonsörer – och vad den har för läsare. Och givetvis på vad man själv har för värderingar. Men om vi pratar om klimatskadlig agenda så har nog SvD precis som de flesta medier en högre andel annonsörer än läsare inom den kategorin. Som min tidigare kollega Mikael Marklund skaldade efter många underliga annonskrockar där skarp klimatbevakning fick samsas med fossilannonser på uppslag och undersajter: ”Problemet med klimatbevakningen är miljön”.

Oavsett om man tycker att det bra eller dåligt kan risken med läsarpåverkan och läsarbojkotter bli en realitet i och med att läsarintäkternas betydelse växer. Om den grupp prenumeranter som både amerikanska och svenska dagstidningar siktar in sig på är den moraliska medelklass som ser sig som motståndare till allt som exempelvis Donald Trump står för finns en uppenbar risk att deras moral kan komma i konflikt med det som saluförs i tidningens annonser. Det är visserligen en balansgång tidningarna är vana vid att hantera, men den kan bli svårare i takt med att insatserna i och medvetenheten om, den pågående klimatkatastrofen blir högre. Kanske kan tidningarna rentav hitta nya affärer i den uppkomna situationen: vad sägs om att erbjuda en digital premiumprenumeration som är fri från fossilannonser?

Talar en journalist alltid sanning? Del 2

När signaturen Egor Putilov anmälde att han blivit utsatt för ett politiskt attentat ställde jag den principiella frågan om man alltid kan lita på en journalist. Den har nu åter aktualiserats.

Vad som egentligen hände den natt som Egor Putilov polisanmälde en attack mot sitt hem kommer vi nog aldrig att kunna slå fast. Två stenar krossade hans ruta, på den ena stod det ”rasist” på den andra ”ryska svin”. Polisen har lagt ned utredningen i brist på spaningsuppslag. Om attentatet kan ha varit fabricerat har de inte utrett, det verkar inte ha funnits i deras föreställningsvärld. Inte heller i tidningen Journalistens eller de övriga mediers som bevakade händelsen.

Det väcker den principiella frågan: Kan en person som kallar sig journalist och polisanmäler en attack mot sig själv ifrågasättas?

Jag tyckte själv att det tog emot att ifrågasätta, det kändes fel, men det kändes inte heller som att Egor Putilov var ett sanningsvittne. (Bakgrunden är att vi haft kontakt förut, efter att han ville publicera en debattartikel med kritik mot Sveriges Radio. När vi började nysta i det för att eventuellt skriva en egen artikel visade det sig att sakuppgifter han uppgett var helt felaktiga. Vi lade då ned det jobbet vilket ledde till stort uppslagna artiklar på högernationalistiska sajter med rubriker som ”Journalist skulle avslöja vänstervridning hos Sveriges Radio – Då skvallrar branschtidningen till SR-chefen” när det handlade om det inom journalistiken ganska normala förfarandet att låta den anklagade bemöta anklagelserna.)

Oavsett när och om Egor Putilov ljugit eller talat sanning (och om han i så fall kan ha haft goda skäl att göra det) är frågan om vi alla varit naiva inför möjligheten att även journalister kan ljuga. Och måste börja möta en ny verklighet där inte ens vårt skrå är skyddat från en ny typ av informations- och desinformationskrigföring som ökar i omfattning. Ser man det ur ett annat perspektiv är det ju en ganska bra täckmantel att jobba som journalist.

Vi har också en ny kategori av journalister som ser sig mer som nätkrigare. Det är i och för sig inget nytt att aktivister också är journalister. Samhällsengagemanget förenar båda grupperna. Men de växande högernationalistiska medierna sätter ideologin före journalistiken på ett sätt som andra ideologiska grupperingar inte gjort på länge, i alla fall inte i någon större skala. Och den ideologiska rörelse de företräder har flera gånger ertappats med att fejka attacker på sig själva för att väcka sympatier.

Den nya verkligheten blir mycket svårare att navigera i för oss som är vana att kunna lita på den som kallar sig journalist. Samtidigt handlar ju vårt yrke om att förhålla oss kritiska, ifrågasättande och undvika att bli lurade och sprida felaktig information. Det är en motsättning som vi nog måste lära oss att hantera, men som förutsätter att vi vågar tänka tanken.

 

Läs också:

Talar en journalist alltid sanning? Del 1

När papperstidningen hamnar på efterkälken

Tiden mellan att en artikel publiceras digitalt och i print fortsätter att öka. Och får intressanta konsekvenser.

Som totalprenumerant på både DN och SvD har jag kunnat notera hur tiden mellan publiceringar digitalt och i print ständigt ökar. Söndagens Svenska Dagbladet toppades med kartläggningen av terroristen Rakhmat Akilovs nätverk som tidningen gjort tillsammans med grävande journalister från Tadzjikistan. Men artikeln hade publicerats digitalt redan fredag morgon och nämndes också i ett TT-telegram på fredagen.

Söndagens SvD Kultur toppades med Adam Svanells exposé över det slaknande svenska ståndet, ett jobb som publicerats digitalt redan torsdag morgon. Och en artikel om vinterbadare som publicerades i söndagstidningen hade redan funnits i en vecka på webben.

Fenomenet med tidigare digitala publiceringar uppmärksammades av min kollega Linnéa Kihlström för några veckor sedan efter att DN hade publicerat två större jobb lördag förmiddag som sedan gick i söndagens papperstidning. Enligt DN:s redaktionschef Caspar Opitz, som intervjuas i artikeln, är denna ”digital first”-strategi inte ny. Men den verkar öka i omfattning och i tidsspann. Nu handlar det inte längre om att publicera dagen före på webben, det kan handla om en vecka.

I DN:s fall fick strategin en annan intressant konsekvens i helgen. I måndagstidningen publicerades nyheten att finanslandstingsrådet Irene Svenonius tar timeout när det gäller frågor som rör Karolinska efter DN:s avslöjande om jäv. Själva avslöjandet fanns på samma uppslag, men hade alltså publicerats digitalt redan söndag morgon.

Avslöjandet och uppföljningen av dess konsekvenser på samma uppslag – ja varför inte, det är nog bara att vänja sig. Men tidningarna får se upp så att de inte råkar publicera TT-telegram om sina avslöjanden innan de publicerat själva avslöjandet i papperstidningen.

Academedia kan bli pilotfall

Friskolekoncernen Academedia har först avskedat och sedan omplacerat lärare som skrivit kritiska debattartiklar. Fallet skulle kunna bli ett pilotfall för det utökade meddelarskyddet.

Förra året klubbade riksdagen en lagändring som gör att även offentligfinansierade privata aktörer omfattas av grundlagens meddelarskydd, något som bland annat denna blogg efterlyst. Lagen har ännu inte testats, men ett pilotfall skulle kunna bli två kritiska lärare på en skola som ägs av Academedia. Den ene läraren blev först avskedad och den andre avstängd, sedan ändrade sig skolan och omplacerade båda lärarna.

”Såvitt vi kan se det är Academedias hantering av de båda lärarna ett sådant fall som avses i den nya lagen om meddelarskydd för privatanställda lärare. Hade de arbetat i en offentlig skola och skrivit kritiska artiklar mot den kommunala skolpolitiken, hade de inte kunnat avskedas eller omplaceras. Då detta är synnerligen viktiga och principiella frågor borde detta fall bli föremål för åtal så att det kan prövas av en domstol”, skriver Tor Nitzelius tidigare förbundsjurist vid Lärarförbundet och Sten Svensson, tidigare chefredaktör på Lärarnas tidning i ett debattinlägg på Svenska Dagbladet.

Företrädare för Academedia svarar i en replik:

”När lagen (2017:151) om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter beslutades i riksdagen hade alltså redan våra anställda det skyddet. Och det aktuella fallet med de båda lärarna handlar inte om den självklara rätten till meddelarfrihet, det handlar om arbetsmiljö. Här är Academedia som arbetsgivare skyldig att ingripa enligt arbetsmiljölagen kap. 3 §1a och AFS 1993:2. Vi har i varje förhandling angivit skälen för omplacering till facket. Academedia har inte uttalat någon kritik mot arbetstagarnas åsikter eller artikelpublicering och vi välkomnar en eventuell rättslig prövning”.

Det första påståendet är dock inte korrekt, eftersom det är stor skillnad på ett frivilligt och ett lagstadgat meddelarskydd.

Academedia har även beskyllts av skolans elever för att begränsa deras yttrandefrihet, genom att ta bort deras kommentarer från Facebook och riva ned lappar de satt upp på skolan för att visa sitt missnöje med att lärarna tvingats bort.

Nya vägar till läsarmedverkan

Efter flera års stillestånd har utvecklingen av läsarmedverkan åter tagit fart. Senast ut är Atlantic som stänger sina kommentarsfält och ersätter dem med digitala insändare.

Kommentarsfälten har länge varit ett sorgebarn för mediesajterna, en sörja av hat och påhopp som skrämt alla som försökt få till konstruktiva diskussioner. Många sajter har gett upp och ersatt de egna kommentarsfälten med kommentarer via Facebook. Samtidigt har de som ville använda kommentarerna för att få ur sig hat och hets nu fått egna plattformar där de kan diskutera med likasinnade. Men det senaste året har utvecklingen av läsarmedverkan åter tagit fart:

  • I USA har New York Times tagit hjälp av Googleverktyget Perspective för att automatisera modereringen och öppnat upp 80 procent av artiklarna för kommentarer. Där pågår också The Coral Project där de största dagstidningarna samarbetar för att ta fram framtidens kommentarsfält (Läs mer om det i Malin Cronas Premiumanalys ”På jakt efter framtidens kommentarsfunktion”)
  • I Sverige har företaget Ifrågasätt tagit fram en lösning för kommentarsfält som testas av bland andra Dagens Nyheter, Gota Media, NWT och Norran. Ifrågasätt erbjuder en kommentarslösning där användaren måste uppe sin verkliga identitet till medieföretaget och ett modereringsverktyg där algoritmer identifierar språk som kan uppfattas som hotfullt eller kränkande.
  • Det senaste exemplet på utveckling av läsarmedverkan är amerikanska Atlantic som nu ersätter de klassiska kommentarsfälten med digitala insändarsidor där redaktörer väljer ut vilka kommentarer som ska publiceras på sajten. Dessa blir sedan publicerade på samma sätt som övriga opinionstexter och sprids också via sociala medier. En slags mellanting mellan läsarkommentarer och papperstidningens insändarsidor med andra ord

En viktig anledning till den senaste vågen nysatsningar på läsarmedverkan är att läsarintäkterna blir viktigare för medieföretagen när annonsintäkterna viker. Då blir det också viktigare att ha lojala och engagerade läsare för att bygga en djupare relation, och där kan välfungerande läsarkommentarer vara en viktig pusselbit.

”Miljardärsproblemet” nytt hot mot pressfriheten

I USA ska ett nystartat projekt försöka motverka en uppseglande trend: att rika personer köper upp misshagliga medier för att få bort eller manipulera oönskad journalistik. Kanske skulle metoden även kunna användas för att motverka dark ads.

Två aktuella händelser har bidragit till begreppets ”billionaire problems” uppkomst:

  • Den konkursade sajten Gawker där miljardären Peter Thiel är en av dem som budat på konkursboet (Samme Peter Thiel som haft en personlig vendetta mot Gawker för sajtens bevakning av honom och som indirekt fick sajten att gå i konkurs genom sitt stöd till Hulk Hogans rättsprocess mot Gawker. Där Hulk Hogan stämde sajten för att den publicerat en film där han har sex med sin bäste väns fru)
  • Sajten LA Weekly som köpts upp av anonyma personer som sedan tagit bort alla artiklar som handlat om affären.

För att mildra effekten av den typen av uppköp har Freedom of the Press Foundation tillsammans med Archive-It startat en arkivsamling online som ska fokusera på publikationer som är särskilt sårbara för fientliga övertaganden. De första sajterna som arkiverats är Gawker.com och LA Weekly och arkivet har redan haft effekten att ett antal artiklar ”återpublicerats” på LA Weeklys sajt.

”I de här fallen försöker vi minska ”uppsidan” för rika individer och organisationer som vill få bort pinsam eller negativ bevakning genom att helt enkelt köpa nyhetsföretagen. Med andra ord hoppas vi att sajter som inte enkelt kan fås att försvinna kommer att bli mer immuna mot ”miljardärdsproblemet”, skriver Freedom of the Press Foundation på sin sajt.

Att det här initiativet behövs är så klart skrämmande. Att det skulle bli ett problem i en svensk kontext i en nära framtid känns däremot främmande. Bara tanken att någon skulle köpa ett nyhetsmedie för att få bort bevakningen känns helt overkligt.

Det väcker också frågor om den ständiga avvägningen mellan pressfrihet och upphovsrätt. Om en medieaktörer vill köpa upp en nyhetssajt och låsa in dess material i en betalmodell skulle den affärsmodellen kunna hotas om andra kopierar och tillgängliggör materialet gratis.

Att, som Archive-It, göra en tidsdaterad kopia av allt material på en sajt skulle också vara användbart på ett annat område: när det gäller dark ads i samband med valrörelser. Om det i efterhand skulle gå att få se alla annonser som en viss aktör visade för olika användare under ett givet tidsspann skulle det kunna verka avskräckande för den som funderar på att visa motstridiga och kanske till och med falska budskap för olika målgrupper. Ett sådant projekt skulle vara tekniskt mer krävande och dessutom kräva samarbete med Facebook och andra plattformar. Men där verkar ju å andra sidan en dörr ha öppnats de senaste månaderna.

SvD visar hur klimatfrågan kan bevakas

I intervjun med Centerpartiets partiledare Annie Lööf visar Svenska Dagbladet upp ett nytt sätt att bevaka klimatfrågan.

Jenny Stiernstedts intervju med Annie Lööf är ganska unik i en svensk kontext. Det är en intervju med en svensk partiledare där klimatet är den helt överordnade frågan. Och där den intervjuade inte tillåts komma undan med tjosan hoppsan-svar.

Varför är det viktigt? För att det uppstått ett tomrum i mitten när det gäller bevakningen av klimatfrågan. Medierna förmår bevaka den med förnuft när det gäller världspolitiken och med känsla när det gäller individens val. Men däremellan, på nationell och regional nivå, behandlas den som ett mindre särintresse.

Nu drar valrörelsen igång. Klimatfrågan brukar rankas som en av de viktigaste av svenska väljare. Men medierna har inte lyckats fånga upp den på ett seriöst sätt.

De slår ofta in på den enkla vägen att låta politikerna själva berätta vad de står för. Det kanske fungerade i en annan tid, med andra politiker. Idag fungerar det inte alls. Och när politiska förslag väl analyseras, då handlar det mer om taktiken bakom och dess möjliga effekter på väljaropinionerna. Det handlar sällan om vad förslagen kan leda till för väljarna, samhället och omvärlden.

När alla partier (nästan) säger att klimatfrågan är viktig och att deras politik bäst uppfyller Parisavtalets krav blir det förvirrat om inte journalisterna förmår sätta politiken i en kontext. Svenska Dagbladets intervju med Annie Lööf gör en sådan ansats. Den visar att en annan bevakning är möjlig.