Annons: PP Pension

Replik: Fakta och åsikter i klimatbevakningen

Är det ”tesdriven åsiktsjournalistik” att påtala den negativa klimateffekten av långflygningar? Eller är det att ägna sig åt kritisk, faktabaserad journalistik?

Ekots chef Olle Zachrison konstaterar inledningsvis att fem av mina tio senaste krönikor handlar om klimatfrågan. Det är glädjande att mina ansträngningar på detta område uppmärksammas, även om jag inte är helt säker på att det ska tolkas positivt i detta fall. Anledningen till detta är hur som helst att klimatfrågan är en av de svåraste att göra rättvisa i den journalistiska bevakningen vilket jag beskrivit i flera texter, senast här.

Men sedan känner jag mig lite vantolkad. Jag menar naturligtvis inte att ett inslag i Ekot ska vara formulerat som en krönika av Cecilia Hagen (däremot skulle det ju passa bra i exempelvis Godmorgon, världen). En kolumn i Expressen, en mediekritisk krönika och ett inslag i Ekot är helt olika genrer med olika grad av utrymme för subjektivt tyckande. Jag är helt med på att Ekot inte ska ägna sig åt ”tesdriven åsiktsjournalistik” och det har jag heller aldrig efterlyst. Jag anser inte heller att varje enskilt inslag om flyget behöver ta upp klimataspekterna, precis som varje inslag om tobaksrökning inte behöver ta upp hälsoaspekterna.

Det jag vände mig mot var tonen i inslaget och att långa flygresors miljöpåverkan inte sattes i en kontext. Jag förstår att Ekot lyfte biten om att mellanlandningar kan vara bättre ur klimatsynpunkt eftersom det är något mindre känt, men det är fortfarande att blanda ihop huvudsak och bisak att bara ta upp den aspekten.

Att jag reagerade på inslagets ton är givetvis subjektivt, det beror på att klimatförändringarna skrämmer mig. Jag verkar inte heller vara ensam om detta, eftersom klimatförändringarna enligt SOM-undersökningen är den fråga som oroar svenskarna mest.

Men vad har det med långflygningar att göra? Jo, ganska mycket. Det finns nog inget mer effektivt sätt för en enskild person att hålla nere sin klimatpåverkan än att avstå från långflygningar. Är det ”tesdriven åsiktsjournalistik” att påtala detta eller ställa en fråga om det till en intervjuperson i Ekot när det handlar om långflygningar och klimatpåverkan? Eller är det att ägna sig åt kritisk, faktabaserad journalistik? Jag lutar åt det senare.

Det är för övrigt exakt detta som varit min poäng i några av mina krönikor. Ekot och andra redaktioner kan göra massor av bra journalistik om klimatförändringarna och deras konsekvenser. Men sedan ett inslag om långflygningar där man inte på allvar kopplar dessa till klimatförändringarna. Fullt fokus på symptomen, medan orsakerna bevakas mer godtyckligt och pliktskyldigt. “Frågan är också hur rätt i tiden det är att tävla i allt längre flygningar, med tanke på flygets klimatpåverkan?”, sägs det i inslaget. Frågan är väl snarare hur rimligt det är?

När det gäller mediekritik tror jag däremot att den i någon mån måste vara subjektiv. När det gäller att bedöma om publiceringar är tveksamma av olika skäl hamnar man ofta i gråzoner där flera tolkningar kan samexistera. Vad är främlingsfientligt? Vad är sexistiskt? Men klimatfrågan är egentligen enklare eftersom det också handlar om naturvetenskap. Man behöver inte ha någon moralisk kompass eller ryggrad alls för att kunna ge en vetenskaplig kontext till aktuella nyheter. Däremot krävs det grundläggande kunskaper och ett visst mod för att våga höja blicken i samhällsbevakningen.

Tidigare inlägg:

Ekot ska inte bedriva åsiktsjournalistik

Ekots klimatbevakning upp i det blå

Så gör man journalistik på Twitter

Långa serier av tweets med bilder och filmer har blivit en ny genre med imponerande resultat.

För tre veckor sedan publicerade BBC Africa en serie tweets om en avrättning av två kvinnor och deras små barn. Redaktionen utgick från en film som spridits på sociala medier (redaktionen klippte bort de sista 40 sekunderna i den version som publicerades). Det som sedan följer är ett imponerande exempel på grävande journalistik med utgångspunkt i material på sociala medier där BBC Africa tar reda på vilket land, vilken region, vilken plats, vilken armé och till slut vilka enskilda soldater som verkar vara de skyldiga.

Men det är också ett imponerande exempel på hur Twitter börjat användas på nya sätt i det journalistiska berättandet. Varje ny tweet har ett multimediainslag, exempelvis en film, en bild eller ett citat i bildform med en tillhörande text. Många tweets består av en sekvens av filmen med inlagda kommentarer och jämförelser med satellitbilder kartor och annat. Jag rekommenderar alla att läsa tråden, både för att följa det journalistiska grävandet och för att se hur man kan göra ut journalistik på Twitter.

En annan som tagit den här typen av berättande till en ny nivå, med mer featurebetonat berättande är författaren Paul Cooper, se exempelvis den här tråden om den mystiska Gorgans mur. Twittertråden är fylld av fantastiska landskapsbilder, historiska och nutida kartor, bilder på byggnader och föremål och inte minst länkar till mer läsning. Ren njutning, se här.

Om några svenska medier har gjort detta lika elegant som de två ovanstående är jag tacksam för tips!

Ekots klimatbevakning upp i det blå

Med sitt inslag om världens längsta reguljära flyglinje visar Ekot att det inte räcker med att ta upp klimatfrågan, det handlar också om hur man gör det.

Inslaget påas med “Här i kvart i fem-ekot ska vi nu upp i det blå”, och det stämmer faktiskt på mer än ett sätt. Det handlar om att världens längsta reguljära flyglinje är invigd. Den nya flyglinjen tar nästan 19 timmar vilket är en timme längre än den tidigare världsrekordhållaren får vi veta.

“Dubbla pilotlag ska turas om vid spakarna, och passagerarna kan bara välja mellan affärsklass och extra rymlig ekonomiklass. Men att vara i luften i 19 timmar innebär vissa risker, framför allt för blodproppar. Det försöker flygbolaget motverka med en hälsosam ombordmeny bestående av ekologiska råvaror. Frågan är också hur rätt i tiden det är att tävla i allt längre flygningar, med tanke på flygets klimatpåverkan?”

Sedan uttalar sig en professor om att tvärtemot vad man kan tro kan det vara bättre med en mellanlandning på vägen. Men i början av repet har vi fått veta att planet förbrukar ungefär en fjärdedel mindre bränsle än tidigare plan. Om denna resa är bättre eller sämre för klimatet än en “vanlig” långresa får man som lyssnare alltså gissa sig till.

Några tips till Ekot, i all välmening:

  1. Överväg att inte ta upp detta alls, eftersom det är misstänkt likt spinn från flygbolaget
  2. Om ni ändå bedömer att det platsar i Ekots kvart i fem-sändning: ta inte upp det som något till övervägande del positivt och lite häftigt.
  3. När ni ska ställa den kritiska frågan om klimatförändringar i slutet, ta inte upp det som en trendfråga utan som en vetenskaplig fråga.
  4. Sätt långresans klimatpåverkan i ett sammanhang! Hur mycket påverkar en 19 timmars flygresa, vad innebär det?

Brittiska public service-bolaget BBC:s chef för nyheter och samhälle, Fran Unsworth, skev i september i ett brev till de anställda att BBC haft fel för ofta i rapporteringen om klimatfrågan. Bolaget har därför tagit fram redaktionella riktlinjer för hur klimatfrågan ska bevakas och alla anställda på redaktionerna ska få en timmes utbildning i grundläggande fakta.

Det vore kanske något för svensk public service att ta efter. Till dess borde alla läsa Cecilia Hagens senaste krönika, en journalist som vågar säga sanningen om flygresorna.

De preliminära resultaten från Nyhetsvärderaren Valspecial presenterades av forskningsledaren Thomas Nygren, docent i historia vid Uppsala universitet, vid ett seminarium på Sveriges Radio 13 september. Nyhetsvärderaren Valspecial är ett samarbete mellan ideella föreningen Vetenskap & Allmänhet, Uppsala universitet och forskningsinstitutet RISE Interactive. Projektet finansieras av Vinnova och Uppsala universitet.

Tonåringar vill ha mer miljö – medierna ger dem invandring

Svenska tonåringar är mest intresserade av sjukvård och miljöfrågor men det är invandring som fyller deras nyhetsflöden. Här finns en möjlighet för nyhetsmedierna att lösa två avgörande frågor: att förbättra klimatbevakningen och bli relevant för den unga mediepubliken.

Forskningsprojektet Nyhetsvärderaren Valspecial har undersökt svenska tonåringars mediekonsumtion inför det svenska valet. De ämnen tonåringarna var mest intresserade av var sjukvård, miljö och utbildning. Det ämne som översköljde deras nyhetsflöden var invandring, invandring och invandring. Både i flödet från de traditionella medieföretagen och i nyhetsflödet på sociala medier, som till stor del består av flödet från de traditionella medieföretagen.

Det verkar alltså som att det inte är ungdomarnas filterbubblor som är problemet, i alla fall inte om man ser till vad de anger som sina intressen, utan de traditionella mediernas besatthet av ämnena invandring, brott och olyckor. Detta pekar naturligtvis på ett misslyckande från medieföretagen, som säger sig vilja nå särskilt den yngre publiken.

Samma obalans syntes om man jämförde Som-undersökningens lista över vad svenska folket oroar sig mest för med listan över vilka inrikespolitiska frågor de tyckte var viktiga 2017. Listan över oro toppades av klimatförändringar och miljöförstöring medan ökat antal flyktingar kom först på delad niondeplats. Listan över viktiga samhällsfrågor i Sverige hade omvänd ordning, där var invandring/integration på förstaplats medan miljö/energi-frågorna kom först på sjundeplats. Även detta pekar på ett misslyckande för medierna som inte lyckats fånga svenskarnas samhällsoro i den vanliga bevakningen av politik och samhälle.

 

BBC:s chef för nyheter och samhälle, Fran Unsworth, var inne på samma spår tidigare i höst. I ett brev till alla redaktionellt anställda skrev han att klimatförändringar har varit ett svårt ämne för BBC och att det blivit fel för ofta. Vidare skrev han: ”Efter en sommar av värmeböljor, översvämningar och extremt väder har miljöbevakningen blivit viktigare för vår publik. Det finns en mängd viktiga nyhetshändelser de kommande månaderna … och det kommer många andra att bevaka. Särskilt den yngre publiken har berättat för oss att de vill ser mer journalistik om dessa frågor.”

Det finns alltså mycket som tyder på att bevakning av klimat- och miljöfrågor kan vara ett effektivt sätt att nå de notoriskt svårflörtade yngre målgrupperna.

Skulle det då räcka med att bara öka omfattningen av dagens bevakning för att vinna den unga publiken? Knappast, invandring har ju ingredienser som gör ämnet så lämpat för den mediala arenan: dramatik och polemik, starka känslor och identitetsskapande delningar från båda sidor i debatten. Men varför skulle det vara omöjligt att uppnå även inom områden som sjukvård, utbildning eller miljö- och klimatfrågor?

Jag tror att det finns extra stor potential i att bevaka miljöfrågor eftersom de redan har ingredienserna dramatik och identitetsskapande delningar. Det som saknas är polemik och starka känslor. Klimat och miljöfrågorna har också en komplexitet som gör det svårare för nya medieaktörer, som influencers, att bli tonåringarnas primärkälla. Och omvänt går miljöbevakningen inte direkt i frontlinjen när de traditionella mediehusen testar nya grepp kring tilltal och berättande.

Jag skulle därför vilja föreslå tre steg för att knäcka två av nyhetsmediernas svåraste nötter: att förbättra bevakningen av klimatfrågan och att nå de yngre målgrupperna:

  1. Öka omfattningen av klimatbevakningen, sluta låsa in den i silos och låt den istället finnas med i alla bevakningsområden. Däremot är det så klart smart att samla allt klimatrelaterat på särskilda temasidor och även att göra specifika klimatsatsningar, som bland annat Expressen gjort. (Läs mer i bloggen Nu krävs en ny klimatbevakning)
  2. Vässa klimatbevakningen, en bra start kan vara att utbilda alla journalister i frågorna, som BBC nu ska göra. Redaktörer som tycker att frågan är viktig och reportrar som förstår den är grundläggande. Sedan handlar det om att få till en kombination av tyngden som vetenskapsreportrarna och granskarna står för och ett mer lättsamt tilltal som kan funka med nya berättargrepp på nya plattformar. Jag tror också det är viktigt att skapa en dramaturgi kring att miljöfrågorna är en arena med olika aktörer med olika intressen. (Läs mer i bloggen Mediebevakningen missar väljarna viktigaste frågor). Dagens Industri avslöjande om Svenskt Näringsliv lobbande mot skärpta klimatmål nyligen är ett exempel som uppfyller de flesta av de här kriterierna.
  3. Experimentera med nya berättartekniker för miljöbevakningen som tilltalar yngre målgrupper: kombinera sådant som poddar, videojournalistik, long reads, interaktiv grafik, gameifikation kring ekologiska fotavtryck och liknande och testa även på nya plattformar som tonåringar använder. Men utgå gärna från tunga granskningar och djuplodande vetenskapsjournalistik. Jag tror att det finns massor att göra kring miljöfrågor med nya berättargrepp för en redaktion med kreativa medarbetare och utvecklingsresurser.

För den som lyckas skrapa bort mossan från miljöbevakningen väntar kanske både guld och gröna skogar.

Varför lyfter public service uttalanden som inte hör hemma där?

En fråga som kommit bort lite är varför SVT valde att återigen lyfte Jimmie Åkessons uttalande i sändningen om det stred mot demokratiparagrafen?

Av Jan Helins långa text om hur SVT ser på markeringen mot Jimmie Åkessons uttalande framkommer att det inte var för själva debatten, utan för att man spelat upp klippet igen, som markeringen krävdes.

”Bedömningen var först att inget ytterligare krävdes. Men när uttalandet klipptes ut i efteranalysen av partiledardebatten och därmed sänts två gånger behövdes en markering, enligt ansvarig utgivare”, skriver Jan Helin.

Det här är lite svårt att förstå. Om man anser att det här är ett uttalande som är oförenligt med demokratiparagrafen, varför visar man det igen för att sedan direkt efter markera mot uttalandet?

I ett liknande fall som var uppe i Granskningsnämnden för fem år sedan friades ett lyssnarinlägg i Ring P1 eftersom det där uppmanades till debatt. Däremot fälldes kortversionen av Ring P1 för samma lyssnarinlägg eftersom det där inte finns utrymme för debatt. Återigen: Varför väljer man att lyfta ett uttalande som strider mot demokratiparagrafen när man väljer ut vad man ska återsända?

Om SVT och SR vill slippa den här typen av markeringar kan en bra start vara att redaktörerna slutar lyfta upp uttalanden som strider mot demokratiparagrafen.

Läs också

Efter kritiken – SVT slutar med liknande markeringar

Jonas Nordlings kolumn: ”Avskaffa Granskningsnämnden” (2018-09-10)

Axel Andéns kolumn: ”Public service blev valets huvudnyhet” (2018-09-10)

SVT bytte utgivare under valet (2018-09-10)

Nu krävs en ny klimatbevakning

Både BBC-chefen och Guardians tidigare chefredaktör är självkritiska när det gäller bevakningen av klimatfrågan och BBC har nu tagit fram nya redaktionella riktlinjer. Här finns mycket att lära för svenska medieföretag.

Efter sommarens extremväder och bränder blev klimatfrågan en av de viktigaste i valrörelsens slutskede. Men många av de stora och svåra frågorna försvann ändå i mediebevakningen. Bromma flygplats och utbyggnaden av Arlanda, miljözoner och problemen med fossildrivna bilar, investeringar i och subventioner till klimatskadlig verksamhet, för att nämna några. I en valrörelse är journalisterna väldigt inriktade på att ställa politikernas förslag mot varandra och inga partier är intresserade av att komma med förslag som kan skrämma väljare. Insikten att det inte är något politiskt parti som i dagsläget har tillräckligt kraftfulla förslag för att klara klimatkrisen saknas i den politiska bevakningen.

Bevakningen av klimatfrågan är svår, ingen har riktigt lyckats få till det, trots att det är den fråga som oroar svenskarna allra mest. Även brittiska public servicebolaget BBC har haft problem med sin klimatbevakning. BBC har ofta misslyckats med att ifrågasätta klimatförnekare och bland annat fällts av granskningsmyndigheten Ofcom för detta. Bolagets chef för nyheter och samhälle, Fran Unsworth, skriver i ett brev till de anställda att BBC haft fel för ofta i rapporteringen, och att man märker ett ökande intresse för klimatfrågan, särskilt bland de yngre. Därför har bolaget nu tagit fram redaktionella riktlinjer för hur klimatfrågan ska bevakas och alla anställda på redaktionerna ska få en timmes utbildning.

Vid en första anblick är det 4-sidiga dokumentet inte så imponerande, det består mest av självklarheter om läget och slår fast att man inte behöver balansera klimatforskare med klimatförnekare ”precis som man inte behöver ha någon som förnekar att Manchester United vann lördagens match med 2–0”. Detta skulle jag påstå har varit en självklarhet länge i svenska medier.

Men det kanske är det grundläggande som är dokumentets styrka. För problemet är inte brist på spetskompetens på vetenskapsredaktionerna utan att många journalister inte känner sig nog säkra på det som borde vara självklart för att ställa rätt frågor och följdfrågor. Ett dokument med det mest grundläggande, kombinerat med en timmes utbildning för journalister inom alla bevakningsområden, kanske är den bästa starten för ett medieföretag som vill vässa sin klimatbevakning.

Jag skrev om det i en blogg i april (Mediebevakningen missar väljarnas viktigaste frågor), att klimatfrågan betraktas som ett specialintresse fast det är svårt att se att något skulle ha större allmänintresse och att det egentligen är en fråga som skär genom alla andra bevakningsområden, som ekonomi, politik, kultur, bostad, motor ”Kanske är det som krävs en massiv utbildningsinsats av redaktionerna. Eller tvärredaktionella grupper där vetenskaps/klimatreportrar, politiska reportrar och ekonomireportrar samarbetar.”

En som funderat mycket på de här frågorna är Alan Rusbridger, tidigare chefredaktör på Guardian som kanske är den dagstidning i världen som varit allra bäst på att bevaka klimatfrågan. Ändå är han självkritisk, och tror att den underbevakade klimatfrågan är det han kommer ångra mest när han ser tillbaka på sin tid som chefredaktör. ”Om vi tror att det här är den största frågan under livstid – vilket det antagligen är – och sedan jämför med hur media bevakar den, så finns det ett fruktansvärt glapp”, sade han vid ett framträdande på Global Editors Network före sommaren.

En av hans slutsatser är att man inte ska behandla klimatfrågan som ett eget bevakningsområde eftersom allt har en koppling till klimatförändringarna nu och genom att ge ett ämne till klimat- eller vetenskapsdesken placerar man det i ett ”ghetto” för klimatartiklar. ”Istället för att sätta klimatet i rubriken ska du nästan överraska läsarna genom att skriva andra slags artiklar där klimatfrågan kommer in”.

Alan Rusbridger tror också att inställningen bland redaktörerna har en avgörande betydelse: “Om vi tror att det här är den viktigaste frågan i världen, då kanske jobbet måste börja på redaktionen med att redaktörerna tycker det. Om redaktörerna inte tycker det, kommer de aldrig kunna få publiken att bry sig”, säger Alan Rusbridger. Kanske är det just en sådan förändringen som BBC:s kommande insatser kan bli en startpunkt för.

Det är också intressant med all denna självkritik från två av de medier i världen som varit världsledande på att bevaka klimatfrågan. Även här kanske det finns något att lära för svenska mediechefer.

 

Läs också

Tar ditt medieföretag klimatfrågan på allvar?

Mediebevakningen missar väljarnas viktigaste frågor

Public service blev valets huvudnyhet

Public service lyckades göra sig själva till huvudnyhet dagen före valet. Inte genom de eventuella misstag som begicks utan på grund av besattheten av sig själva.

Har man trampat i klaveret bör man stå still, brukar det heta. På Gärdet började man istället klampa runt i det så det överröstade allt annat dagen före valet. Det är möjligt att det var formellt rätt att markera mot Jimmie Åkessons uttalande i fredagens slutdebatt, men man måste ha lite taktkänsla också. Har man tidigare släppt igenom värre uttalanden, har man en debatt där flera andra reagerar starkt, och är det dagen före ett val kunde man i ett osäkert läge hellre låtit det vara. Men det är lätt att vara efterklok, och det är lätt att förstå utgivarens beslut efter en fällning nyligen för ett liknande uttalande.

Vad som är betydligt svårare är förstå är public service monumentala besatthet av sig själva, som ledde till panikbeslut som att byta ansvarig utgivare och att hålla ett möte med Sverigedemokraterna efter att de hotat med att bojkotta SVT. Men allra underligast är att Sveriges Radios Ekot valde att toppa sändningarna under lördagsförmiddagen med detta och att SVT Text toppade med det under en stor del av dygnet. Dagen före valet. Hur väl rimmar det med public service uppdrag?

Vad public service framför allt lyckades skildra dagen före valet var att public service är alltings centrum och att deras beslut är de viktigaste och mest intressanta i hela landet, till och med dagen före valet. Och att de, trots all bra journalistik och en riktigt vass utfrågning av Jimmie Åkesson i SVT nyligen, fortfarande saknar självförtroende och blir så fruktansvärt ängsliga varje gång de har att göra med Sverigedemokraterna att de nästan slår knut på sig själva.

Tar ditt medieföretag klimatfrågan på allvar?

När det gäller medieföretagens del i klimatförändringarna är det inte den fysiska verksamheten som är mest problematisk utan den konsumtion den bidrar till.

Medieföretagen har generellt kommit ganska långt när det gäller sådant som miljöcertifiering av tidningspapper och att miljösäkra de interna processerna. Det är självklart bra och viktigt, men det är inte här de riktigt svåra frågorna ligger på lur. De befinner sig inte på anläggningssidan eller kostnadssidan i de ekonomiska rapporterna, utan på intäktssidan där klimatskadlig verksamhet står för en betydande del av både annonsintäkterna och eventintäkterna för många medieföretag.

När det gäller bilannonserna kommer det troligen att ordna sig av sig självt. När bilföretagen ställer om sina fordonsflottor till el- och hybridbilar kommer de också att styra om annonseringen till att handla om dessa biltyper. Kanske kommer de smutsigare bilarna att få hänga med lite i den allmänna annonseringen, på samma sätt som ölreklam en gång i tiden då en mycket liten markering visade att det handlade om lättöl. Ett bilmärke som vill marknadsföra sig som miljövänligt kanske inte kommer att vilja ösa ut annonser för sina mest miljöskadliga modeller (även om de placerats i vacker natur) när de börjar få fler miljövänliga modeller att sälja.

När det gäller flygresorna är det värre. Här har branschen problem på många olika plan

  • De egna resorna
  • Resejournalistiken som oftast guidar till flygresor utan att problematisera dessa
  • De egna eventen som nästan uteslutande paketeras med flygresor
  • Reklamen för flygresor

Allt detta kommer naturligtvis inte att upphöra över natten, men det finns små steg att ta inom alla dessa områden, och det görs också i vissa fall redan.

När det gäller det egna resandet skiljer sig inte mediebranschen så mycket från andra företag, det handlar om att hela tiden göra avvägningar. Man kan också klimatkompensera för de flygresor man bedömer att man måste göra. Och att ha stringers eller korrar på plats i andra världsdelar kan möjliggöra en minskning av de riktigt långa flygresorna.

Resejournalistiken kan bli bättre på att hitta resmål i närområdet och att även upplysa hur man tar sig till destinationer med andra färdmedel än flyg. Det senare har bland andra Dagens Nyheter börjat göra.

Även när det gäller de egna eventen och resorna kan medieföretagen bli mycket bättre på att hitta resor i närområdet. Detta efterfrågades exempelvis i en insändare i senaste numret av Friskispressen. Läsaren påtalade att det i tidningens massiva utbud av träningsresor endast fanns en som inte krävde flyg. Samma snedfördelning av inrikes/utrikes resor märks även i andra träningstidningar och även för andra tidskriftssegment.

Reklamintäkterna från resebranschen kan nog vara det allra svåraste att få bukt med. En möjlig räddning är att de tidningar som lyckas bra med sin digitala läsaraffär blir mindre och mindre beroende av reklamintäkter och till slut har råd att välja bort dessa intäkter. En annan att resebranschen ändrar sitt utbud till att omfatta fler färdmedel och miljövänligare eller i alla fall klimatkompenserade resor i sin annonsering.

Bilar och resor är bara två exempel på klimatskadlig verksamhet, och den kan vara svår att definiera på ett bra sätt. Men det finns alltid en teoretisk möjlighet att sådan reklam skulle kunna förbjudas i framtiden när klimatfrågan växer i betydelse. Och då är det alltid bättre för branschen (eller branscherna, som rese- reklam- och mediebranschen) att införa någon form av självreglering för att slippa lagstiftning.

Lagstiftning är inte den enda risken. Läsare kan komma att välja bort medier som inte tar klimatfrågan på allvar. Och varumärket kan skadas vilket kan försvaga mediets position även på annonsmarknaden.

För public service skulle man kunna tänka sig att det i framtiden införs en klimatparagraf på samma sätt som det finns en demokratiparagraf. Att varje gång någon försöker framhäva en klimatskadlig verksamhet eller förneka klimatförändringarna måste reportern eller programledaren markera mot detta. Men detta borde egentligen inte behövas, det ska vara en journalistisk reflex och inte en tvingande regel. Och även här blir det långsamt bättre, när Lundin Oil intervjuades om sina fina ekonomiska resultat i P1 förra veckan kom klimatfrågan också upp litegrann på slutet. För några år sedan hade den inte kommit upp alls.

Låter detta drastiskt? Ja, men ingenting mot de scenarion som vetenskapen målar upp om allt fortsätter som idag. Det handlar om en långsiktig diskussion som kanske inte känns prioriterad för en bransch som redan är hårt pressad, men som ändå måste börja någon gång.

Att omedelbart strypa alla intäkter från klimatskadlig verksamhet skulle sannolikt ställa medieföretaget på ruinens brant, men om de här frågorna inte ens är uppe för diskussion kan man inte med trovärdighet hävda att man tar klimatfrågan på allvar.

Svenska populister har högt förtroende för medier

I Sverige har invånare med populistiska värderingar näst högst förtroende för medier i en jämförelse med sju andra europeiska länder i en ny studie. Men skillnaden mellan de med högeråsikter och vänsteråsikter är allra störst i Sverige. Och skillnaden mellan DN och SvD och kvällstidningarna är också stor. KORRIGERAD

En ny studie från Pew Research Center har undersökt förtroendet för medier i Sverige, Danmark, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Spanien och Italien. Studien visar att det är större skillnad i förtroendet för medier mellan invånare med populistiska värderingar och icke-populistiska värderingar än mellan de med högeråsikter och vänsteråsikter.

Om man ser på enskilda länder följs Sverige och Tyskland åt. I Tyskland är skillnaden störst mellan populister och icke-populister i synen på medier, men Sverige ligger inte långt efter. I Sverige och Tyskland är skillnaden också störst mellan de med vänster- och högeråsikter. Och i båda länderna är det folk med vänsteråsikter som har större förtroende än de med högeråsikter. I Spanien, Storbritannien och Italien är det tvärtom de med högeråsikter som har större förtroende för medierna.

När det gäller Storbritannien och Italien skulle det kunna bero på att Murdoch och Berlusconi har tydligt högerinriktade medier och att det finns populistiska vänsterrörelser i dessa länder som rimligen har lägre förtroende för högermedier.

I Sverige är det 74 procent av befolkningen med icke-populistiska värderingar som litar på medierna medan 49 procent av de med populistiska värderingar gör det. Det innebär ett av de största glappen, med hela 25 procentenheter. Men Sverige sticker också ut på ett annat sätt: I inget annat land, utom Nederländerna, litar så många med populistiska värderingar på medierna som i Sverige. KORRIGERAD. Sverige, Tyskland och Nederländerna ligger på en högre nivå än övriga länder.

Studien erbjuder inga förklaringar, men sådant som skulle kunna spela in är att det svenska (nederländska och tyska) samhället fortfarande är ganska sammanhållet, att vi har ett starkt public service, starka privatägda medier och även ganska framgångsrika så kallade ”alternativa medier” (studien skiljer inte på traditionella medier och ”alternativmedier”). En annan förklaring skulle kunna vara att journalistiken har följt populisternas åsiktsströmningar här i högre grad än i andra länder. Men om detta kan man bara spekulera.

När man bryter ut de åtta svenska medier som finns med i studien visar det sig att skillnaderna i förtroende på populistskalan är ganska stora, där framför allt förtroendet för morgontidningarna SvD och DN är betydligt högre bland de med icke-populistiska åsikter. Det är lite synd att inte GP är med i undersökningen, för det hade varit intressant att se om ledarsidans svängning skulle ge den annan position än Stockholmstidningarna. Efter morgontidningarna kommer tv-kanalerna och sedan kvällstidningarna. Och för Flashback och Nya Tider är det föga förvånande fler som har högre förtroende bland de med populistiska värderingar.

När de svenska medierna ska värderas efter publikens åsikter på höger-vänster-skalan blir det mycket mer ljummet (jämför med exempelvis Storbritannien ovan där skillnaderna är betydligt större). De enda statistiskt signifikanta skillnaderna är att Aftonbladet och SVT åtnjuter högre förtroende på vänsterkanten. Och något överraskande är skillnaden allra störst när det gäller SVT. Det ligger i linje med senaste SOM-undersökningen som visar att förtroendet för SVT ökat bland vänsterväljare men minskat bland högersympatisörer.

Samtidigt har SVT extremt högt förtroende bland alla grupper, och enligt denna undersökning finns det förtroende för SVT bland 87 procent av högersympatisörerna och 79 procent bland de med populistiska åsikter, vilket är högst av alla svenska medier och även mycket högt i den internationella jämförelsen.

Till skillnad från privatägda medier som DN och SvD som inte behöver slå knut på sig själva för att nå läsare med populistiska värderingar (särskilt inte sedan fokus skiftat till digitala prenumeranter) har public service i sitt uppdrag att nå alla svenskar och vinna deras förtroende. Den här undersökningen visar att de lyckats mycket bra med det – så här långt. SR är tyvärr inte med i studien men lyckades enligt SOM-undersökningen till och med något bättre än SVT bland SD-väljare.

Några frågor inför framtiden är hur länge public service-bolagen kommer kunna fortsätta vinna i dessa grupper – och vad som händer när de inte längre gör det. Alternativt hur långt de måste gå för att fortsätta att ha deras förtroende och om det kan påverka förtroendet bland den större gruppen med icke-populistiska värderingar.

Hela studien, med betydligt fler variabler, bland annat medias roll och förtroendet för olika bevakningsområden, finns på Pew:s sajt:

In Western Europe, Public Attitudes Toward News Media More Divided by Populist Views Than Left-Right Ideology

Mediebevakningen missar väljarnas viktigaste frågor

SOM-undersökningen blottlägger indirekt stora luckor i mediebevakningen, där de frågor svenskarna oroar sig mest för knappast dominerar, varken när det gäller ämnesval eller vinklar.

Att svenska folket framför allt oroar sig över ”förändringar i jordens klimat” (61 procent) och miljöförstöring (61 procent) har vi skrivit om efter tidigare SOM-undersökningar. Så är det fortfarande.

I årets SOM-undersökningsSvensk samhällsoro” är det intressant att ”ökat antal flyktingar” hamnar på plats nio, 37 procent av svenskarna oroas över det. Det är 10 procentenheter färre än som oroas över att havsmiljön förändras (47 procent) och 11 procent färre än som oroar sig över den ökande främlingsfientligheten (48 procent). Vilken av dessa frågor har fått största utrymme i mediebevakningen?

Om man ska fundera kring orsakerna till att det blivit så här tror jag att de politiska journalisternas okunskap eller ointresse (det går ju ofta hand i hand) har gjort att konfliktlinjerna blivit osynliga, vilket gör bevakningen ganska uddlös ur ett mediedramaturgiskt perspektiv. Klimat- och miljöbevakningen har i hög grad fått skötas av en väldigt begränsad skara vetenskapsjournalister, som visserligen gör ett väldigt bra jobb, men inte alls får det utrymme som SOM-undersökningen, eller för den delen vetenskapen, indikerar att frågorna borde få.

En annan förklaring kan vara att de starka känslor och den aggressivitet som utmärker eller i alla fall eldar på i debatten om exempelvis flyktingar är ganska frånvarande bland miljödebattörerna, där personer som Johan Rockström och Anders Wijkman med en ganska ödmjuk profil är tongivande. De har inga arméer av nätkrigare som eldar på debatten och redaktionernas ämnesval. Lösningen på det problemet är ju knappast att miljödebattörerna ska bli mer militanta, utan att redaktionerna inte ska låta sig vallas av små men högljudda digitala opinioner.

På något sätt har det blivit som att miljöfrågorna betraktas som ett specialintresse fast det är svårt att se att något skulle ha större allmänintresse än livsbetingelserna. Det är en fråga som skär igenom alla andra bevakningsområden, som ekonomi, politik, kultur, bostad, motor osv men som nästan bara tas på allvar av vetenskapsjournalisterna, några få dedikerade klimatreportrar och små nischade publikationer. Ett exempel från idag är Omvärldens artikel om AP-fondernas investeringar i klimatskadlig verksamhet via våra pensioner, som nästan bara verkar ha avhandlats på debattsidorna i de större nyhetsmedierna. Kanske är det som krävs en massiv utbildningsinsats av redaktionerna. Eller tvärredaktionella grupper där vetenskaps/klimatreportrar, politiska reportrar och ekonomireportrar samarbetar.