Annons: PP Pension

Nu blir jag en del av bevakningsområdet

I november lämnar jag Medievärlden för att bli chefredaktör och ansvarig utgivare på Haparandabladet. Den är en av få fristående dagstidningar i Sverige och spelar en mycket viktig roll för lokalsamhällena i Tornedalen med sina granskningar av lokala makthavare och missförhållanden.

Efter två somrar som nyhetschef vet jag att det är ett roligt jobb med fantastiska kollegor. Mitt nya uppdrag känns både hedrande och spännande när jag nu också ska leda tidningens utvecklingsarbete. Samtidigt känns det förstås tråkigt att lämna Medievärlden som jag jobbat så länge för och med en läsekrets som jag tycker så mycket om.

Jag har jobbat här i snart 13 år, i olika roller. Jag började som reportervikarie på Pressens Tidning 2006, samma år som vi bytte namn till Medievärlden. Tre år senare (2009) lades Medievärlden ned som papperstidning och jag blev chefredaktör. Efter ytterligare tre år (2012) kunde Tidningsutgivarna inte längre finansiera oss så då tog vi på redaktionen över verksamheten. De kommande åren kämpade jag Mikael Marklund och Lisa Bjurwald för att dra in våra egna löner, nu var vi lika mycket entreprenörer som publicister. Vi startade då bland annat Medievärlden Premium som blev vår huvudsakliga inkomstkälla. Vårt sista hela verksamhetsår som fristående tidning (2016) omsatte vi 2,2 miljoner och gjorde en blygsam vinst på några tusen kronor. Året efter (2017) blev vi uppköpta av Alma Media som för ett år sedan (2018) sålde både oss och Dagens Media till Bonnier Business Media. De senaste två åren har min roll handlat mycket om att överlämna alla delar av verksamheten utom den redaktionella. När jag gick på föräldraledighet i december blev allt klart och då lämnade jag även ansvaret för redaktionen till Linnéa Kihlström som gjort ett fantastiskt jobb som tf chefredaktör. Nyligen påbörjades också en stor omorganisation av Bonnier Business Media som pågår samtidigt som jag är föräldraledig. Så när Örjan Pekka för två veckor sedan hörde av sig och frågade om jag ville ta över Haparandabladet kände jag att det var ett bra läge för mig att lämna. Jag har varit chefredaktör och ansvarig utgivare på Medievärlden i tio år och hade nog egentligen aldrig trott att jag skulle stanna så här länge.

Jag kommer att sakna väldigt mycket med Medievärlden. Linnéa, som jag jobbat nära tillsammans med i med- och motgångar de senaste åren, och som tagit över Medievärlden under min föräldraledighet. Mina tidigare kollegor Mikael Marklund, Lisa Bjurwald och Anders Ahlberg som jag i och för sig redan saknar men som fortsatt engagera sig och komma med värdefulla råd. Jag kommer också att sakna alla nyare kollegor på Dagens Media och Resumé, tack vare er har även de två senaste åren varit roliga och givande, jag har alltid sett fram emot att gå till jobbet.

Jag kommer att sakna den dagliga kontakten med våra Premiumskribenter, inte minst Stefan Melesko, Lars Herlin och Gunnar Springfeldt som utöver att de regelbundet bidragit med sina expertkunskaper också har engagerat sig i verksamheten. Och Per Sandström som skött vår webbutveckling under alla dessa år. Jag kommer att sakna alla engagerade läsare som i många fall också är de vi rapporterar om. Och alla ni som bidragit med analyser, granskningar, artiklar, kolumner, tips, kommentarer och kritik genom åren, tack!

Nu lämnar jag Medievärlden, men samtidigt är det först nu jag kliver in i den på riktigt. I 13 år har jag bevakat lokalpressen med stort fokus på utvecklingsfrågor. De senaste fem åren har jag nästan varje vecka skrivit Analysbrevet där jag sammanfattat det viktigaste som hänt inom ekonomi och affärsutveckling i mediebranschen. Det är klart att det kliat i fingrarna att få omsätta en del av de kunskaper jag samlat på mig i praktiken. Haparandabladet är en välskött och superlokal dagstidning som bevakar Tornedalskommunerna Haparanda, Övertorneå och Pajala och deras finska grannkommuner på andra sidan älven. Den spelar en mycket viktig roll för samhällena med sina lokala granskningar: de som avslöjar makthavare och missförhållanden, de som lyfter fram positiva exempel och vanliga människor, och de som med fakta motverkar extremism och populism. Det märks i läsarresponsen och artikelkommentarerna att dessa granskningar uppskattas och att förväntningarna på tidningen är höga. Trots alla fina ord om lokaljournalistikens betydelse tror jag att det är svårt att förstå hur viktig den är. Den är som ett vaccin som skyddar samhället från att insjukna. Haparandabladet grundades 1882 och är Sveriges enda trespråkiga tidning, med sidor på svenska, finska och meänkieli. Den är en av få fristående dagstidningar som inte köpts upp av någon av de stora koncernerna och jag och ägaren Örjan Pekka har verkligen funnit varandra sedan vi började samarbeta för tre år sedan.

Jag börjar mitt nya uppdrag 1 november när min föräldraledighet slutar, men kommer nog inte kunna hålla mig från att tjuvstarta lite redan innan. Det här blir med stor sannolikhet det sista jag skriver i denna blogg, men jag hoppas att jag även i fortsättningen kommer att delta i diskussionerna om mediernas utveckling på ett eller annat sätt. Jag kan alltid nås på axelanden at gmail.com och som @axelanden på Twitter.

Tack för mig!

Klimatjournalistikens dilemma: att avslöja status quo

Varför är det så svårt att göra granskande journalistik av klimatfrågan? En viktig orsak är att de största skandalerna är de som bara löper vidare.

De senaste åren har konsekvenserna av klimatförändringarna blivit tydligare och den globala uppvärmningen betraktas av de flesta seriösa aktörer som det största hotet mot våra samhällen. Ändå har frågan haft svårt att få genomslag i mediebevakningen. Jag har i tidigare bloggposter spekulerat om möjliga orsaker, men skulle vilja lyfta ytterligare en. En genomgång av nomineringarna till Stora Journalistpriset de senaste fem åren visar att noll bidrag rör avslöjanden om klimat och miljö. Jag har också själv svårt att komma på några stora avslöjanden.

Problemet med klimatförändringarna är att det som förstör mest är det som redan är, det som redan byggts, det som redan tillverkats, det som redan investerats, det som bara rullar på.

En nyhet är det som händer nu: nya beslut, nya initiativ. Och dessa är nästan alltid bättre än de gamla, som togs i en tid när klimatfrågan ännu inte var en fråga. Det är inte en nyhet att fossilbolagens aktieägare redan intecknat utvinning som kommer att ödelägga planeten och att politikerna låter dem göra det. Det behandlas som ett historiskt faktum, trots att det är vår tids största skandal.

Listan kan göras lång, och det finns ytterligare en konsekvens: När Preem bygger en anläggning som kommer att stå för Sveriges största utsläpp av koldioxid kan företaget med rätta hävda att den är mycket miljövänligare än föregångarna. I ett samhälle där klimatfrågan är en fråga kommer det alltid att vara svårt att hitta exempel på nya investeringar som är sämre än de tidigare.

En ny bensinbil är bättre än en gammal, en dieselbil är bättre än en bensinbil, en laddhybrid är bättre än en dieselbil, en elbil är bättre än en laddhybrid, en elcykel är bättre än en elbil. Men egentligen är ingen av de där produkterna det bästa för klimatet, det absolut bästa är att plocka fram sin cykel ur källargaraget. Men det är det svårt att göra spännande artiklar om.

Förutom att det mesta som nyproduceras har mindre klimatpåverkan än föregångarna går det att jämföra allt i det oändliga, och nog nedplockat finns det ingen enskild sektor eller region eller koncern som har någon avgörande påverkan på klimatet, vilket dess företrädare också alltid kommer att hävda.

Hur ska journalistiken hantera dessa dilemman? Det finns inget enkelt svar på det, att avslöja status quo strider mot nyhetslogiken och innebär en rejäl pedagogisk och dramaturgisk utmaning. Men en bra start är att alltid försöka beskriva proportionerna och att placera saker i sitt rätta sammanhang. Och att börja ställa fler följdfrågor om klimatet i alla möjliga sammanhang.

En följdfråga jag saknat i veckan är varför Centerpartiets partiledare Annie Lööf, som skriver på Twitter att det nu krävs “ett kraftfullt klimatprogram med fokus på sänkta utsläpp och grön omställning” inte hade med ett enda krav som rör klimat- och miljöfrågor i sin kravlista för att släppa fram en socialdemokratisk regering. Att den frågan inte ställs säger något om hur lätt de politiska journalisterna tar på klimatfrågan.

Däremot har vi i Sverige en väldigt bra uppställning dedikerade klimat- och miljöjournalister, och bland andra Dagens Industri har på senare tid börjat granska frågorna på ett helt annat sätt än tidigare. Så om fem år hoppas jag att något klimatrelaterat avslöjande kommer att ha varit starkt nog för att nomineras till Stora Journalistpriset i kategorin Årets Avslöjande.

Fotnot: Senaste gången ett avslöjande om klimat- och miljöfrågor vann Stora Journalistpriset var 2011, det var Matens Pris av Malin Olofsson och Daniel Öhman på Ekot, där miljökonsekvenserna var en av de centrala frågorna.

Läs också:

Nu krävs en ny klimatbevakning

Tar ditt medieföretag klimatfrågan på allvar?

Mediebevakningen missar väljarnas viktigaste frågor

SD:s Agenda

De två senaste avsnitten av SVT:s Agenda, sett genom ögonen på SD:s kommunikationsavdelning.

Jag föreställer mig nu att jag är Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning.

SVT Agenda på söndag, vad vill vi helst få fram?

Sandlåda, svensk politik är en sandlåda, det är uttrycket vi vill etablera. Och helst att någon från vårt parti får vara med och kommentera sandlådan.

Check, check, check.

Sandlådan var ju “all over the place”, i påan, i frågorna, i svaren från forskarna, och så fick Jimmie vara där och beskriva sandlådan! Men lite kymigt av redaktionen att inte låta oss vara med i det efterföljande inslaget om skjutningar i förorterna. (Och vilket lågvattenmärke av pk-etablissemangets Johan Croneman i Dagens Nyheter sedan)

Ny söndag, nytt Agenda. Drömscenario?

Invandrare är våldtäktsmän. Våldtäkterna ökar på grund av den ökade invandringen, ja! Och tänk om vår rättspolitiske talesperson får vara med och kräva hårdare tag?

Check, check, check.

Bra inslag från gymnasieskolan! Men vilken lång transportsträcka med Brå:s representant, blablabla pliktskyldiga frågor, kom till sak. Ja, där kom den, på slutet, och som krok till den efterföljande diskussionen, bra Anders Holmberg: “Vet ni idag, det är en teori som förs fram ibland, att det handlar om invandringen, den stora invandringen de senaste åren, vet ni om det är så?” Hihi, sedan säger han så här “När det gäller migrationen, som ju återkommer, från en del håll, som förklaringsmodell” Från en del håll, från vårt håll skulle han ju ha kunnat säga, men det sa han inte! Bra oneliner också vi fick in att regeringen tycker det är viktigt att få behålla så många våldtäktsmän som möjligt.

Ny söndag, nytt Agenda, få se nu vad har vi kvar?

Kanske något om Soros eller mediernas vänstervridning eller rasismen mot vita?

Journalistik kan så klart sträva efter att vara konsekvensneutral. Men visst är det märkligt att det nästan alltid råkar vara ett partis budskap som väcker sådan genklang i denna redaktion, så att konsekvensneutraliteten för det mesta flödar i dess riktning. Och att partiet så ofta får ha sin drömroll när de är med. Varför inga frågor om hur de själva agerat i frågor som rör sexualbrott, till exempel hur de hanterat anklagelserna inom sin egen riksdagsgrupp?

Självklart kan medier granska andra mediers källor

Det råder uppenbar förvirring kring hur medier ska förhålla sig till andra mediers källor. Men det är tillåtet, ja till och med viktigt, att medier kan granska andra mediers källor. Därför träffar kritiken mot DN:s artiklar om Svenska Akademien fel.

I en artikel med rubriken ”Kritik mot Dagens Nyheter: Kan ha röjt andra journalisters källor” skriver SVT om att journalisten Jesús Alcalá kritiserar Dagens Nyheters namngivande av vilka anonyma källor han kan ha haft i Svenska Akademien.

Här är en intressant passage i artikeln:

Vad tänker du som journalist om att andra journalister publicerar uppgifter kring varifrån du kan ha fått information och vilka källor du kan ha haft?

– Det är ofattbart att en tidning som Dagens Nyheter ägnar sig åt detta. Det strider mot all yrkesetik, menar Jesús Alcalá.

Det är helt naturligt att Jesús Alcalá tycker att det är obehagligt att någon efterforskar hans källor. Det är nämligen hans skyldighet att de inte röjs, och om de röjts är det bara han och redaktionen som publicerat hans texter som är ansvarig för det. Källskyddet gäller bara den journalist/redaktion som källan vänt sig till, och efterforskningsförbudet gäller bara myndigheter, inte privata företag eller för den delen andra redaktioner.

Det är viktigt att medier kan granska andra mediers källor eftersom det i den granskningen kan avslöjas större scoop än i den ursprungliga rapporteringen. Det är också viktigt för att det ska vara möjligt att granska att granskarna inte själva agerat felaktigt.

Skulle det göras för lättvindigt är det givetvis inte bra, men min erfarenhet är att det är något de flesta journalister drar sig för i det längsta, och det finns få kända fall där det gjorts på ett felaktigt sätt. Det finns också en teoretisk risk för att medier skulle efterforska andra mediers källor som en fientlig handling för att exempelvis försvåra arbetet för en konkurrent, men den risken måste sägas vara liten och om det sattes i system skulle det vara ganska lätt att avslöja.

Däremot ska man passa sig för att öppet diskutera sina källor, helst ska man inte ens erkänna att man har några. Man kan ju till exempel ha hittat ett papper på gatan eller fått en ljudinspelning från en anonym hacker. Därför är det bra att SVT-artikeln formulerar sig som den gör, och pratar om vilka anonyma källor Jesús Alcalá ”kan ha haft”.

Kit och NTM – Viral video eller högerstyrda bilar?

Det är inte så lätt med trender alla gånger. Det visar exemplen Kit och Norrbottens Media.

När NTM-koncernen köpte in 120 högerstyrda bilar till Norrbotten var det en del som höjde på ögonbrynen. “Äntligen en vettig framtidssatsning från Norrbottens Media – man har köpt in 120 högerstyrda bilar”, skrev exempelvis Kits grundare Fredrik Strömberg.

Året var 2014 och det hetaste som fanns var en helt annan typ av distribution: viralt innehåll via sociala medier. Amerikanska sajter som Vox Media och Buzzfeed hyllades och viral video ansågs vara framtiden. Ett år senare, i april 2015, lanserades Kit av Peder Bonnier, Fredrik Strömberg och Robert Brännström med pengar från Bonnier Ventures. Ambitionerna var höga. Kit skulle bli “ett av Sveriges ledande mediehus och därmed säkra fri journalistik”, sade dåvarande nyhetschefen Martin Schori.

Satsningen påminner om en stekel som haft olika livsformer under olika perioder i sin utveckling. Från journalistisk produkt till labb för utvecklingen av en teknisk plattform och nu slutligen till en contentbyrå med en del redaktionell verksamhet. (Parallellt med försäljning av plattformen Story Engine som nu ligger i ett annat bolag än mediedelen). I helgen meddelade chefredaktören Robert Brännström att han lämnar sin post, vilket får ses som slutet på en metamorfos.

Nu består Kits redaktion av fyra reportrar, varav endast en allmänreporter, samt chefer, rapporterar Breakit. Vd:n Linda Öhrn Lernström tar över det ansvariga utgivarskapet och Jenny Agö tar över ansvaret för den redaktionella verksamheten. Fokus ligger nu på att producera content.

Kit har gjort mängder av välgjord och prisvinnande journalistik, men också rejäla förluster. De tre första verksamhetsåren var den samlade förlusten drygt 55 miljoner kronor. För 2017 är bilden knepigare (bolaget har delats upp och ett av bolagen har ännu inte lämnat in något bokslut), men förlusterna ser ut att fortsätta och närma sig 100 miljoner.

Framgångarna för viralt innehåll fick ett abrupt slut när Facebook ändrade sina algoritmer. Kit, vars idé från början var att ha Facebook som sin startsida, fick se trafiken sina till en rännil jämfört med det tidigare massiva flödet. Sedan Kit startade har viralt innehåll och digitala annonsintäkter hamnat på utelistan, nu är det istället digitala prenumerationer och medlemskap som gäller.

Hur gick det då för de högerstyrda bilarna? De rullar nu med paket från alla möjliga e-handelssajter och snart etablerar sig Amazon i Sverige. Inte minst har samarbetet med Bring Citymail varit mycket lönsamt för NTM-koncernen. Intäktsmässigt är de en framgångssaga: NTM:s distributionsintäkter ökade förra året med 48 miljoner kronor till 455 miljoner kronor. Hur stor vinsten från verksamheten är framgår inte av bokslutet, bara att de “bidrar positivt till koncernens resultat”. Om utvecklingen fortsätter kommer NTM:s distributionsintäkter inom något år att vara större än annonsintäkterna. Om inte en ny trend slår till innan dess. Blir det drönarna som till slut slår ut de högerstyrda bilarna?

Ryssdal gjorde samma misstag som Braun

Som vd för Schibsted valde Rolv Ryssdal ändå att sätta sig i Danske Banks styrelse. Det lär han ångra idag. För femton år sedan var det Bonniers vd (nu nyvald styrelseordförande) Bengt Braun som fick ångra att han också var styrelseordförande i Skandia.

Penningtvätten i Danske Bank är en av de största skandalerna inom bankvärlden, kanske den största penningstvättshärvan någonsin, enligt Guardian.

En av de ytterst ansvariga för den är Schibsteds vd Rolv Ryssdal, som både är styrelsemedlem och ingick i det avlöningsutskott som belönat den nu sparkade koncernchefen. Han meddelade tidigare i veckan att han sitter kvar i Danske Banks styrelse fram till bolagsstämman i mars, men inte längre. Nästa år lämnar han också Schibsted för att bli vd för det avknoppade radannonsbolaget MPI.

Det är mycket svårt att se på vilket sätt Ryssdals engagemang i Danske Bank skulle kunna gynna hans huvudsakliga arbetsgivare Schibsted. Däremot finns det uppenbara nackdelar, även utan en jätteskandal: Det tar fokus från vad som får förmodas vara minst ett heltidsjobb. Det komplicerar redaktionernas granskningar av banken och det kan skada allmänhetens förtroende för mediebolaget att dess högste chef har intressen i en aktör som medierna har att granska. Och sedan finns där alltid risken för en mindre eller större skandal som amplifierar samtliga uppräknade nackdelar och som kan skada medieföretaget och dess varumärke.

Ett parallellfall var när Bonniers vd Bengt Braun också var styrelseordförande i Skandia när den skandalen rullades upp 2003. Det ledde till kritik från många håll och en diskussion om det principiellt tveksamma med mediechefer i storbolagsstyrelser. ”Det gynnar knappast förtroendet för Bonniers nyhetsmedier att högste chefen sitter i ett så skandalbelastat bolag”, skrev Expressen i en ledarkommentar (15 mars 2003). I DN skrev börskrönikören Bengt Carlsson (15 mars 2003) att det vore rimligt att Braun lämnade sin post i Bonnier eftersom såväl uppdraget i Skandia som inom Bonnier är så pass omfattande och tidskrävande.

Bengt Braun var då också ordförande i Tidningsutgivarna och flera publicister krävde hans avgång. Det ledde till ett extra styrelsemöte för att ta ställning till Bengt Brauns framtid medan han satt utanför och väntade. Efter en intensiv diskussion beslutade styrelsen att han fick fortsätta. Bengt Braun lämnade uppdraget i Skandia när advokaten Otto Rydbecks rapport om skandalerna offentliggjordes i november 2003. Han lämnade uppdraget som vd i Bonnier 2008 när Jonas Bonnier tog över och har sedan haft olika styrelseuppdrag inom koncernen. Han valdes nyligen till styrelseordförande i Bonnier AB:s nya styrelse.

Det går inte att slå fast att det i alla lägen måste vara fel för en mediechef att också ha intressen i andra aktörer som företag, fackföreningar eller ideella organisationer. Men att som högste chef för ett medieföretag också sitta i styrelsen för en aktör som är föremål för kontinuerlig mediegranskning verkar onödigt. Inte minst på grund av risken att plötsligt vara ansvarig för en skandal som granskas av de egna redaktionerna.

Svårt avslöja falska nyheter utan läsarnas hjälp

New York Times tackar läsarna för de över 4 000 exempel på falska nyheter de skickat in. Eftersom riktade budskap ofta vänder sig till små målgrupper är det svårt för en redaktion att fånga upp utan hjälp utifrån.

Föreställ dig att du är en tvivelaktig aktör som står i begrepp att sprida ett falskt budskap till vissa utvalda målgrupper i USA. Tror du att någon av dessa målgrupper skulle vara “journalist på New York Times”?

Med hjälp av så kallade dark posts eller dark ads kan en populistisk politiker exempelvis sprida ett budskap i en stad och det motsatta budskapet i en annan stad. Eller sprida rena lögner till små målgrupper utan att någon reagerar.

Sådana publiceringar är bara synliga för målgruppen, vilket gör det svårt för exempelvis en redaktion att granska eller ens ha koll på vilken information som sprids. (Ett alternativ skulle vara att skapa mängder av falska konton, men det strider mot Facebooks regler.)

Dark posts är därför ett ämne där läsarmedverkan eller crowdfunding kan spela en mycket viktig roll, vilket New York Times insett. För drygt två månader sedan bad tidningen läsarna skicka in exempel på felaktig information som publicerats inför mellanårsvalen och nu tackar tidningen läsarna för de över 4 000 exempel som skickats in. Det handlar om publiceringar på sociala medier, i meddelandeappar samt sms och e-post.

New York Times skriver att de inskickade bidragen granskats av redaktörer och reportrar och varit till stor hjälp i tidningens rapportering. New York Times har också delat in den felaktiga informationen i ett antal kategorier för att få en övergripande bild över problemet. Läs hela kartläggningen här.

Svenska medier har i olika initiativ, som Viralgranskaren och Faktiskt granskat felaktigheter som fått viss spridning. Men att göra det på denna mikronivå som även omfattar e-post och sms som skickas direkt till olika målgrupper har inte gjorts mig vad jag känner till. Dark posts är sannolikt inte ett lika stort problem i Sverige som i USA, men det skulle vara intressant att få veta i vilken omfattning det förekommer och vilka kategorier det handlar om i Sverige.

Och det är nog svårt att göra i någon större omfattning utan läsarnas hjälp

 

Läs också:

Populisternas drömverktyg: dark ads

Populisterna utnyttjar journalisternas narcissism

Genom att väcka journalisternas narcissism lockar Trump in dem på sin planhalva. På samma sätt kan man se på förhållandet mellan svenska medier och Sverigedemokraterna.

Visst är Trump narcissist, men det är även journalisterna. Och det senare kanske kan vara lika skadligt som det förra. I en intervju med CNN:s Christiane Amanpour säger Jon Stewart följande om relationen mellan Donald Trump och journalisterna:

“Journalisterna har tagit det personligt, de känner sig personligen sårade och förolämpade av den här mannen. Han lägger ut betet, och de dyker i, och vad han lyckats så bra med är att locka fram deras egen narcissism, deras eget ego. Och journalisterna ställer sig upp och säger, vi är nobla, vi är hedervärda, hur vågar du? De tar det personligt, och han lyckas flytta fokus från sin politik till fighten. Allt handlar om fighten, och han kommer att vinna den fighten.”

Det ligger mycket i detta, och svenska medier hugger ibland på samma bete i förhållande till Sverigedemokraterna, som precis som Trump ofta försöker måla upp en bild av en kamp mellan “sverigevänner” och “pk-media”.

Ett tydligt exempel var när Sveriges Radios Ekot dagen före valet toppade sina sändningar med att SVT hade markerat mot Jimmie Åkesson i slutdebatten, och att Jimmie Åkesson kände sig kränkt. SVT hade den som andra eller tredje största nyhet i sina sändningar och SVT Text toppade med fadäsen i ett halvt dygn. Om UR rensade tablån för ett direktsänt halvdagsseminarium i ämnet vet jag inte, men det skulle inte förvåna.

Vem kan ha tyckt att detta var den viktigaste nyhetshändelsen i Sverige och världen den dagen? Rimligen bara två aktörer: public service och Sverigedemokraterna.

Läs också: 

Public service blev valets huvudnyhet

Märklig argumentation från Uppdrag Granskning

SVT:s Uppdrag Granskning fälldes av Granskningsnämnden för oemotsagd rasism mot araber. SVT:s argumentationen i fallet är besynnerlig.

Denna passage i Uppdrag Gransknings reportage om terroristen Rakhmat Akilov fälldes av Granskningsnämnden för press, radio och tv:

Grannen: “Jag sa ‘Nej, tack.’ Jag går. Jag vill inte kontakt i alla fall med, med arabiska. Jag orkar inte, jag är trött på folket.”
Reportern: “Men han var inte arab?
Grannen: “Ja, jag vet inte, det är samma skitjävel. Det är samma. Det är fanatic.”

När Uppdrag Gransknings ansvarige utgivare Ulf Johansson intervjuas om inslaget i Resumé svarar han så här på frågan om varför redaktionen gjorde en annan bedömning när det kommer till att ta avstånd från kvinnans uttalanden: “Det gjorde faktiskt reportern som gjorde intervjun. När den intervjuade kvinnan uttalade sig nedsättande om araber påpekade reportern att Akilov inte var arab. I sammanhanget tyckte vi det var intressant att höra kvinnan eftersom hon är en av de personer som passerat Akilov under hans tid i Sverige.”

Det är en märklig argumentation. På vilket sätt är det att bemöta rasism mot araber att invända att personen i fråga inte är arab?

Och vad är det grannen egentligen säger, den mest rimliga tolkningen (om hon inte syftar på religiösa personer) är att hon är trött på araber och alla andra invandrare som liknar araber. Även det är ju ett rasistiskt uttalande.

Dessutom, den här grannen uttalar sig på ett rasistiskt och förvirrat sätt, jag förutsätter att hon var anonymiserad (inslaget går inte längre att se på SVT Play) men hon kommer verkligen inte väl ut i programmet och är sannolikt identifierbar för en mindre krets. Vilket ansvar tar Uppdrag Granskning för henne?

Det finns alltså flera skäl till att dessa uttalanden inte borde ha varit med:, de är rasistiska mot araber och invandrare och riskerar att utsätta kvinnan för publicitetsskada.

Suverän journalistik i nyskapande pappersform

Johan Persson och Anna Roxvall har med “Västsahara inifrån – Att svika ett folk” lyckats skapa en ny genre med det bästa från bok- magasins- och dagstidningsformen.

Förra veckan skrev jag om hur journalistiken hittar nya effektiva former på Twitter. Nu har jag ett minst lika bra exempel på hur journalistik kan vidareutvecklas i pappersform: boken “Västsahara inifrån – Att svika ett folk” av Johan Persson och Anna Roxvall.

Jag skulle bara bläddra lite i boken och hade plötsligt läst 60 sidor. Om en konflikt som jag egentligen inte är särskilt intresserad av. Det är tidlös, suverän journalistik i nyskapande pappersform.

Läsaren placeras med flera bilduppslag och en karta innan texten tar sin början. Sedan varvas textsjok med passager med bilduppslag på ett sätt som gör att man hela tiden känner sig nära samtidigt som man får det större perspektivet. Bilderna ger en närvarokänsla som är mycket ovanlig i reportageform, genom att det finns plats för så många bilder finns det också utrymme för ett flerdimensionellt berättande, exempelvis att skildra tristessen, det gråa och dammiga, genom upprepningar.

Texterna är skrivna som bladvändare, men utan att det känns ytligt eller effektsökande. Det jag kanske gillar allra mest med texterna är hur de spränger in historiska passager i nutidsberättelsen, för mig okända berättelser om hur svenska politiker agerat under den koloniala frihetstiden. Det påminner om skönlitteratur som Elsa Morantes Historien eller Sonallah Ibrahims Warda.

Bokens form påminner mer om en dagstidning, den är tryckt på tidningspapper som är häftat på tvären. Det är långt ifrån glossy men tillräckligt bra kvalitet för att göra bilderna rättvisa. Framför allt ger det en dokumentär känsla till läsningen.

Det här är andra boken som Johan Persson och Anna Roxvall ger ut själva genom Myteri förlag. Den första var “Burundi Inifrån – När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta” som gavs ut för ett drygt år sedan. och som vi skrev om här. Redaktör för båda böckerna är Oskar Sonn Lindell på Filter och Anders Birgersson har stått för den grafiska formen. Inlagan är tryckt på Pressgrannar i Linköping och omslaget på Norra Skåne Offset.

Pappersformen innebär ofrånkomligt att man måste avstå vissa saker, som interaktivitet och länkar till merläsning. Men det spelar mindre roll när boken bygger upp ett eget universum som inte lämnar något mer att önska. Framför allt innebär det en tydligare flytt av journalistiken till det avkopplade och nedkopplade läget, soffan eller fåtöljen, där den får det fokus den förtjänar.

Formatet är framtaget i samarbete med formgivaren Anders Birgersson. Tanken bakom Inifrån-serien är mycket enkel – ett ämne, en fråga eller ett skeende per bok, berättat på djupet.