Klimatjournalistikens dilemma: att avslöja status quo

Varför är det så svårt att göra granskande journalistik av klimatfrågan? En viktig orsak är att de största skandalerna är de som bara löper vidare.

De senaste åren har konsekvenserna av klimatförändringarna blivit tydligare och den globala uppvärmningen betraktas av de flesta seriösa aktörer som det största hotet mot våra samhällen. Ändå har frågan haft svårt att få genomslag i mediebevakningen. Jag har i tidigare bloggposter spekulerat om möjliga orsaker, men skulle vilja lyfta ytterligare en. En genomgång av nomineringarna till Stora Journalistpriset de senaste fem åren visar att noll bidrag rör avslöjanden om klimat och miljö. Jag har också själv svårt att komma på några stora avslöjanden.

Problemet med klimatförändringarna är att det som förstör mest är det som redan är, det som redan byggts, det som redan tillverkats, det som redan investerats, det som bara rullar på.

En nyhet är det som händer nu: nya beslut, nya initiativ. Och dessa är nästan alltid bättre än de gamla, som togs i en tid när klimatfrågan ännu inte var en fråga. Det är inte en nyhet att fossilbolagens aktieägare redan intecknat utvinning som kommer att ödelägga planeten och att politikerna låter dem göra det. Det behandlas som ett historiskt faktum, trots att det är vår tids största skandal.

Listan kan göras lång, och det finns ytterligare en konsekvens: När Preem bygger en anläggning som kommer att stå för Sveriges största utsläpp av koldioxid kan företaget med rätta hävda att den är mycket miljövänligare än föregångarna. I ett samhälle där klimatfrågan är en fråga kommer det alltid att vara svårt att hitta exempel på nya investeringar som är sämre än de tidigare.

En ny bensinbil är bättre än en gammal, en dieselbil är bättre än en bensinbil, en laddhybrid är bättre än en dieselbil, en elbil är bättre än en laddhybrid, en elcykel är bättre än en elbil. Men egentligen är ingen av de där produkterna det bästa för klimatet, det absolut bästa är att plocka fram sin cykel ur källargaraget. Men det är det svårt att göra spännande artiklar om.

Förutom att det mesta som nyproduceras har mindre klimatpåverkan än föregångarna går det att jämföra allt i det oändliga, och nog nedplockat finns det ingen enskild sektor eller region eller koncern som har någon avgörande påverkan på klimatet, vilket dess företrädare också alltid kommer att hävda.

Hur ska journalistiken hantera dessa dilemman? Det finns inget enkelt svar på det, att avslöja status quo strider mot nyhetslogiken och innebär en rejäl pedagogisk och dramaturgisk utmaning. Men en bra start är att alltid försöka beskriva proportionerna och att placera saker i sitt rätta sammanhang. Och att börja ställa fler följdfrågor om klimatet i alla möjliga sammanhang.

En följdfråga jag saknat i veckan är varför Centerpartiets partiledare Annie Lööf, som skriver på Twitter att det nu krävs “ett kraftfullt klimatprogram med fokus på sänkta utsläpp och grön omställning” inte hade med ett enda krav som rör klimat- och miljöfrågor i sin kravlista för att släppa fram en socialdemokratisk regering. Att den frågan inte ställs säger något om hur lätt de politiska journalisterna tar på klimatfrågan.

Däremot har vi i Sverige en väldigt bra uppställning dedikerade klimat- och miljöjournalister, och bland andra Dagens Industri har på senare tid börjat granska frågorna på ett helt annat sätt än tidigare. Så om fem år hoppas jag att något klimatrelaterat avslöjande kommer att ha varit starkt nog för att nomineras till Stora Journalistpriset i kategorin Årets Avslöjande.

Fotnot: Senaste gången ett avslöjande om klimat- och miljöfrågor vann Stora Journalistpriset var 2011, det var Matens Pris av Malin Olofsson och Daniel Öhman på Ekot, där miljökonsekvenserna var en av de centrala frågorna.

Läs också:

Nu krävs en ny klimatbevakning

Tar ditt medieföretag klimatfrågan på allvar?

Mediebevakningen missar väljarnas viktigaste frågor