Den farliga glidningen i #metoo-bevakningen

Den svenska #metoo-bevakningen var huvudsakligen viktig och relevant. Men glidningen från att beskriva saker som hänt till att beskriva hur människor är blev i vissa fall olycklig.

I Torbjörn von Kroghs genomgång av den mediala självrannsakan som följde efter ett självmord i Norge för femton år sedan lyfter han en viktig aspekt. Att bli granskad för saker man har gjort kan vara tufft, men det som knäcker människor är ofta de granskningar som fokuserar på hur man är.

”Vi människor klarar mycket av den kritik vi får för övertramp vi gör – antingen vi har stulit, ljugit, kommit för sent eller har fattat felaktiga beslut. Vi kan hantera hög press och starkt fokus. De flesta människor är ganska robusta så länge kritik och granskning handlar om uppförande och handling. Men när kritiken handlar om egenskaper, om vilka vi är, så drabbar den på ett annat sätt. Detta är faktiskt mänsklig kunskap som vi har med oss sedan barndomen; vill vi såra så karakteriserar vi personen”, konstaterade två psykiatriker i den norska utredningen bland annat.

Att undvika karaktärsmordsfällan handlar faktiskt inte bara om respekt för de granskade, utan också om respekt för läsarna. Att bygga hela artiklar på att anonyma röster beskriver en person som manipulativ, despotisk eller sexistisk är inte att ta sina läsare på allvar. En granskning som fokuserar på vad som faktiskt hänt och låter läsarna själva bilda sin uppfattning blir i de flesta fall mer korrekt och etiskt försvarbar. ”Show dont tell” är en gammal journalistisk princip. Självklart har värderande omdömen också en plats i en granskning, men det kan bli problematiskt när de får ta över.

Den här glidningen började redan före #metoo, i sociala medier, där män hängdes ut för att vara sexister och skyldiga till övergrepp, men utan konkreta exempel på vad de gjort. En annan sak som var tydlig i de fallen var att varje motröst riskerade att också bli påklistrad en sexistetikett, även om det handlade om relevanta invändningar eller frågor.

Något liknande hände faktiskt en av mellancheferna på Kulturhuset, Johan Wirfält, som var en av få som offentligt gav en annan bild av Benny Fredriksson. Han blev ifrågasatt både i sociala medier och i tidningsspalterna i samband med Aftonbladets granskning. I de flesta fall handlade det om respektfulla ifrågasättanden, men han var just då väldigt ensam och hårt ansatt. Det kräver stort mod att frivilligt sätta sig i den situationen.

Så två önskemål inför kommande granskningar av viktiga frågor som sexism, övergrepp och mobbning skulle kunna vara:

Att publicister försöker undvika granskningar som till övervägande del består av värderande omdömen om utpekade personer, och i stor utsträckning saknar konkreta exempel på vad de faktiskt har gjort. Det blir svårt för läsarna att värdera informationen, och förödande för den utpekade som inte kan försvara sig.

Att moderatorer, redaktörer och sociala medier-postare försöker ta ett ansvar för att det inte bildas en mobb som gör ner varje försök att ge en motbild och försöker karaktärsmörda dem som gör det. Det kan räcka med att bekräfta att en relevant invändning är en relevant invändning och att be de som kommenterar hålla en god ton även mot de som inte stämmer in i kören.

 

Läs också:

Självmordet som ledde till lärorik granskning av medierna

PeO Wärring: Mediedrevet blev hans död