Inte alltid publicist först

Ett mantra som verkar sprida sig efter #metoo är att en utgivare alltid i första hand ska vara publicist. Det är inte helt sant av ett väldigt enkelt skäl.

Bland andra Aftonbladets nu sjukskrivna publisher Sofia Olsson Olsén har gett utryck för problemet med att både vara utgivare och arbetsgivare och att arbetsgivaransvaret ibland kan gå före. Vilket kritiserats av bland annat Resumés Andreas Rågsjö-Thorell och Malin Ekman i Svenska Dagbladet som menar att en utgivare alltid ska vara publicist i första hand, även när det gäller det egna företaget.

Men det finns ett annat skäl än arbetsgivaransvaret till att det inte går att vara publicist i första hand när det gäller interna förhållanden. Det är för att du är en del i skeendet och därmed en part i målet. Och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att leda bevakningen av ett skeende där du också är en aktör.

Däremot går det självklart, som Dagens Nyheter gjort på ett föredömligt sätt, att vara transparent med vilka åtgärder man gör internt. Men det handlar då om sparsmakade artiklar med få detaljer – inga braskande granskningar på flera uppslag.

Det går emot allt man normalt tror på, men i dessa fall kan det faktiskt vara bättre att låta konkurrenterna stå för bevakningen, trots att man vet mer än dem. Och att själv nöja sig med rewrites av andras bevakning och egna transparensbloggar eller kortfattade transparensartiklar.

Om det bara gällde konflikten mellan arbetsgivaransvar och utgivaransvar skulle det peka på att problemet vore publisherrollen. Den rollen har sina problem, vilket Stefan Melesko precis skrivit om i en text på Medievärlden Premium, men problemet med att inte bevaka sig själv skulle inte lösas genom att den avskaffades. En chefredaktör och ansvarig utgivare är lika mycket en del av företaget som en vd med arbetsgivaransvar.