Pratar man inte med varandra på Aftonbladet?

Det är obegripligt att Aftonbladet, som är bäst i Sverige på att kommunicera med allmänheten, inte klarar av att kommunicera internt.

Aftonbladets interna kommunikation de senaste veckorna framstår som ett pärlband av missförstånd och misslyckanden. Det gäller framför allt turerna kring Dokument 2.0 där kvinnor anonymt berättar om sina upplevelser av sexism och övergrepp på Aftonbladet.

Hur kan ledningen ta initiativ till att skapa Dokument 2.0 men sedan låtsas som att det var ett initiativ från medarbetarna, och hur kan alla sedan fortsätta spela med i det missförståndet?

Hur kan någon ha fått för sig att ansvarig utgivare kan lova att publicera något ”in blanko” utan att ha fått ta del av materialet och bedöma källornas trovärdighet?

Varför diskuterades inte den kommande publiceringen och vilka plattformar den skulle ske på ordentligt innan dokumentet var färdigställt?

Hur kunde det få gå så långt att det av allt arbete med Dokumentet nu verkar bli ingenting?

Det övergripande problemet verkar vara att man inte pratat ordentligt med varandra under processen, vilket lett till förvirring, frustration och ilska och till slut verkar ha dödat hela initiativet. Sedan undrar man förstås också vilka uppgifter som är så känsliga att tidningens publisher Sofia Olsson Olsén inte kunde gå med på att publicera dem.

Alla är förlorare på denna upplösning. Redaktörerna som jobbat hårt för att skapa dokumentet har hoppat av och skriver att de är ”bottenlöst ledsna för att det blivit så här och för hur Aftonbladet framstår utåt”, de som haft modet att vittna om övergrepp är upprörda och känner sig lurade, och ledningen upplever en förtroendekris som ingen vet hur den kommer att sluta.

Allra sorgligast är att dessa misslyckanden tar fokus från huvudfrågan: problemen med sexism och övergrepp på Aftonbladets redaktion, i mediebranschen och i samhället.