Kevin-fallet splittrar dokumentärgenren

Fallet Kevin är ett journalistiskt mästerverk som berör på djupet: maktmissbruk som drabbar oskyldiga barn och där de skyldiga blev hjältar. Tre tankar kring journalistiken, etiken och genren:

  • Fallet Kevin är ett journalistiskt och dramaturgiskt mästerverk. Det som slår mig är att det inte är alla journalister som skulle kunna ha gjort detta. Dels handlar det om resurser, så klart. Men också om en journalist med integritet, djupa kunskaper om bland annat det svenska rättssystemet och en väldigt stark känsla för vad som är rätt och fel, en kompass eller ryggrad om man så vill. Och då tänker jag framför allt på det första skedet, innan de fått tillgång till förundersökningen och filmerna och hittat de grövsta övertrampen.
  • Dan Josefssons medverkan i Aktuellt efter att sista delen sänts är däremot inte helt medieetiskt oproblematisk. Att säga att den namngivna polisen Rolf Sandberg ljugit och ägnat sig åt bedrägeri i tjänsten är starkt, men inom ramarna i sammanhanget. Även om han själv inte var med i programmet. Men att säga att han är en ful filur är mer tveksamt. Men svårt att hantera i en direktsändning, så klart.
  • Medierna i P1 belyste ett intressant fenomen i förrförra programmet: Att det finns dokumentärprogram som enbart återberättar händelser, som P3 Dokumentär enligt egen uppgift i programmet. Medan SVT:s Dokument Inifrån lägger ner enorma resurser på att gräva och granska. Skiljelinjen verkar inte heller gå mellan nya och gamla format, då en del av de nya kriminalpoddarna också ägnar sig åt granskande journalistik. Kanske behöver genren dokumentär delas upp i två, för Dokument Inifrån och P3 Dokumentär känns som väldigt olika saker.