Annons: PP Pension

Ajour – en dystopisk betraktelse

Skadeglädje är det sista mediebranschen behöver just nu.

Spoilervarning: Läs inte denna blogg om du inte vill veta slutet på boken Metro 2033.

Ajour blev ingen stor kommersiell aktör kan vi nu konstatera. Om det är ett stort misslyckande eller en slags framgång kan man diskutera, det förefaller som att båda uppfattningarna förts fram. 

Vad som däremot är sorgligt är den skadeglädje som Ajours nedläggning bemötts med. 

I boken Metro 2033 lever mänskligheten i ruinerna av en stor katastrof i Moskvas tunnelbana. De hotas av en ny, märklig livsform som försöker tränga sig in i deras tunnelbanecivilisation. I slutet av boken, när de redan hunnit avfyra en kärnvapenmissil mot varelsernas bosättningar, inser de att deras enda ärende hela tiden varit att försöka hjälpa mänskligheten att överleva i den nya värld som dessa varelser är bättre anpassade för.

Ajour försökte testa konkreta vägar att utveckla journalistiken digitalt. Att det inte bar är varken särskilt förvånande eller ett skäl för andra journalister att känna skadeglädje. Det är snarare en stafettpinne som alla andra journalister borde ta upp.

Några som redan gjort det är lokaltidningsjournalisterna Annsofie Johansson och Lotta Lindqvist, som vi skrev om i måndags när de startade sitt projekt Ur askan.

Transparens: Jag är personligen bekant med några av grundarna till Ajour.