Annons: PP Pension

”Vår absoluta prioritet nu är att slåss för pressfriheten”

Presskonferensen med Martin Schibbye och Johan Persson handlade till stor del om pressfrihet och hoten mot journalister som försöker göra sitt jobb.

Det var en rörande presskonferens, med två märkbart tagna journalister och en hel sal av kollegor som hyllade dem som hjältar. Jag rekommenderar alla att se den i efterhand, den finns här.

Inte minst stödet från etiopiska journalister i salen var starkt, dels den etiopiske journalisten Mesfin Negash själv dömts för terrorbrott, dels en journalist från Ogaden som kallade dem hjältar och konstaterade att det fanns fler journalister i ABF-husets Z-sal än i hela Etiopien.

På samma sätt betonade Johan Persson och Martin Schibbye att det viktigaste för dem nu är att kämpa för pressfriheten och för alla de kollegor som är kvar i fängelser. ”Vår absoluta prioritet nu är att slåss för pressfriheten, för journalister i Etiopien och för att få ut alla våra kollegor som sitter i Kality.”, sade Martin Schibbye.

Om tiden i poliscell innan de kom till fängelset sa Martin Schibbye att det i varje cell satt någon politiker och journalist som var åtalad för terrorism. Och att de då förstod att de hamnat mitt i en ”politisk crackdown” mot politiskt oppositionella och journalister.

Ett av syftena med det hårda straffet verkar ha varit att skrämma etiopiska journalister till tystnad. Om detta kan drabba svenska journalister, vad kan då inte drabba er, var budskapet. Det stod också klart att de inte menade ett ord i sin ”bekännelse” i etiopisk tv där de tackade den etiopiska regeringen. ”Vi får ju inte låta länder komma undan med att döma journalister som terrorister. Det får ALDRIG HÄNDA IGEN.”

Martin Schibbyes inledningsord på presskonferensen:

”Efter att ha suttit 438 dagar som samvetsfångar i ett fångläger och inte kunna säga vad vi tycker, tänker eller känner, så är den starkaste känslan här idag, och sedan vi släpptes inte den rent fysiska friheten från kedjor, utan att ha fått yttrandefriheten tillbaka. Det är en mänsklig rättighet som vi tar alldeles för given. Etiopien lyckads med att fängsla oss två journalister, men de lyckades aldrig tysta journalistiken

Vi har under de senaste 14 månaderna upplevt saker, sett saker, utsatts för händelser som är rätt unika. Vi har vandrat, vi har levt och vi har fängslats med några av världens mest utsatta och bortglömda människor. Vi har själva gått igenom det man annars endast möter i intervjuer med flyktingar och på reportageresor. Befolkningen i den stängda Ogaden-provinsen bloggar inte, de tar inte med sig papper och penna i fängelserna, de publicerar inga memoarer utan deras berättelser om övergrepp bärs av flyktingar över till Somalia och Kenya där de åldras. Vi bestämde oss för ett antal månader eller år sen för att gå till dessa berättelsers källa, att gå till regionens oljefält. Men reprotaget som skulle handla om olja kom snart att handla om bläck. 

På ett personligt plan är det klart att det är en oerhörd lättnad, en glädje, en chock att vara fria, men på ett professionellt plan får vi aldrig glömma att det är en internationell skandal att vi dömdes som svenska journalister till elva års fängelse för att vi gjort vårt jobb, för att vi intervjuat en part i en konflikt. 

Detta är kärnpunkten. Och även om vi är glada idag att jag och Johan kom ut ur fängelset så går våra tankar till alla de som är kvar, till de som är sjuka, till de som aldrig kommer att lämna fängelset utan dö där. Våra tankar går framför allt till de journalister, de kollegor som vi lärt känna under vår tid i instängdhet. 

När vi gick ut genom grindarna i måndags så häver sig en medfånge fram och tar ett par slag från en batong på underarmarna för att komma fram till oss, han tar tag i mig och viskar i mitt öra, ”please Martin and Johan promise, tell the world what you have seen”. Det här arbetet börjar idag och kommer att pågå så länge vi lever.”