Annons: PP Pension

Martin Schibbye, Johan Persson – och vårt ansvar

Ilskan över det som drabbat Martin Schibbye och Johan Persson kan riktas åt många håll. UPPDATERAD

Martin Schibbye och Johan Persson har ägnat sig åt det som alla journalister borde göra, det som de flesta journalister egentligen vill göra men som nästan inga journalister faktiskt gör: att avslöja sådant som ingen av de omskrivna vill ska publiceras, och som mäktiga aktörer vill förhindra publicitet kring. Det är därför de ska tas emot som hjältar, inte för att de hade oturen att dömas efter drakoniska terrorlagar för att de tagit sig in i ett stängt område med okonventionella metoder. 

De drivs också av ett starkt personligt engagemang för de människor som saknar en stark röst när de drabbas av globala orättvisor, något de faktiskt blivit misstänkliggjorda för. Men sådan journalistik blir bara viktigare i ett medieklimat där många tycker sig ha gjort sitt jobb när de gett två halvsanningar lika mycket plats i en artikel. 

Den enda gång jag träffat Martin Schibbye var i migrationsöverdomstolen när han var där för att stödja den förföljda bangladeshiska journalister Anwar Hossain. Ett år senare var rollerna ombytta men solidariteten lika stark: Anwar Hossain har i Sverige varit en av de mest engagerade i kampen för att få ut Martin Schibbye och Johan Persson från fängelset i Etiopien. 

Stödet från mediebranschen och människorättsorganisationerna ska nog inte underskattas. (Även om det tog för lång tid för de flesta medier att förstå allvaret i situationen, vilket Yasmine el Rafie skrivit flera bloggposter om. Hon skriver  också om villkoren och utsattheten för frilansar i farliga situationer). Med journalister som Johan Persson och Martin Schibbye finns det en risk att makthavarna tjänar på att de stannar i fängelset. Genom att fortsätta bevakningen av deras fall och dessutom fortsätta den granskning de redan påbörjat blir det tydligt att de inte kan försvinna in i glömska och att om de inte får göra klart jobbet kommer andra att göra det. 

Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson skriver i en kolumn att vi inte ska låta tacksamhet stå i vägen för ilskan. Martin Schibbye och Johan Persson har precis kommit levande ur ett helvete som få av oss kommer att komma i närheten av, och de kommer antagligen att behöva tid för att komma i form igen. Men det finns det ingen anledning för oss andra att hålla tillbaka, för den som inte riskerar något har ett ännu större ansvar att inte vara tyst.

Ilskan ska så klart riktas mot den diktatur och det politiserade rättsväsende som har dömt Johan Persson, Martin Schibbye och en mängda andra journalister och oppositionella till långa fängelsestraff. Den skulle också kunna riktas mot alla de regeringar (inklusive vår egen) som naggar de mänskliga rättigheterna med oproportionerlig terrorlagstiftning och legitimerar sådana lagar som drabbade svenskarna i Etiopien. Den skulle kunna riktas mot det hyckleri som gör att vi ser mellan fingrarna när länder som Etiopien, Bahrain och Saudiarabien bryter mot de mänskliga rättigheterna för att de har allierat sig med mäktiga västländer. Den skulle också kunna riktas mot de ansvariga för det migrationsverk som fortsätter att utvisa journalister som Anwar Hossain till sådana länder som Johan Persson och Martin Schibbye med knapp nöd just klarat sig ifrån.

Idag skriver den etiopiska journalisten Mesfin Negash i Dagens Nyheter (ej på nätet) om demokratikampen i Etiopien och nämner flera andra fängslade etiopiska journalister: Eskinder Nega, Reeyot Alemu och Woubshet Taye. Själv flydde han när hans tidning Addis Neger lades ner 2009 och bor nu i Sverige, åtalad i sin frånvaro för terrorism. Att i tysthet utvisa journalister till precis den situation som hela den svenska offentligheten fokuserat på att få ut två svenska journalister från skulle vara motbjudande, men inte förvånande.

UPPDATERAD: Mesfin Negash fick  uppehållstillstånd i Sverige i våras, enligt Reportrar utan gränser.