Annons: PP Pension

Ansvarslöst Flashback skadar människor

I det yrvakna Flashbackhyllandet är det viktigt att hålla en sak i minnet: Flashback är en oansvarig utgivare som skadar människor.

Flashback är fantastiskt. Här diskuteras viktiga frågor i konstruktiv anda, nya fakta ser dagens ljus och man kan få tips om allt mellan himmel och jord. Precis som ett forum ska vara när det är som bäst.

Ingen kan heller neka till att användarna på Flashback hittar guldkorn och gör viktiga avslöjanden. Problemet är allt det där andra, de vassa gruskornen, som skadar, sårar och skrämmer. Som är lätta att bortse från när man själv är stark, självständig och icke omskriven.

Det finns också ett problem med anonymiteten: transparensen är obefintlig, vems intressen och ärenden är det som driver på i diskussionerna? Anonymitet kan vara en förutsättning för att få fram känslig information, men också ett skydd att gömma sig bakom för att få hata ostört utan att ta konsekvenserna. Faran med anonymiteten och mobbmentaliteten beskrev Lisa Bjurwald i inlägget ”Tvinga ut trollen i ljuset” tidigare i höst.

Och nej, Flashback är inte Sverige. Min, helt subjektiva, bild är att användarna framför allt är män, och att den som är för ”PK” lätt skräms bort av den råa, ofta främlings- och kvinnofientliga tonen. Som journalist kan det vara värt att stålsätta sig och lära sig läsa selektivt för att få ta del av guldkornen. (Jag kan dock se en fara i att uppmana folk att stålsätta sig, för en normalisering av ett rått och hatiskt språk kan i sig få konsekvenser. Språket är med och formar verkligheten.)

Det är något yrvaket över hyllningarna av Flashback. Det finns en historia som är lite för bra, som den Catia Hultquist berättade i Dagens Nyheter i går. Något skaver, och det är alla de berättelser som inte berättas om Flashback. Om människor som skadas och kränks på forumet. Människor som far illa, men som inte berättar om det av rädsla för ännu mer uppmärksamhet. 

På en redaktion finns en ständig etisk diskussion, där både reportrar, redaktörer och ansvarig utgivare funderar över konsekvenserna av en publicering . På Flashback finns inget eller ytterst lite av detta. Att Flashback är en oansvarig utgivare är väl en sak, det är liksom Flashbacks hela idé. Att Sveriges Radio ger sitt journalistpris till en diskussionstråd som ägnat sig åt hetsjakt på en familj för att mannen förfalskat bilder på mårdhundar och lodjur är lite svårare att förstå.

Eller som Expressens kulturchef Karin Olsson skriver idag: ”Det är ironiskt att det är just Sveriges Radio, med skyhöga förtroendesiffror och en restriktiv policy för namngivning, som dubbar Flashbacktrådar till journalistiska mästerverk”. Läs!