Annons: Fojo

Hur snabbt fattar du rätt beslut?

När det gäller beskyllningar för, eller misstankar om, rasism verkar många publicister känna sig tvungna att agera direkt. Men varför är det så bråttom?

Nästa gång jag ringer en publicist för att fråga om en tveksam publicering skulle jag välkomna svaret: Jag måste fundera på det här, konsultera någon, diskutera med redaktionen, sedan återkommer jag.

Och om någon någonsin i eftertankens kranka blekhet skulle anse att ett publiceringsbeslut varit fel skulle det signalera styrka snarare än svaghet.

Exemplen har varit många de senaste åren Aftonbladets artikel om organhandel, DN Kulturs borttagna Rockystrippar, och nu senaste Ulf Nilsons främlingsfientliga krönika i Expressen för att nämna några.

Försvaret för sådana publiceringar kommer ofta som en ryggradsreflex.  Vi publicerade, alltså var det rätt. Ibland får jag känslan av att man stressas av en inbillad förväntning att man redan ska sitta på svaret.

Men det finns inte alltid ett självklart svar, och även om svaret är självklart för en själv måste man också fundera över hur läsarna uppfattar det. Alla läsare, inte bara dem som är som en själv, vilket Björn Wiman resonerade kring efter den borttagna Rocky-strippen. Att även om han och de flesta som debatterade serien förstod ironin så tyckte han inte att det räckte, om det kunde finnas andra läsare som kunde tolka den antisemitiskt.

Ett visst ansvar faller givetvis på oss i branschmedierna som oftast kräver snabba svar.  Det är inte alltid rimligt, vissa svar kräver eftertanke.

En fråga som alla som inte redan har ett bra svar på skulle kunna ägna en tanke under jullovet är: Finns det någon gräns för vilka åsikter som får publiceras i min tidning, och var går i så fall den gränsen.

Frågan kan också komma som en enkät från Medievärlden i en nära framtid. Självklart med väl tilltagen svarstid.