Annons: Mediedagen 2019

Obegripligt att journalister vill tysta Wikileaks

Med stigande förvåning har jag noterat hur journalister och debattörer börjat utmåla Wikileaks som ett hot mot det fria ordet.

Wikileaks har udden mot makten, skrev jag i somras på SvD Brännpunkt. Den här hösten har det bara blivit ännu tydligt. Efter Wikileaks senaste läcka har organisationens tillgångar frysts, dess sajter stängts av, blockerats och utsatts för upprepade överlastningsattacker. I USA kräver journalister och politiker att Wikileaks grundare Julian Assange ställs inför rätta och att Wikileaks källa avrättas.

Internationella Reportrar utan gränser skriver: ”Det här är första gången vi har sett det internationella samfundet jobba för en censurering av en sajt som bygger på transparens. Vi är chockade av att länder som Frankrike och USA plötsligt lägger sin politik för yttrandefrihet på samma nivå som den i Kina. ”

Men det är inte detta som verkar uppröra svenska journalister.

I en krönika i Godmorgon, världen! för Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson intressanta resonemang om ett samhälle där ingen kan ha några hemligheter, där makthavarna vet allt om medborgarna och alla måste frukta att bli angivna. Men hon gör det apropå Wikileaks och inte apropå FRA, Ipred, datalagringsdirektivet och all annan lagstiftning som faktiskt gör just detta.

De senaste dagarna har bjudit på rubriker som ”Wikileaks blir öppenhetens dödgrävare” (Journalisten), ”Wikileaks – Början till slutet för ett fritt internet”(Dagens Nyheter). Roland Poirier Martinsson skriver på Newsmill om ”den mycket stora skada som Wikileaks åsamkat det öppna samhället” och i Dagens Nyheter skriver Peter Wolodarski att det inte tjänar allmänintresset att diplomatiska dokument sprids ”vind för våg” och att Wikileaks i förlängningen leder till en ”totalitär tendens”. Amerikanska journalister går som sagt längre än så och kräver att Wikileaks tystas.

Logiken bakom att Wikileaks skulle vara ett hot mot det fria ordet verkar vara att Wikileaks genom att använda yttrandefriheten mot makten får makthavare att stifta nya lagar som begränsar yttrandefriheten.

Min fråga till de politiker och journalister som vill se Wikileaks tystat: om yttrandefriheten inte ska användas för att avslöja makthavare, vad är det vi kämpar för? Rätten att skriva om otrohetsaffärer, att springa lobbyisternas ärenden, att publicera Muhammedkarikatyrer? Rätten att tapetsera det offentliga rummet med sexistisk reklam?

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström skriver ”Politiker och makthavare blir inte sällan arga på folk som läcker till medierna, men en värld där dessa läckor inte finns är en värld där bara makten kan definiera vad som är sant och inte. Så kan vi inte ha det. Det borde också makten erkänna, i stället för att skälla på budbäraren.”

Jag känner mig gammeldags och utopisk på samma gång. Att häckla och avslöja makten var de drivkrafter som vår bransch en gång uppstod ur. När makten nu hjälpligt lärt sig hantera vår bransch dyker nya aktörer upp och gör samma sak. Historiskt är vi en del av samma rörelse. Deras drivkrafter är våra drivkrafter, deras yttrandefrihet är vår yttrandefrihet. Och denna rörelse är faktiskt större och viktigare än vår bransch, vårt skrå och våra företag.