Annons: Mediedagen 2019

Problematisk namnpublicering av misstänkt i Malmö

Igår stod Expressen för två uppmärksammade namnpubliceringar. Idag följer Aftonbladet och Metro efter när det gäller den misstänkta skytten i Malmö.

Igår gjorde Expressen två uppmärksammade namnpubliceringar, en 18-årig fotbollsspelare som är misstänkt för misshandel och den man som misstänks för skotten i Malmö.

I det första fallet är det ganska enkelt. Fotbollsspelaren är en offentlig person, han är myndig, och han är misstänkt för brott. Alltså går det att motivera en namnpublicering, även om det är långt ifrån självklart, och även om han kan komma att frias.

I fallet med den misstänkta skytten i Malmö är det mer problematiskt. Han är ingen offentlig person. Han är fortfarande bara misstänkt för brott och kan alltså visa sig vara oskyldig. Det finns en överhängande risk för allvarliga konsekvenser för honom och hans anhöriga när hans identitet blir känd.

När det gäller misstänkta för mord på myndighetspersoner finns det ett allmänintresse som kan motivera publicering även på ett tidigt stadium. Ett angrepp på dem är ett angrepp på samhället och exempelvis Anna Lindhs mördare blev namnpublicerad redan som misstänkt. En person som mördar med rasistiska motiv skulle kunna falla in i samma kategori. Att mörda folk med en viss hudfärg är också ett angrepp på det öppna samhället. Alltså skulle det kunna motivera en namnpublicering.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin jämför med Hagamannen där kvällstidningarna namnpublicerade direkt han greps. ”Det är brott av en enskild på allmän plats som riktas mot en utvald grupp medborgare och sätter ett helt samhälle under hot. Allmänintresset kring X X identitet är således stark, även så här tidigt i utredningen. Vi har dessutom något mer kännedom om bevisningen än i fallet Hagamannen vid tiden för gripandet”, skriver han.

En intressant fråga är då om motivet spelar någon roll i det sammanhanget. Spelar det någon roll om skytten i Malmö sköt med rasistiska motiv, eller om han sköt på måfå. I fallet Hagamannen var ju knappast motivet att sätta samhället under hot, men det blev ändå effekten, och därmed uppstod allmänintresset av namnpublicering.

Polisens har kritiserat publiceringarna för att de stör utredningen. Jan Helin skriver att han stöder sig på Pressens Opinionsnämnd som friade Expressen från den tidiga namn- och bildpubliceringen av Hagamannen ”Nämnden finner till skillnad mot PO inte anledning att värdera publiceringens betydelse i förhållande till brottsutredningen.”

Dessutom skriver Jan Helin att han har vägt in att mannen saknar familj ”Den ostridiga publicitetsskadan han drabbas av drabbar i huvudsak honom själv. Vi orsakar inte några barn, fru eller sambo någon publicitetsskada..”

Här skriver Expressens chefredaktör Thomas Mattsson om sitt beslut att namnpublicera, han har följt upp med ett inlägg om reaktionerna.

Robert Rosén konstaterar på Utkiksbloggen att tiderna förändras och pressetiken med den. Han tycker att det var rätt av Expressen att publicera, och avslutar sitt inlägg med ”Om det är något jag ångar som tidigare ansvarig utgivare för en dagstidning (Gefle Dagblad) så är det inte de namn och bilder jag publicerade på misstänka och dömda. Det är snarare de bilder och namn jag inte publicerade på människor som var aktuella i olika utredningar. Och då var jag ändå ganska frikostig med namnpubliceringar…”

På Juridikbloggen skriver Mårten Schultz: ”Historien känns igen. Mediernas allt tidigare namngivanden och bildpubliceringar stör utredningar. Publiceringen av sekretessbelagd information ur förundersökningen likaså. Dessutom finns det enorma integritetsrisker för den  misstänkta. Den misstänka personen har rätt att betraktas som oskyldig och det särskilt på ett sådant här tidigt stadium i förundersökningen. 38-åringen nekar till brotten.”