Annons: Mediedagen 2019

Journalistik jag saknar när rasismen ökar

Medierna har varit betydligt bättre på att beskriva SD och dess väljare än de människor som deras politik riktar sig mot.

Efter valnatten upplevde en stor grupp människor i Sverige att de plötsligt kände sig otrygga i sitt eget land. Jag har hört det från flera olika personer, att det kändes på ett annat sätt att röra sig i sin egen stad, att promenera på gatorna, att åka kollektivtrafik.

Av vad jag har sett, lyssnat på och läst är detta är något som medierna inte klarat av att fånga upp riktigt.

Dagens Nyheter lyckas i dagens tidning med konststycket att inte ens nu när det verkar vara en ny laserman i Malmö fråga några invandrade om hur de känner, istället ställdes frågan till tre vita personer.

Vad det beror på kan man bara spekulera i, men de homogena redaktionerna bidrar säkert. Vi som jobbar på de svenska redaktionerna, som själva är icke-invandrade och ohotade, har svårt att förstå främlingsfientligheten på samma existentiella plan som den som den riktar sig mot. En ny brittisk rapport visar att 77 personer dött på grund av den hårda politiken mot invandrare i Storbritannien.

Jag saknar också bevakningen av dem som skickas tillbaka på grund av en hårdare invandringspolitik.Det handlar om mänskliga öden, ofta människor som talar samma språk som vi, vandrat på samma gator som oss och har många vänner och bekanta här. Jag hittar den delvis i Svenska Dagbladet, exempelvis i det här reportaget från Kosovos soptippar.