Annons: Mediedagen 2019

Vilket ansvar har du för kollektiva övertramp?

Vilka bär egentligen ansvaret för uthängningen av anmälaren i fallet med Wikileaks grundare Julian Assange? Vilket ansvar har exempelvis Medievärlden?

I Björn Afzelius låt ”Vem mördade Carlos” ställs frågan om det är dörrvakten, polisen, gästerna, läkaren, häktesvakterna, obducenten, eller tingsrätten som är skyldiga, ”eller var det ett kollektivt mord?”, låten slutar i en fråga.

I efterdyningarna av publiceringarna om Wikileaks grundare Julian Assange finns en uthängd och sjukskriven anmälare, och det är lätt att utse Bernt Hermele till boven i dramat, eftersom han som ansvarig utgivare låg bakom den omstridda namnpubliceringen. Men hur hade det sett ut om han inte publicerat. Och hur hade de sett ut om ingen hade skrivit om hans publicering?

Expressen publicerade världsnyheten att Wikileaks grundare anhållits misstänkt för våldtäkt. Givetvis hade inget ont drabbat anmälaren om det inte varit för den publiceringen, men det är en rimlig publicering eftersom Julian Assange är en superkändis som blivit det i egenskap av försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter och att han i hög grad själv sökt uppmärksamheten.

Bernt Hermeles sajt publicerade namnet på anmälaren. En publicering som med all rätt väckt ett ramaskri bland andra utgivare. Men han var inte ensam. Namnet fanns redan ute på bloggar och på internetforum som Flashback.

Medievärlden, Journalisten och andra skrev om namnpubliceringen och gjorde den därmed känd i en större krets än den som läser den aktuella nyhetssajten. Att vi inte skrev ut namnet på sajten är mest en tom gest. I ärlighetens namn är vårt bidrag till att sprida detta ungefär lika stor om vi anonymiserar varenda detalj som om vi bara länkar direkt till artikeln. För läsaren är fortsättningen ändå bara en Googlesökning bort.

Sedan har vi de medier som återgivit detaljer om anmälaren och omständigheterna kring den misstänkta lagöverträdelsen, men utan att publicera namnet. Som i den här krönikan i Journalisten som återger intima uppgifter från Guardian. Dessa publiceringar bidrar också till publicitetsskadan, även om de inte i sig pekar ut personen. I vissa uppmärksammade fall väljer några medier att publicera namnet och andra att inte göra det, och då blir den samlade publiciteten lätt både identifierande och snaskig, när de som identifierar håller sig till fakta och de som anonymiserar spekulerar fritt.

Sedan har vi alla de som kommenterar artiklarna i alla dessa steg. Kommentatorer som inte sällan bidrar till utpekningen och förvärrar publicitetsskadan genom allt från explicita anklagelser till inlindade insinuationer. Här ställs man som utgivare i en knepig sits där valet är att tysta kritiska och ifrågasättande röster eller riskera att bidra till en unken tradition av att ifrågasätta personer som utsatts för övergrepp.

Kärnfrågan är hela tiden hur mycket hänsyn man ska ta till vad andra gjort eller förväntas göra. Å ena sidan är det orimligt att varje utgivare ska ha koll på allt annat som publicerats i fallet. Å andra sidan är det orimligt att man som utgivare inte ska förhålla sig till den verklighet som betyder allt för den som utsätts.

Hur ska man som publicist förhålla sig till att namnet på en person som hamnar i mediefokus sällan är skyddat, särskilt om det i framtiden också kommer att gälla personer som anmäler brott?

Kan det på sikt leda till att anmälare av brott behöver ett skydd liknande meddelarskyddet?

Vill man göra det lätt för sig kan man hävda att allt ansvar faller på den som publicerar namnet, men det finns ett glidande gräns mellan att prata i ett fikarum, i ett stängt forum, i ett halvöppet forum, på en blogg med begränsad läsekrets, i ett öppet forum eller på en redaktionell sajt.

Jag håller med Paul Frigyes, Robert Rosén och andra som skrivit att det behövs en ny pressetik, som utgår från det nya medielandskapet. Och jag tror att en grundläggande premiss måste vara att utgivaren i högre utsträckning betraktas som en del i en större helhet.