Annons: PP Pension

Tre höjdpunkter på SSWC 2010

Korta referat från sessionerna om mobilapplikationer, databasjournalistik och ”transparens och ansvar”.

Framtidens mobilappar

iPhone är störst och Android är framtiden. Just nu. Att iPhone är störst beror mycket på att det är lätt att hitta apparna, någon jämförde med Yahoos katalogtjänster när nätet var nytt. Framgången kan också tillskrivas den lyckade betalmodellen, och ett intressant faktum är att det är de betalda apparna som blir mest nerladdade.

Anton Johansson från Twingly tror att appar för multianvändare är framtiden, och att en ensam app kommer att vara ganska ointressant om den inte kopplas ihop med andra. Han funderade också kring om det kanske är touch som är det unika med apparna och inte den mindre displayen, särskilt när iPad och andra enheter med större skärm blir vanligare.

Den eviga diskussionen om plattformsanpassade eller webbaserade appar dök också upp, och där är meningarna fortfarande delade.

Alla verkade däremot överens om att appen brukar vara bättre än mobilsajten och webbsajten, och någon konstaterade att det är ett underbetyg för alla utvecklare att de (eller ”vi” i det här fallet) gör ett bättre jobb om det finns begränsningar som tvingar dem att renodla.

Folk förväntar sig att en sajt ska fungera i mobilen, gör den inte det kommer man inte tillbaka. Alltså kan det vara en poäng för den som varken har app eller mobilsajt att börja med att bygga upp en bra mobilsajt och sedan en applikation. Sessionen leddes av Per-Mattias Nordkvist.

Databasjournalistik

Utvecklarna på Sydsvenskan, som höll i sessionen, har en vision: att all tidningens metadata ska in i produktionsflödet. Med andra ord, att journalisterna skickar med sådant som taggar och geografisk position till varje artikel. Diskussionen leddes av Mattias Pehrsson, utvecklingschef för digitala medier i Sydsvenskankoncernen.

Diskussionen handlade framför allt om två saker:
1 Hur kan tidningen använda sin och andras (myndigheters) data på nya sätt
2. Hur kan man få andra att skapa saker med tidningens data genom öppna api:r

Ett vanligt scenario är att tidningen gör en bra grej med databasjournalistik och publicerar stort. Men sedan händer ingenting. Trots att det stora jobbet redan är gjort används det inte efter den första publiceringen. Organisationen har ingen erfarenhet av att kombinera den löpande verksamheten, den dagliga journalistiken, med att plocka ut eller visa ut saker med hjälp av databasen.

I USA har många tidningar kommit betydligt längre,  och vissa tidningar har journalister som jobbar på heltid med databasjournalistk. I Sverige är det inte så, med undantag för Helena Bengtsson på SVT. En förklaring kan vara att Sverige ligger långt efter när det gäller digitalisering av offentliga data, vilket är en viktig förutsättning för kostnadseffektiv databasjournalistik.

Eftersom det finns gott om data och visioner, men ont om resurser, kan det vara en framkomlig väg att släppa sin data fri, men så kallade öppna api:r. Det innebär att vem som helst kan bygga tjänster med tidningens data. I England har Guardian släppt alla sina api:r helt fria, och i USA har New York Times gjort det i begränsad omfattning. I Sverige släppte Svenska Dagbladet delar av sitt api fritt i samband med 24 hour business camp 2009, men det var ingen som utvecklade något på det. En erfarenhet är att det brukar ta minst ett år innan det börjar komma fram bra tjänster ur ett öppet api.

Den som bygger upp en förmåga att hantera stora mängder data, antingen i huset, eller med hjälp av andra tack vare öppna api:r kan också få en konkurrensfördel när det gäller att snabbt plocka ut det viktigaste ut stora mängder data.  Exempelvis när Wikileaks läcker 90 000 dokument. Eller för att göra en egen grej när konkurrenten gör ett bra knäck baserat på offentlig data, som den karta över parlamentsledamöternas utgifter som Guardians säljchef berättade om i en intervju med Medievärlden i juni.

Transparens och ansvar

Att sätta gränsen för sin egen transparens är en sak, men att sätta gränsen för andras transparens är något helt annat. Egentligen är det samma ansvarigt utgivaransvar som mediebranschen alltid levt med som nu omfatta betydligt fler, när alla kan publicera känsliga uppgifter som blir sökbara på nätet. De nya aktörerna är exempelvis företag som publicerar personliga data, sajter som Wikileaks och vanliga bloggare.

Samtalet initierades av Anders Kyhlstedt på företaget Booli som förmedlar bostäder på nätet. Booli lägger ut tidigare affärer med namn på säljare och köpare, uppgifter som vem som helst kan hämta från Lantmäteriet, men som Boolis sajt tillgängliggjorde på nätet, sökbart på Google. När personer som flytt från diktaturer började höra av sig och sade att det var en säkerhetsrisk för dem såg Booli till att namnen inte indexeras av Google, och gjorde det möjligt att ta bort sin information.

Sajten Reco, som låter kunder recensera företag, brukar kontakta dem som får ett dåligt omdöme, för att låta dem bemöta eller bestrida det, och jobbar också på att kunna notifiera dem automatiskt.

Diskussionen är inte ny för vår bransch, och internetaktörerna borde ha en del att lära av tidningsbranschen och offentlig sektor som har lång erfarenhet av att ställning till känsligt material.