Annons: PP Pension

På SSWC är föreläsaren publik

Det häftigaste med en unconference som SSWC är att rollerna är ombytta. Här är publiken föreläsare och föreläsaren är publik.

På en unconference som Sweden Social Web Camp hjälps alla åt att skapa programmet, på plats finns en vägg full med tomma rutor där den som vill får sätta upp sin session (programpunkt). Men det stannar inte vid att alla får bli föreläsare, det händer också något under själva föreläsningen.

De flesta som höll i sessioner på SSWC gjorde det för att de vill veta mer om något, inte för att de ville lära ut något till andra. Själv övervägde jag att ordna en session om censur och internet, inte för att jag kan ämnet bättra än någon annan, utan för att jag ska hålla ett föredrag om det på bokmässan och skulle behöva lära mig mer om det.

Många sessioner började med en kort introduktion och sedan tog publiken över. Ingen session jag var på innehöll någon frågestund på slutet. I en del sessioner tog den ansvariga en Sokratesroll och förde ämnet vidare genom väl uttänkta frågor, i andra förhöll sig den ansvariga passiv medan ordet vandrade runt av sig självt. Den samlade kompetensen i grupperna är alltid större än någon enskild och ofta är även de enskilda erfarenheterna större i ”publiken” än på podiet (stenen, kullen, lastpallen eller vad den nu kan vara på Tjärö).

Det skapas en känsla av delaktighet och samhörighet som ökar viljan att dela med sig, även om man kortsiktigt skulle råka gynna en konkurrent. Mikael Marklund funderar i sin bloggpost kring vad som krävs för att uppnå den känslan. Min erfarenhet är att det fungerar bäst i mindre grupper, när gruppen blir för stor står samtalet mest och stampar.

Delaktigheten gäller inte bara sessionerna, för att få Sweden Social Web Camp att gå ihop har ett antal människor bidragit med olika saker, från internetuppkoppling, till flagga. Och när det behövs rycker alla som finns i närheten in och hjälps åt att fälla ihop bord och bänkar, städa och bära saker till båten.

Relationerna som skapas här är också mindre hierarkiska än i många andra sammanhang. Min uppfattning är att även om vissa är mer tongivande möts alla på lika villkor, alla inkluderas. Bland dem som är på Tjärö finns bara ett vi.

Missa inte Anders Mildner kolumn på SvD.se där han beskriver deltagande konferenser som ”betydande politiska handlingar som förändrar samhället genom att de låter människors kunskaper och kreativitet blomma ut på allvar.”