Ryssdal gjorde samma misstag som Braun

Som vd för Schibsted valde Rolv Ryssdal ändå att sätta sig i Danske Banks styrelse. Det lär han ångra idag. För femton år sedan var det Bonniers vd (nu nyvald styrelseordförande) Bengt Braun som fick ångra att han också var styrelseordförande i Skandia.

Penningtvätten i Danske Bank är en av de största skandalerna inom bankvärlden, kanske den största penningstvättshärvan någonsin, enligt Guardian.

En av de ytterst ansvariga för den är Schibsteds vd Rolv Ryssdal, som både är styrelsemedlem och ingick i det avlöningsutskott som belönat den nu sparkade koncernchefen. Han meddelade tidigare i veckan att han sitter kvar i Danske Banks styrelse fram till bolagsstämman i mars, men inte längre. Nästa år lämnar han också Schibsted för att bli vd för det avknoppade radannonsbolaget MPI.

Det är mycket svårt att se på vilket sätt Ryssdals engagemang i Danske Bank skulle kunna gynna hans huvudsakliga arbetsgivare Schibsted. Däremot finns det uppenbara nackdelar, även utan en jätteskandal: Det tar fokus från vad som får förmodas vara minst ett heltidsjobb. Det komplicerar redaktionernas granskningar av banken och det kan skada allmänhetens förtroende för mediebolaget att dess högste chef har intressen i en aktör som medierna har att granska. Och sedan finns där alltid risken för en mindre eller större skandal som amplifierar samtliga uppräknade nackdelar och som kan skada medieföretaget och dess varumärke.

Ett parallellfall var när Bonniers vd Bengt Braun också var styrelseordförande i Skandia när den skandalen rullades upp 2003. Det ledde till kritik från många håll och en diskussion om det principiellt tveksamma med mediechefer i storbolagsstyrelser. ”Det gynnar knappast förtroendet för Bonniers nyhetsmedier att högste chefen sitter i ett så skandalbelastat bolag”, skrev Expressen i en ledarkommentar (15 mars 2003). I DN skrev börskrönikören Bengt Carlsson (15 mars 2003) att det vore rimligt att Braun lämnade sin post i Bonnier eftersom såväl uppdraget i Skandia som inom Bonnier är så pass omfattande och tidskrävande.

Bengt Braun var då också ordförande i Tidningsutgivarna och flera publicister krävde hans avgång. Det ledde till ett extra styrelsemöte för att ta ställning till Bengt Brauns framtid medan han satt utanför och väntade. Efter en intensiv diskussion beslutade styrelsen att han fick fortsätta. Bengt Braun lämnade uppdraget i Skandia när advokaten Otto Rydbecks rapport om skandalerna offentliggjordes i november 2003. Han lämnade uppdraget som vd i Bonnier 2008 när Jonas Bonnier tog över och har sedan haft olika styrelseuppdrag inom koncernen. Han valdes nyligen till styrelseordförande i Bonnier AB:s nya styrelse.

Det går inte att slå fast att det i alla lägen måste vara fel för en mediechef att också ha intressen i andra aktörer som företag, fackföreningar eller ideella organisationer. Men att som högste chef för ett medieföretag också sitta i styrelsen för en aktör som är föremål för kontinuerlig mediegranskning verkar onödigt. Inte minst på grund av risken att plötsligt vara ansvarig för en skandal som granskas av de egna redaktionerna.

Svårt avslöja falska nyheter utan läsarnas hjälp

New York Times tackar läsarna för de över 4 000 exempel på falska nyheter de skickat in. Eftersom riktade budskap ofta vänder sig till små målgrupper är det svårt för en redaktion att fånga upp utan hjälp utifrån.

Föreställ dig att du är en tvivelaktig aktör som står i begrepp att sprida ett falskt budskap till vissa utvalda målgrupper i USA. Tror du att någon av dessa målgrupper skulle vara “journalist på New York Times”?

Med hjälp av så kallade dark posts eller dark ads kan en populistisk politiker exempelvis sprida ett budskap i en stad och det motsatta budskapet i en annan stad. Eller sprida rena lögner till små målgrupper utan att någon reagerar.

Sådana publiceringar är bara synliga för målgruppen, vilket gör det svårt för exempelvis en redaktion att granska eller ens ha koll på vilken information som sprids. (Ett alternativ skulle vara att skapa mängder av falska konton, men det strider mot Facebooks regler.)

Dark posts är därför ett ämne där läsarmedverkan eller crowdfunding kan spela en mycket viktig roll, vilket New York Times insett. För drygt två månader sedan bad tidningen läsarna skicka in exempel på felaktig information som publicerats inför mellanårsvalen och nu tackar tidningen läsarna för de över 4 000 exempel som skickats in. Det handlar om publiceringar på sociala medier, i meddelandeappar samt sms och e-post.

New York Times skriver att de inskickade bidragen granskats av redaktörer och reportrar och varit till stor hjälp i tidningens rapportering. New York Times har också delat in den felaktiga informationen i ett antal kategorier för att få en övergripande bild över problemet. Läs hela kartläggningen här.

Svenska medier har i olika initiativ, som Viralgranskaren och Faktiskt granskat felaktigheter som fått viss spridning. Men att göra det på denna mikronivå som även omfattar e-post och sms som skickas direkt till olika målgrupper har inte gjorts mig vad jag känner till. Dark posts är sannolikt inte ett lika stort problem i Sverige som i USA, men det skulle vara intressant att få veta i vilken omfattning det förekommer och vilka kategorier det handlar om i Sverige.

Och det är nog svårt att göra i någon större omfattning utan läsarnas hjälp

 

Läs också:

Populisternas drömverktyg: dark ads

Populisterna utnyttjar journalisternas narcissism

Genom att väcka journalisternas narcissism lockar Trump in dem på sin planhalva. På samma sätt kan man se på förhållandet mellan svenska medier och Sverigedemokraterna.

Visst är Trump narcissist, men det är även journalisterna. Och det senare kanske kan vara lika skadligt som det förra. I en intervju med CNN:s Christiane Amanpour säger Jon Stewart följande om relationen mellan Donald Trump och journalisterna:

“Journalisterna har tagit det personligt, de känner sig personligen sårade och förolämpade av den här mannen. Han lägger ut betet, och de dyker i, och vad han lyckats så bra med är att locka fram deras egen narcissism, deras eget ego. Och journalisterna ställer sig upp och säger, vi är nobla, vi är hedervärda, hur vågar du? De tar det personligt, och han lyckas flytta fokus från sin politik till fighten. Allt handlar om fighten, och han kommer att vinna den fighten.”

Det ligger mycket i detta, och svenska medier hugger ibland på samma bete i förhållande till Sverigedemokraterna, som precis som Trump ofta försöker måla upp en bild av en kamp mellan “sverigevänner” och “pk-media”.

Ett tydligt exempel var när Sveriges Radios Ekot dagen före valet toppade sina sändningar med att SVT hade markerat mot Jimmie Åkesson i slutdebatten, och att Jimmie Åkesson kände sig kränkt. SVT hade den som andra eller tredje största nyhet i sina sändningar och SVT Text toppade med fadäsen i ett halvt dygn. Om UR rensade tablån för ett direktsänt halvdagsseminarium i ämnet vet jag inte, men det skulle inte förvåna.

Vem kan ha tyckt att detta var den viktigaste nyhetshändelsen i Sverige och världen den dagen? Rimligen bara två aktörer: public service och Sverigedemokraterna.

Läs också: 

Public service blev valets huvudnyhet

Märklig argumentation från Uppdrag Granskning

SVT:s Uppdrag Granskning fälldes av Granskningsnämnden för oemotsagd rasism mot araber. SVT:s argumentationen i fallet är besynnerlig.

Denna passage i Uppdrag Gransknings reportage om terroristen Rakhmat Akilov fälldes av Granskningsnämnden för press, radio och tv:

Grannen: “Jag sa ‘Nej, tack.’ Jag går. Jag vill inte kontakt i alla fall med, med arabiska. Jag orkar inte, jag är trött på folket.”
Reportern: “Men han var inte arab?
Grannen: “Ja, jag vet inte, det är samma skitjävel. Det är samma. Det är fanatic.”

När Uppdrag Gransknings ansvarige utgivare Ulf Johansson intervjuas om inslaget i Resumé svarar han så här på frågan om varför redaktionen gjorde en annan bedömning när det kommer till att ta avstånd från kvinnans uttalanden: “Det gjorde faktiskt reportern som gjorde intervjun. När den intervjuade kvinnan uttalade sig nedsättande om araber påpekade reportern att Akilov inte var arab. I sammanhanget tyckte vi det var intressant att höra kvinnan eftersom hon är en av de personer som passerat Akilov under hans tid i Sverige.”

Det är en märklig argumentation. På vilket sätt är det att bemöta rasism mot araber att invända att personen i fråga inte är arab?

Och vad är det grannen egentligen säger, den mest rimliga tolkningen (om hon inte syftar på religiösa personer) är att hon är trött på araber och alla andra invandrare som liknar araber. Även det är ju ett rasistiskt uttalande.

Dessutom, den här grannen uttalar sig på ett rasistiskt och förvirrat sätt, jag förutsätter att hon var anonymiserad (inslaget går inte längre att se på SVT Play) men hon kommer verkligen inte väl ut i programmet och är sannolikt identifierbar för en mindre krets. Vilket ansvar tar Uppdrag Granskning för henne?

Det finns alltså flera skäl till att dessa uttalanden inte borde ha varit med:, de är rasistiska mot araber och invandrare och riskerar att utsätta kvinnan för publicitetsskada.

Suverän journalistik i nyskapande pappersform

Johan Persson och Anna Roxvall har med “Västsahara inifrån – Att svika ett folk” lyckats skapa en ny genre med det bästa från bok- magasins- och dagstidningsformen.

Förra veckan skrev jag om hur journalistiken hittar nya effektiva former på Twitter. Nu har jag ett minst lika bra exempel på hur journalistik kan vidareutvecklas i pappersform: boken “Västsahara inifrån – Att svika ett folk” av Johan Persson och Anna Roxvall.

Jag skulle bara bläddra lite i boken och hade plötsligt läst 60 sidor. Om en konflikt som jag egentligen inte är särskilt intresserad av. Det är tidlös, suverän journalistik i nyskapande pappersform.

Läsaren placeras med flera bilduppslag och en karta innan texten tar sin början. Sedan varvas textsjok med passager med bilduppslag på ett sätt som gör att man hela tiden känner sig nära samtidigt som man får det större perspektivet. Bilderna ger en närvarokänsla som är mycket ovanlig i reportageform, genom att det finns plats för så många bilder finns det också utrymme för ett flerdimensionellt berättande, exempelvis att skildra tristessen, det gråa och dammiga, genom upprepningar.

Texterna är skrivna som bladvändare, men utan att det känns ytligt eller effektsökande. Det jag kanske gillar allra mest med texterna är hur de spränger in historiska passager i nutidsberättelsen, för mig okända berättelser om hur svenska politiker agerat under den koloniala frihetstiden. Det påminner om skönlitteratur som Elsa Morantes Historien eller Sonallah Ibrahims Warda.

Bokens form påminner mer om en dagstidning, den är tryckt på tidningspapper som är häftat på tvären. Det är långt ifrån glossy men tillräckligt bra kvalitet för att göra bilderna rättvisa. Framför allt ger det en dokumentär känsla till läsningen.

Det här är andra boken som Johan Persson och Anna Roxvall ger ut själva genom Myteri förlag. Den första var “Burundi Inifrån – När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta” som gavs ut för ett drygt år sedan. och som vi skrev om här. Redaktör för båda böckerna är Oskar Sonn Lindell på Filter och Anders Birgersson har stått för den grafiska formen. Inlagan är tryckt på Pressgrannar i Linköping och omslaget på Norra Skåne Offset.

Pappersformen innebär ofrånkomligt att man måste avstå vissa saker, som interaktivitet och länkar till merläsning. Men det spelar mindre roll när boken bygger upp ett eget universum som inte lämnar något mer att önska. Framför allt innebär det en tydligare flytt av journalistiken till det avkopplade och nedkopplade läget, soffan eller fåtöljen, där den får det fokus den förtjänar.

Formatet är framtaget i samarbete med formgivaren Anders Birgersson. Tanken bakom Inifrån-serien är mycket enkel – ett ämne, en fråga eller ett skeende per bok, berättat på djupet.

 

Replik: Fakta och åsikter i klimatbevakningen

Är det ”tesdriven åsiktsjournalistik” att påtala den negativa klimateffekten av långflygningar? Eller är det att ägna sig åt kritisk, faktabaserad journalistik?

Ekots chef Olle Zachrison konstaterar inledningsvis att fem av mina tio senaste krönikor handlar om klimatfrågan. Det är glädjande att mina ansträngningar på detta område uppmärksammas, även om jag inte är helt säker på att det ska tolkas positivt i detta fall. Anledningen till detta är hur som helst att klimatfrågan är en av de svåraste att göra rättvisa i den journalistiska bevakningen vilket jag beskrivit i flera texter, senast här.

Men sedan känner jag mig lite vantolkad. Jag menar naturligtvis inte att ett inslag i Ekot ska vara formulerat som en krönika av Cecilia Hagen (däremot skulle det ju passa bra i exempelvis Godmorgon, världen). En kolumn i Expressen, en mediekritisk krönika och ett inslag i Ekot är helt olika genrer med olika grad av utrymme för subjektivt tyckande. Jag är helt med på att Ekot inte ska ägna sig åt ”tesdriven åsiktsjournalistik” och det har jag heller aldrig efterlyst. Jag anser inte heller att varje enskilt inslag om flyget behöver ta upp klimataspekterna, precis som varje inslag om tobaksrökning inte behöver ta upp hälsoaspekterna.

Det jag vände mig mot var tonen i inslaget och att långa flygresors miljöpåverkan inte sattes i en kontext. Jag förstår att Ekot lyfte biten om att mellanlandningar kan vara bättre ur klimatsynpunkt eftersom det är något mindre känt, men det är fortfarande att blanda ihop huvudsak och bisak att bara ta upp den aspekten.

Att jag reagerade på inslagets ton är givetvis subjektivt, det beror på att klimatförändringarna skrämmer mig. Jag verkar inte heller vara ensam om detta, eftersom klimatförändringarna enligt SOM-undersökningen är den fråga som oroar svenskarna mest.

Men vad har det med långflygningar att göra? Jo, ganska mycket. Det finns nog inget mer effektivt sätt för en enskild person att hålla nere sin klimatpåverkan än att avstå från långflygningar. Är det ”tesdriven åsiktsjournalistik” att påtala detta eller ställa en fråga om det till en intervjuperson i Ekot när det handlar om långflygningar och klimatpåverkan? Eller är det att ägna sig åt kritisk, faktabaserad journalistik? Jag lutar åt det senare.

Det är för övrigt exakt detta som varit min poäng i några av mina krönikor. Ekot och andra redaktioner kan göra massor av bra journalistik om klimatförändringarna och deras konsekvenser. Men sedan ett inslag om långflygningar där man inte på allvar kopplar dessa till klimatförändringarna. Fullt fokus på symptomen, medan orsakerna bevakas mer godtyckligt och pliktskyldigt. “Frågan är också hur rätt i tiden det är att tävla i allt längre flygningar, med tanke på flygets klimatpåverkan?”, sägs det i inslaget. Frågan är väl snarare hur rimligt det är?

När det gäller mediekritik tror jag däremot att den i någon mån måste vara subjektiv. När det gäller att bedöma om publiceringar är tveksamma av olika skäl hamnar man ofta i gråzoner där flera tolkningar kan samexistera. Vad är främlingsfientligt? Vad är sexistiskt? Men klimatfrågan är egentligen enklare eftersom det också handlar om naturvetenskap. Man behöver inte ha någon moralisk kompass eller ryggrad alls för att kunna ge en vetenskaplig kontext till aktuella nyheter. Däremot krävs det grundläggande kunskaper och ett visst mod för att våga höja blicken i samhällsbevakningen.

Tidigare inlägg:

Ekot ska inte bedriva åsiktsjournalistik

Ekots klimatbevakning upp i det blå

Så gör man journalistik på Twitter

Långa serier av tweets med bilder och filmer har blivit en ny genre med imponerande resultat.

För tre veckor sedan publicerade BBC Africa en serie tweets om en avrättning av två kvinnor och deras små barn. Redaktionen utgick från en film som spridits på sociala medier (redaktionen klippte bort de sista 40 sekunderna i den version som publicerades). Det som sedan följer är ett imponerande exempel på grävande journalistik med utgångspunkt i material på sociala medier där BBC Africa tar reda på vilket land, vilken region, vilken plats, vilken armé och till slut vilka enskilda soldater som verkar vara de skyldiga.

Men det är också ett imponerande exempel på hur Twitter börjat användas på nya sätt i det journalistiska berättandet. Varje ny tweet har ett multimediainslag, exempelvis en film, en bild eller ett citat i bildform med en tillhörande text. Många tweets består av en sekvens av filmen med inlagda kommentarer och jämförelser med satellitbilder kartor och annat. Jag rekommenderar alla att läsa tråden, både för att följa det journalistiska grävandet och för att se hur man kan göra ut journalistik på Twitter.

En annan som tagit den här typen av berättande till en ny nivå, med mer featurebetonat berättande är författaren Paul Cooper, se exempelvis den här tråden om den mystiska Gorgans mur. Twittertråden är fylld av fantastiska landskapsbilder, historiska och nutida kartor, bilder på byggnader och föremål och inte minst länkar till mer läsning. Ren njutning, se här.

Om några svenska medier har gjort detta lika elegant som de två ovanstående är jag tacksam för tips!

Ekots klimatbevakning upp i det blå

Med sitt inslag om världens längsta reguljära flyglinje visar Ekot att det inte räcker med att ta upp klimatfrågan, det handlar också om hur man gör det.

Inslaget påas med “Här i kvart i fem-ekot ska vi nu upp i det blå”, och det stämmer faktiskt på mer än ett sätt. Det handlar om att världens längsta reguljära flyglinje är invigd. Den nya flyglinjen tar nästan 19 timmar vilket är en timme längre än den tidigare världsrekordhållaren får vi veta.

“Dubbla pilotlag ska turas om vid spakarna, och passagerarna kan bara välja mellan affärsklass och extra rymlig ekonomiklass. Men att vara i luften i 19 timmar innebär vissa risker, framför allt för blodproppar. Det försöker flygbolaget motverka med en hälsosam ombordmeny bestående av ekologiska råvaror. Frågan är också hur rätt i tiden det är att tävla i allt längre flygningar, med tanke på flygets klimatpåverkan?”

Sedan uttalar sig en professor om att tvärtemot vad man kan tro kan det vara bättre med en mellanlandning på vägen. Men i början av repet har vi fått veta att planet förbrukar ungefär en fjärdedel mindre bränsle än tidigare plan. Om denna resa är bättre eller sämre för klimatet än en “vanlig” långresa får man som lyssnare alltså gissa sig till.

Några tips till Ekot, i all välmening:

  1. Överväg att inte ta upp detta alls, eftersom det är misstänkt likt spinn från flygbolaget
  2. Om ni ändå bedömer att det platsar i Ekots kvart i fem-sändning: ta inte upp det som något till övervägande del positivt och lite häftigt.
  3. När ni ska ställa den kritiska frågan om klimatförändringar i slutet, ta inte upp det som en trendfråga utan som en vetenskaplig fråga.
  4. Sätt långresans klimatpåverkan i ett sammanhang! Hur mycket påverkar en 19 timmars flygresa, vad innebär det?

Brittiska public service-bolaget BBC:s chef för nyheter och samhälle, Fran Unsworth, skev i september i ett brev till de anställda att BBC haft fel för ofta i rapporteringen om klimatfrågan. Bolaget har därför tagit fram redaktionella riktlinjer för hur klimatfrågan ska bevakas och alla anställda på redaktionerna ska få en timmes utbildning i grundläggande fakta.

Det vore kanske något för svensk public service att ta efter. Till dess borde alla läsa Cecilia Hagens senaste krönika, en journalist som vågar säga sanningen om flygresorna.

De preliminära resultaten från Nyhetsvärderaren Valspecial presenterades av forskningsledaren Thomas Nygren, docent i historia vid Uppsala universitet, vid ett seminarium på Sveriges Radio 13 september. Nyhetsvärderaren Valspecial är ett samarbete mellan ideella föreningen Vetenskap & Allmänhet, Uppsala universitet och forskningsinstitutet RISE Interactive. Projektet finansieras av Vinnova och Uppsala universitet.

Tonåringar vill ha mer miljö – medierna ger dem invandring

Svenska tonåringar är mest intresserade av sjukvård och miljöfrågor men det är invandring som fyller deras nyhetsflöden. Här finns en möjlighet för nyhetsmedierna att lösa två avgörande frågor: att förbättra klimatbevakningen och bli relevant för den unga mediepubliken.

Forskningsprojektet Nyhetsvärderaren Valspecial har undersökt svenska tonåringars mediekonsumtion inför det svenska valet. De ämnen tonåringarna var mest intresserade av var sjukvård, miljö och utbildning. Det ämne som översköljde deras nyhetsflöden var invandring, invandring och invandring. Både i flödet från de traditionella medieföretagen och i nyhetsflödet på sociala medier, som till stor del består av flödet från de traditionella medieföretagen.

Det verkar alltså som att det inte är ungdomarnas filterbubblor som är problemet, i alla fall inte om man ser till vad de anger som sina intressen, utan de traditionella mediernas besatthet av ämnena invandring, brott och olyckor. Detta pekar naturligtvis på ett misslyckande från medieföretagen, som säger sig vilja nå särskilt den yngre publiken.

Samma obalans syntes om man jämförde Som-undersökningens lista över vad svenska folket oroar sig mest för med listan över vilka inrikespolitiska frågor de tyckte var viktiga 2017. Listan över oro toppades av klimatförändringar och miljöförstöring medan ökat antal flyktingar kom först på delad niondeplats. Listan över viktiga samhällsfrågor i Sverige hade omvänd ordning, där var invandring/integration på förstaplats medan miljö/energi-frågorna kom först på sjundeplats. Även detta pekar på ett misslyckande för medierna som inte lyckats fånga svenskarnas samhällsoro i den vanliga bevakningen av politik och samhälle.

 

BBC:s chef för nyheter och samhälle, Fran Unsworth, var inne på samma spår tidigare i höst. I ett brev till alla redaktionellt anställda skrev han att klimatförändringar har varit ett svårt ämne för BBC och att det blivit fel för ofta. Vidare skrev han: ”Efter en sommar av värmeböljor, översvämningar och extremt väder har miljöbevakningen blivit viktigare för vår publik. Det finns en mängd viktiga nyhetshändelser de kommande månaderna … och det kommer många andra att bevaka. Särskilt den yngre publiken har berättat för oss att de vill ser mer journalistik om dessa frågor.”

Det finns alltså mycket som tyder på att bevakning av klimat- och miljöfrågor kan vara ett effektivt sätt att nå de notoriskt svårflörtade yngre målgrupperna.

Skulle det då räcka med att bara öka omfattningen av dagens bevakning för att vinna den unga publiken? Knappast, invandring har ju ingredienser som gör ämnet så lämpat för den mediala arenan: dramatik och polemik, starka känslor och identitetsskapande delningar från båda sidor i debatten. Men varför skulle det vara omöjligt att uppnå även inom områden som sjukvård, utbildning eller miljö- och klimatfrågor?

Jag tror att det finns extra stor potential i att bevaka miljöfrågor eftersom de redan har ingredienserna dramatik och identitetsskapande delningar. Det som saknas är polemik och starka känslor. Klimat och miljöfrågorna har också en komplexitet som gör det svårare för nya medieaktörer, som influencers, att bli tonåringarnas primärkälla. Och omvänt går miljöbevakningen inte direkt i frontlinjen när de traditionella mediehusen testar nya grepp kring tilltal och berättande.

Jag skulle därför vilja föreslå tre steg för att knäcka två av nyhetsmediernas svåraste nötter: att förbättra bevakningen av klimatfrågan och att nå de yngre målgrupperna:

  1. Öka omfattningen av klimatbevakningen, sluta låsa in den i silos och låt den istället finnas med i alla bevakningsområden. Däremot är det så klart smart att samla allt klimatrelaterat på särskilda temasidor och även att göra specifika klimatsatsningar, som bland annat Expressen gjort. (Läs mer i bloggen Nu krävs en ny klimatbevakning)
  2. Vässa klimatbevakningen, en bra start kan vara att utbilda alla journalister i frågorna, som BBC nu ska göra. Redaktörer som tycker att frågan är viktig och reportrar som förstår den är grundläggande. Sedan handlar det om att få till en kombination av tyngden som vetenskapsreportrarna och granskarna står för och ett mer lättsamt tilltal som kan funka med nya berättargrepp på nya plattformar. Jag tror också det är viktigt att skapa en dramaturgi kring att miljöfrågorna är en arena med olika aktörer med olika intressen. (Läs mer i bloggen Mediebevakningen missar väljarna viktigaste frågor). Dagens Industri avslöjande om Svenskt Näringsliv lobbande mot skärpta klimatmål nyligen är ett exempel som uppfyller de flesta av de här kriterierna.
  3. Experimentera med nya berättartekniker för miljöbevakningen som tilltalar yngre målgrupper: kombinera sådant som poddar, videojournalistik, long reads, interaktiv grafik, gameifikation kring ekologiska fotavtryck och liknande och testa även på nya plattformar som tonåringar använder. Men utgå gärna från tunga granskningar och djuplodande vetenskapsjournalistik. Jag tror att det finns massor att göra kring miljöfrågor med nya berättargrepp för en redaktion med kreativa medarbetare och utvecklingsresurser.

För den som lyckas skrapa bort mossan från miljöbevakningen väntar kanske både guld och gröna skogar.

Varför lyfter public service uttalanden som inte hör hemma där?

En fråga som kommit bort lite är varför SVT valde att återigen lyfte Jimmie Åkessons uttalande i sändningen om det stred mot demokratiparagrafen?

Av Jan Helins långa text om hur SVT ser på markeringen mot Jimmie Åkessons uttalande framkommer att det inte var för själva debatten, utan för att man spelat upp klippet igen, som markeringen krävdes.

”Bedömningen var först att inget ytterligare krävdes. Men när uttalandet klipptes ut i efteranalysen av partiledardebatten och därmed sänts två gånger behövdes en markering, enligt ansvarig utgivare”, skriver Jan Helin.

Det här är lite svårt att förstå. Om man anser att det här är ett uttalande som är oförenligt med demokratiparagrafen, varför visar man det igen för att sedan direkt efter markera mot uttalandet?

I ett liknande fall som var uppe i Granskningsnämnden för fem år sedan friades ett lyssnarinlägg i Ring P1 eftersom det där uppmanades till debatt. Däremot fälldes kortversionen av Ring P1 för samma lyssnarinlägg eftersom det där inte finns utrymme för debatt. Återigen: Varför väljer man att lyfta ett uttalande som strider mot demokratiparagrafen när man väljer ut vad man ska återsända?

Om SVT och SR vill slippa den här typen av markeringar kan en bra start vara att redaktörerna slutar lyfta upp uttalanden som strider mot demokratiparagrafen.

Läs också

Efter kritiken – SVT slutar med liknande markeringar

Jonas Nordlings kolumn: ”Avskaffa Granskningsnämnden” (2018-09-10)

Axel Andéns kolumn: ”Public service blev valets huvudnyhet” (2018-09-10)

SVT bytte utgivare under valet (2018-09-10)