Svenska Dagbladet som politiskt slagträ

Återigen har Svenska Dagbladet fått en framträdande plats i en partiledardebatt. För några år sedan hyllades den av vänstern – igår sågades den av socialdemokraterna.

I partiledardebatten 2011 höll vänsterpartiets dåvarande partiledare Lars Ohly upp Svenska Dagbladet och berättade att det var den tidning han hade hemma ”därför att det är en hederlig nyhetsrapportering i den här tidningen”. Sedan gick han igenom innehållet för att understryka sin beundran för tidningens journalistik.

I gårdagens partiledardebatt var det moderaternas nye partieldare Ulf Kristersson som citerade en rubrik i Svenska Dagbladet ” Löfven spelar svensk roulette – fungerar det inte är det slut”. Det han syftade på var en analys på nyhetsplats av SvD:s politiske kommentator Göran Eriksson som handlade om svensk ekonomi och regeringens budget..

Statsminister Stefan Löfven svarade ”Att använda Svenska Dagbladet som sanningsvittne i den här diskussionen, det är ju kanske lite vågat” (SVT Forum Tidpunkt 9:50)

Man kan se det som något positivt att dagstidningarnas rubriksättning spelar en så viktig roll att de refereras i partiledardebatter. Men det skaver ändå att Sveriges statsminister bidrar till att spä på misstroendet mot medierna genom sina formuleringar. För faktum är att ”sanningsvittne” är ett epitet som stämmer perfekt in på Svenska Dagbladet. Om statsministern inte litar på Svenska Dagbladet undrar man vilka källor han litar på?

Talar en journalist alltid sanning?

Signaturen Egor Putilov uppger att han blivit attackerad i sitt hem. Fruktansvärt om det stämmer – men ska man därför utgå från att det gör det?

Med en ny typ av journalister kommer nya problem för oss branschbevakare. Vi har vant oss vid att kunna lita på en journalists ord. Om ens yrkesförmåga bygger på ens trovärdighet har man inte råd att ta några risker.

Men nu finns en ny kategori av journalister som ser sig mer som nätkrigare. Och som sätter ideologin före journalistiken. Man kan kalla deras plattformar hatsajter eller propagandasajter. Objektiva nyhetssajter är de i alla fall inte.

Signaturen Egor Putilov har gjorts sig känd för att skriva falska debattartiklar i falskt namn. Hans rörelse har gjort sig känd för att fejka angrepp från politiska motståndare för att vinna sympatier. Nu säger han sig ha blivit utsatt för en attack i sitt hem i samband med lanseringen av nya Avpixlat. Tidningen Journalisten har skrivit hans version rakt av. Många andra har valt att inte nämna attacken alls. Vi väljer att avvakta en publicering tills vi exempelvis fått bekräftat att det finns en anmälan. En sådan här gång blir det fel hur man än gör.

Mats Johansson – de fria mediernas försvarare

Svenska Dagbladets förre politiska chefredaktör Mats Johansson avled hastigt på midsommardagen. Hans bortgång är en stor förlust för alla som värnar yttrandefrihet och fria medier.

Mats Johansson avled på midsommardagens morgon. I sitt långa yrkesliv som journalist, politiker och debattör har han bland annat varit politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet och moderat riksdagsledamot i bland annat kultur- och utrikesutskottet.

Som politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet och som ledarskribent såg han antagligen på medierna som ett slagfält för politiken. Men de senaste åren såg han allt mer på politiken som ett slagfält för medierna. Hans engagemang för yttrandefrihet och fria medier var djupt och äkta och låg bortom partilinjer och debattpositioner. Han älskade och brann för den fria pressen men även ett starkt public service, och kom att bli en av de skarpaste försvararna av public service bland annat i de kolumner han skrev för Medievärlden.

Hans sista text för Medievärlden, en initierad analys av den politiska striden mellan BBC och Murdoch i Storbritannien, avslutade han med sin egenhändigt komponerade transparensupplysning: ”MATS JOHANSSON är vice ordförande i Ägarstiftelsen till public service, där han 2010 invaldes som riksdagsledamot (M), en ordning han vill avskaffa.” För precis så var det, som politiskt invald jobbade han hårt för att få bort ordningen med politiskt invalda ledamöter i public services ägarstiftelse. Syftet var förstås att public service-medierna ska vara så fria som möjligt.

I texten beskrev han för övrigt hoten mot public service så här: ”Det summerar till vad jag kallar ’de dubbla hoten’ mot public service: utifrån i form av politiker och konkurrenter, inifrån i form av usel enögd journalistik som inte motsvarar kraven på kvalitet och saklighet. Till detta växer nu fram en tredje hotbild – den organiserade hatkampanj från extremhögern mot ’medierna’ som syftar till att minska deras höga förtroende hos allmänheten.” Han slog gärna åt alla håll, med ett stramt och återhållet raljerande språk, men undvek slag under bältet och omotiverade personangrepp.

Mats Johansson var en enastående skribent, stilistiskt med språklig precision och intellektuellt med sitt fria tänkande och utforskande. Han var också en av de mest kunniga och initierade personerna jag träffat när det gäller mediefrågor. Han rörde sig i internationella kretsar som få svenskar har tillgång till, och var bland annat Europarådets medierapportör åren 2010–2013. Hans engagemang för yttrandefrihet och hotade journalister var outtröttligt. Hans bortgång är en stor förlust för alla som värdesätter det fria ordet.

 

Om Mats Johansson

Mats Johansson började skriva i Svenska Dagbladet 1980 och var tidningens politiska chefredaktör mellan 2000 och 2003. Han har fortsatt medverka i tidningen och har varit kolumnist på ledarsidan sedan 2015. Han har varit redaktör för Svensk Tidskrift och grundade tankesmedjan Frivärld.

Han var också moderat riksdagsman mellan 2006 och 2014. Då var han bland annat ledamot i kulturutskottet. Mats Johansson var även vice ordförande i Förvaltningsstiftelsen som äger Sveriges Radio, SVT och UR.

Mats Johansson var även återkommande skribent på Medievärlden. Läs hans mediekrönikor här:

Läs Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahls minnesord över Mats Johansson här:

Aktuellt visade hur medierna kan vinna tillbaka populister

Om medierna vill återfå förtroendet bland de grupper som förlorats till alternativmedier var måndagens inslag en bra illustration av hur det ska gå till.

Det är förstås ironiskt att Aktuellt i ett inslag om förtroendet för medierna helt missar att kolla upp en av de bärande intervjupersonerna.

Men en djupare ironi är att det antagligen är precis sådana inslag som det i måndags som skulle kunna återvinna förtroendet för SVT bland de grupper som har förlorats till alternativmedier: Ämnet är att ”folket” tappat förtroendet för gammelmedier. En pensionerad kvinna som på sin fritid kommenterar på nazistforum får representera Folket. Sedan en bloggare med för tittaren oklar bakgrund och kompetens som får expertkommentera att medierna ibland inte berättar allt (men till synes utan att ha begripit varför, de pressetiska reglerna, sändningstillståndet mm). Och på det en debatt mellan Jan Helin och Alice Teodorescu där ingen av debattörerna, vilket medieprofessorn Jesper Strömbäck påpekat, stödjer sig på någon sakkunskap utan främst utgår från egna erfarenheter.

På kort sikt är det så här: Om public service vill återvinna förtroendet hos de som förlorats till populismen måste de göra mer populistiska inslag. Om de vill vinna förtroendet hos oss andra måste de göra mer journalistiska inslag. Det kommer inte att gå att få förtroendet hos båda grupperna samtidigt. Inte över en natt. Denna polarisering är tydlig inte bara i Sverige utan även i exempelvis USA där dagstidningarnas betalda upplagor går starkt framåt.

Och om public service ska välja den populistiska vägen är frågan om de behöver några journalister för att göra inslagen i framtiden. Ska du vinna en grupp människor som inte tror på fakta eller vetenskap ska du naturligtvis undvika sådant. Istället ska du spela på deras lägsta känslor, för i våra mest förfinade preferenser är vi människor mycket olika, men i våra lägsta och mest småsinta är det betydligt lättare att hitta gemensamma nämnare.

På längre sikt vill jag ändå tro att den journalistiska vägen kan vinna även de som helt övergått till ”alternativmedier” som är det finare namnet för hatsajter. Men det är nog inget medierna kan åstadkomma på egen hand. Så länge vi har en politisk rörelse som kröns av Sveriges näst största parti som ständigt förtalar professionella medier och hyllar propagandamedier kommer det att bli svårt. Särskilt om även andra delar av offentligheten faller in i deras kör.

Fyra frågetecken när medierna ”förtiger”

När det heter att medierna förtiger saker för folket saknas följfrågor i varje mellanled: vilka är medierna, vilka är folket och vad är det som förtigs?

  1. Vilka är medierna? Medierna anklagas för att ha förtigit. För att ha skrivit för mycket, för lite och för fel. Men det är en kritik som kan träffa alla och ingen känner sig särskilt träffad. Dessutom blandas nyhetsrapporteringen ofta ihop med ledartexterna vilket bara ökar förvirringen. Här skulle debatten vinna på konkreta exempel
  2. Vilka är folket? Nisse i Hökarängen, föreslås det i exempelvis denna text. De som tycker som SD får man intrycket att många menar. För att något ska tillskrivas folket tycker man att minst en majoritet av detta borde vara enig i frågan. Annars handlar det nog mer om en projektionskategori för skribentens egna åsikter.
  3. Vad är det som förtigs? Handlar det om svenska mediers återhållsamma publicering av förövare? Det är en gammal svensk debatt där enigheten tidigare varit ganska stor om att den svenska återhållsamheten varit att föredra framför den anglosaxiska blodtörsten. Men när SD:s propagandamaskiner gick igång var det som om den debatten aldrig funnits och att allting egentligen bara handlade om etnicitet. Eller handlar det om att medierna är dåliga på att rapportera om samhällsproblem orsakade av invandring. Stämmer det verkligen? Och i så fall:
  4. Vilken artikel saknas? Det blir lite underligt om en skribent som menar att något inte blir skrivet inte själv kan beskriva vad det är. Framför allt blir det svårt att bemöta. Precis som den som säger att ”det får man ju inte säga” hellre säger denna fras än det den anser sig inte få säga. Och håller fast vid den långt efter att det visat sig att det gick utmärkt att säga just detta.

Självklart går det att bedriva mediekritik utan att svara på någon av dessa frågor. Men den bli mer värdefull och konstruktiv om man inte glider förbi dessa grundläggande frågor

Jan Helin tar också upp några av dessa frågor i en text i DN Kultur: Jan Helin: Populistisk politik får inte smitta den seriösa journalistiken

Invandringen och glappet som journalistiken måste överbrygga

Invandringen är det ämne som flest saknar förtroende för mediernas rapportering om. Handlar det om rapporteringens omfång eller dess innehåll. Och vad är egentligen det journalistiska svaret?

Det finns ett glapp som journalistiken måste bli bättre på att överbrygga. Det handlar om glappet mellan de samhällsförändringar som folk oroar sig över och de artiklar som folk vill läsa. När det gäller bevakningen av invandring skapar SOM-institutets undersökningar en spretig bild:

  1. Invandringen ligger bara på femteplats när svenska folket får lista de samhällsfrågor som oroar dem. Då är ordningen följande: klimatet, antibiotikaresistensen, miljön, den ökande främlingsfientligheten, invandringen (se bild ovan). Detta har Mikael Marklund tidigare skrivit om här.
  2. Invandringen är samtidigt det ämnesområde som flest saknar förtroende för mediernas rapportering om: 14 procent har mycket litet förtroende och 19 procent ganska litet förtroende för den (se bild nedan). Dessa siffror lyfts upp i Mediestudiers senaste bok ”Misstron mot Medier”.
  3. En annan siffra från SOM-undersökningen som tas upp i boken och i en debattartikel i Dagens Nyheter är att 25 procent instämmer helt och 29 procent delvis i påståendet att svenska medier inte säger sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring. Denna siffra är svårare att värdera eftersom frågan inte verkar ha ställts om andra samhällsfrågor. Min uppfattning är att det är en stor skillnad mellan att instämma helt och att instämma delvis. Att inte tycka att medier ger hela sanningen kan ju vara ett källkritiskt sundhetstecken lika gärna som en missnöjesyttring med bevakningen.

Men när det gäller förtroendefrågan sticker alltså invandringen ut, som den fråga som flest saknar förtroende för mediernas bevakning av. Vad kan det bero på?

I en intressant artikel i tidskriften Wired skriver Clive Thomson om fenomenet med fake news och åsiktsbekräftande propaganda och jämför med problemet med spam i e-post på 90-talet. Då gick det att lösa problemet med hjälp av ny teknik. Men den stora skillnaden är att ingen mottagare ville ha spam, medan många mottagare älskar fake news och information som bekräftar deras världsbild. Och information som konsumenterna älskar är mycket svårare att stoppa.

Men varför är negativ rapportering om invandring så populär?

En gissning: Ämnet är, och har alltid varit, tacksamt för populister som vill mobilisera människor. De senaste åren har vi upplevt hur en högljudd och extremt aktiv minoritet, som påstår sig tala för en majoritet av folket, har drivit frågan om invandringens negativa konsekvenser och mediernas mörkande av dem.

Om man studerar siffrorna i ”Misstron mot medier” lite närmare framträder följande bild:

Det är 14 procent av de tillfrågade som har mycket litet förtroende för mediernas rapportering om invandring. Bland SD:s väljare är siffran 42 procent, bland moderaternas 12 procent. Bland övriga partiers sympatisörer ligger den mellan 5 och 10 procent, vilket är i nivå med förtroendet för bevakningen av andra ämnen. Det verkar alltså som att den minoritet som är oroade över invandringen också är väldigt engagerade i frågan och har extremt lågt förtroende för mediernas bevakning av den.

Några frågor som infinner sig:

  1. Hur många av de som är missnöjda med mediernas bevakning av invandring skulle vara mer nöjda med falska nyheter och propaganda som bekräftar deras världsbild?
  2. Skulle de bli mer nöjda om Sveriges alla researchers genomlyste ämnet från alla håll och kultursidornas tänkare lade pannorna i djupa veck varje dag?
  3. Eller skulle de bli mer nöjda om de traditionella medierna blev mer som Breibart eller Avpixlat?

Det är synd, men symptomatiskt, att frågan inte ställts om förtroendet för mediernas bevakning av den ökande främlingsfientligheten, som tar sig sådana konkreta och skrämmande uttryck som borde passa mediedramaturgin. Många människor drabbas av kränkningar och attackeras i sin vardag. Och det pågår ett krig mot landets asylmottagningar, som magasinet Paragraf uttryckte det förra veckan. Förra året utsattes ett asylboende för mordbrand var fjärde dygn, och väktare har placerats ut för att bevaka boenden för ensamkommande flyktingbarn.  Men det kriget syns knappt i medierna. Trots att fler svenskar oroar sig för ökande främlingsfientlighet än för invandring.

Utan några vetenskapliga belägg vågar jag påstå att inte heller miljöfrågor och antibiotikaresistens får mer medieutrymme än invandringen. Klimatfrågan möjligen, men då handlar det mer om pliktrapportering av global vetenskap och politik. Det verkar alltså inte handla så mycket om bevakningens omfattning som om dess innehåll.

Det kan så klart vara så att rapporteringen om invandringen varit undermålig, i någon mån har den givetvis varit det precis som all bevakning har sina bottennapp. Men frågan är om det egentligen spelar så stor roll hur den görs? I ett annat kapitel i boken ”Misstron mot medier” skriver Jesper Strömbäck och Bengt Johansson: ”… när vi människor är djupt engagerade i något ämne, kommer vi att betrakta medier som tar sig an detta ämne som fientliga till vår egen uppfattning – och detta närmast oberoende av hur medierna skildrar frågan.”

Om frågan ska ställas på sin spets: Om falska nyheter om invandring skulle vara mer efterfrågade än rapportering om klimatförändringarna och den ökande främlingsfientligheten, trots att befolkningen är mer oroad över det senare, vad är då journalistikens uppgift?

Mitt svar är att det måste vara att överbrygga glappet mellan folks verkliga oro och den bevakning som de berörs av och klickar på.

Kevin-fallet splittrar dokumentärgenren

Fallet Kevin är ett journalistiskt mästerverk som berör på djupet: maktmissbruk som drabbar oskyldiga barn och där de skyldiga blev hjältar. Tre tankar kring journalistiken, etiken och genren:

  • Fallet Kevin är ett journalistiskt och dramaturgiskt mästerverk. Det som slår mig är att det inte är alla journalister som skulle kunna ha gjort detta. Dels handlar det om resurser, så klart. Men också om en journalist med integritet, djupa kunskaper om bland annat det svenska rättssystemet och en väldigt stark känsla för vad som är rätt och fel, en kompass eller ryggrad om man så vill. Och då tänker jag framför allt på det första skedet, innan de fått tillgång till förundersökningen och filmerna och hittat de grövsta övertrampen.
  • Dan Josefssons medverkan i Aktuellt efter att sista delen sänts är däremot inte helt medieetiskt oproblematisk. Att säga att den namngivna polisen Rolf Sandberg ljugit och ägnat sig åt bedrägeri i tjänsten är starkt, men inom ramarna i sammanhanget. Även om han själv inte var med i programmet. Men att säga att han är en ful filur är mer tveksamt. Men svårt att hantera i en direktsändning, så klart.
  • Medierna i P1 belyste ett intressant fenomen i förrförra programmet: Att det finns dokumentärprogram som enbart återberättar händelser, som P3 Dokumentär enligt egen uppgift i programmet. Medan SVT:s Dokument Inifrån lägger ner enorma resurser på att gräva och granska. Skiljelinjen verkar inte heller gå mellan nya och gamla format, då en del av de nya kriminalpoddarna också ägnar sig åt granskande journalistik. Kanske behöver genren dokumentär delas upp i två, för Dokument Inifrån och P3 Dokumentär känns som väldigt olika saker.

Populisternas drömverktyg: dark ads

Sedan det amerikanska presidentvalet har medie- och teknikföretagen lanserat initiativ mot ”fake news” på löpande band. Men ett fenomen som kan vara lika farligt har hamnat under radarn: ”dark ads”.

I branschdiskussioner framställs riktad reklam oftast som något positivt, vilket det ju i grunden är. Istället för att nå en massa människor av varierande relevans når man exakt de som borde vara intresserade av ett buskap.

Men precis som andra effektiva verktyg kan det missbrukas om det hamnar i fel händer och används med fel syften. I Storbritannien pågår nu en diskussion om ”dark ads”, politisk reklam som bara visas för utvalda målgrupper. Detta är en större fara för demokratin än ”fake news”, enligt Will Moy på Full Fact, en organisation som jobbar med faktagranskning.

I det amerikanska presidentvalet använde både Obama- och Trumpkampanjen så kallade ”dark posts” på Facebook för att nå specifika väljargrupper. Trumps team använde dem bland annat för att få vissa grupper att avstå från att rösta på Hillary Clinton. Ett konkret exempel är att de spred information om Clinton Foundations misslyckande på Haiti till haitier i Miami för att minska antalet röstande latinoväljare i Florida.

Det stora problemet med dark posts eller dark ads är att de bara är synliga för målgruppen. Vilket gör det omöjligt att granska eller ens ha koll på vilken information som sprids via sådana publiceringar. Det blir ett reellt problem när budskapen är falska eller manipulerade.

En populistisk politiker kan sprida ett budskap i en stad och det motsatta budskapet i en annan stad, och ha goda chanser att komma undan med det. Eller sprida rena lögner till avgränsande målgrupper utan att någon reagerar, ingen utanför målgruppen kan ju se lögnerna.

Den falska informationen i sådana budskap blir också en källa till falska nyheter som även kan leta sig in i etablerade medier.

I Storbritannien efterlyser branschaktörer nu en utredning av den politiska reklamen, eftersom landskapet har förändrats dramatiskt och riktad digital reklam väntas omsätta stora summor i kommande val.

I Sverige går vi till val nästa år och här verkar medvetenhet om denna fara vara närmast noll.

Enda möjligheten att granska detta idag skulle vara genom att skapa mängder av falska konton, vilket strider mot Facebooks regler. Och de enda aktörer som skulle klara av det idag är antagligen de traditionella medierna. Frågan är om det inte är Google och Facebook som borde ta ansvar för detta. Sponsrade inlägg på Facebook granskas innan publicering och därför är det mer rimligt att plattformen hålls ansvarig för sådana än för vanliga postningar.

Det är hög tid att börja diskutera både fake news och dark ads i en svensk kontext, för att undvika onödiga obehagliga överraskningar 2018.

 

Så slår polariseringen mot mediernas förtroende

I den senaste Förtroendebarometern tappar både SVT och SR dramatiskt. Samtidigt ökar dagspressen sitt förtroende. Kan båda trenderna vara en effekt av samma polarisering?

Den tolkning som ligger närmast till hand för att förklara public service-mediernas stora tapp i den senaste Förtroendebarometern är att det beror på polariseringen i samhället och det finns en växande andel av befolkningen som anser att medierna är deras fiender.

Det skulle också kunna förklara att DN tappar något, samt att kategorin ”den lokala tidningen” tappar fyra procentenheter.

Samtidigt ökar institutionen ”dagspress” till sin högsta nivå sedan 2010 (när tidsjämförelsen i dokumentet börjar), vilket är lite mer svårtolkat. Det är också lite konstigt eftersom ingen av de dagspresstitlar/kategorier som är med ökar: Kvällspressen ligger still, DN minskar och lokaltidningarna minskar. (Dessa är dock inte underkategorier i mätningen utan det handlar om separata frågor)

En tolkning skulle kunna vara att förtroendet för övriga storstadstidningar (GP, HD-Sydsvenskan och Svenska Dagbladet) ökat. En annan att det ökade fokuset på just institutionen dagspress som en motpol till populistiska politiker som Trump gett dagspressen en ny ”hjälteroll”. Och att detta tillsammans med branschens kampanjer och politikernas uppvaknande gett en positiv effekt för inställningen till dagspressen som helhet, som dock inte gäller de enskilda titlarna.

Klart är i alla fall att public service tappar mest, och att ett tapp i Förtroendebarometern är allvarligare för public service-bolagen än för några andra medieaktörer. Just dessa höga siffror från Förtroendebarometern är en viktig del i bolagens självbild och marknadsföring.

Det jag blir mest nyfiken på när det gäller siffrorna är om tappet bara är hänförligt till SD-sympatisörer som förlorat förtroendet för medierna. Eller om det finns i olika grupper. Om det kan vara så att public service-bolagen blivit stressade av denna högljudda minoritet att göra misstag som sänkt förtroendet även hos andra.

Detta medan dagspressen tvärt om stärkt sin position totalt genom att stärka den bland andra grupper samtidigt som den blivit rejält försvagad i ”SD-gruppen” (där den ändå var svag och ändå skulle ha varit svag)

För ett kommersiellt medieföretag som är beroende av betalvilja för produkten är det inte ens givet att höga förtroendesiffror är det viktigaste. Det kan vara viktigare att ha extremt högt förtroende i en begränsad andel av populationen än ganska högt i en väldigt stor del.

Men när det handlar om samhällets utveckling och att säkra medborgarnas tillgång till kvalificerad journalistik och information är det givetvis viktigt att de stora, seriösa medierna har högt förtroende hos en stor del av befolkningen. Och när samhället blir mer polariserat är det de medier som fungerat som ”lägereldar” som drabbas hårdast. Men förhoppningsvis handlar årets minskning för public service bara om ett hack i kurvan, och inte om början på en nedåtgående trend.

24 Journalistik: gratis – till vilket pris?

Om 24 Journalistik visar på framtiden för lokaljournalistiken finns det stor anledning till oro.

Veckans Medierna i P1 inleds med ett reportage om 24 Journalistiks tveksamma metoder, följt av ett inslag om hur Googleägda Youtube visar annonser i anslutning till tveksamt material.

Det finns ett intressant samband mellan de två inslagen: Dessa nya konkurrenter på de lokala marknaderna, både den som kommer ovanifrån och den som kommer underifrån, har flera saker gemensamt: De agerar oetiskt, och verkar sakna publicistiska och journalistiska ambitioner. De är annonsfinansierade. Deras övergripande mål är att driva räckvidd, till vad som helst, från vad som helst och till vilket pris som helst när det gäller trovärdigheten.

I inslaget om 24 Journalistik beskrivs hur det satts i system att genom fejkade profiler posta artiklar i tveksamma Facebookgrupper för att driva klick. Samt att reportrar pressas att skriva positiva artiklar om annonsörer. 24 Journalistiks ledning nekar till anklagelserna om annonsörspåverkan, men dementerar inte att de aktivt sprider sitt material i tveksamma Facebookgrupper.

Detta nya ekosystem, med små och stora aktörer som säljer räckvidd till annonsörer utan att ta ansvar för innehållet lägger ett större ansvar på annonsörerna. I fallet med Youtube var det annonsörer som stoppade eller pausade sin annonsering sedan det stod klart att deras annonser visats tillsammans med ett klipp som uppmanade till hembesök hos journalister. I fallet 24 Journalistik är det i flera fall de tillfrågade annonsörerna själva som tackat nej till upplägg de uppfattat som tveksamma.

I detta ligger också en möjlighet för de traditionella medierna. De kan erbjuda annonsörer en trygg och säker miljö, vilket är särskilt viktigt för varumärken som vill förknippas med etik och ansvarstagande. Då kan kvalitativ journalistik, ansvariga utgivare och publicistiska varumärken vara viktigare säljargument än billig räckvidd.

Mittmedia offentliggjorde nyligen ett samarbete med 24 Journalistik på nya marknader. Man kan hoppas att det då blir Mittmedias värderingar som får råda och att koncernen kan bidra till en mer publicistisk hållning från 24-gruppen. Motsatsen vore förödande.

Det finns också något oroväckande med uppgifterna om 24 Journalistik för den som tror att den lokala journalistiken ska överleva digitalt med intäkter från annonsmarknaden. 24 Journalistik är det hittills enda framgångsrika exemplet som lyckats göra gratis, digital lokaljournalistik lönsam och sprida konceptet till många orter. Frågan är: gratis till vilket pris?