Kevin-fallet splittrar dokumentärgenren

Fallet Kevin är ett journalistiskt mästerverk som berör på djupet: maktmissbruk som drabbar oskyldiga barn och där de skyldiga blev hjältar. Tre tankar kring journalistiken, etiken och genren:

  • Fallet Kevin är ett journalistiskt och dramaturgiskt mästerverk. Det som slår mig är att det inte är alla journalister som skulle kunna ha gjort detta. Dels handlar det om resurser, så klart. Men också om en journalist med integritet, djupa kunskaper om bland annat det svenska rättssystemet och en väldigt stark känsla för vad som är rätt och fel, en kompass eller ryggrad om man så vill. Och då tänker jag framför allt på det första skedet, innan de fått tillgång till förundersökningen och filmerna och hittat de grövsta övertrampen.
  • Dan Josefssons medverkan i Aktuellt efter att sista delen sänts är däremot inte helt medieetiskt oproblematisk. Att säga att den namngivna polisen Rolf Sandberg ljugit och ägnat sig åt bedrägeri i tjänsten är starkt, men inom ramarna i sammanhanget. Även om han själv inte var med i programmet. Men att säga att han är en ful filur är mer tveksamt. Men svårt att hantera i en direktsändning, så klart.
  • Medierna i P1 belyste ett intressant fenomen i förrförra programmet: Att det finns dokumentärprogram som enbart återberättar händelser, som P3 Dokumentär enligt egen uppgift i programmet. Medan SVT:s Dokument Inifrån lägger ner enorma resurser på att gräva och granska. Skiljelinjen verkar inte heller gå mellan nya och gamla format, då en del av de nya kriminalpoddarna också ägnar sig åt granskande journalistik. Kanske behöver genren dokumentär delas upp i två, för Dokument Inifrån och P3 Dokumentär känns som väldigt olika saker.

Populisternas drömverktyg: dark ads

Sedan det amerikanska presidentvalet har medie- och teknikföretagen lanserat initiativ mot ”fake news” på löpande band. Men ett fenomen som kan vara lika farligt har hamnat under radarn: ”dark ads”.

I branschdiskussioner framställs riktad reklam oftast som något positivt, vilket det ju i grunden är. Istället för att nå en massa människor av varierande relevans når man exakt de som borde vara intresserade av ett buskap.

Men precis som andra effektiva verktyg kan det missbrukas om det hamnar i fel händer och används med fel syften. I Storbritannien pågår nu en diskussion om ”dark ads”, politisk reklam som bara visas för utvalda målgrupper. Detta är en större fara för demokratin än ”fake news”, enligt Will Moy på Full Fact, en organisation som jobbar med faktagranskning.

I det amerikanska presidentvalet använde både Obama- och Trumpkampanjen så kallade ”dark posts” på Facebook för att nå specifika väljargrupper. Trumps team använde dem bland annat för att få vissa grupper att avstå från att rösta på Hillary Clinton. Ett konkret exempel är att de spred information om Clinton Foundations misslyckande på Haiti till haitier i Miami för att minska antalet röstande latinoväljare i Florida.

Det stora problemet med dark posts eller dark ads är att de bara är synliga för målgruppen. Vilket gör det omöjligt att granska eller ens ha koll på vilken information som sprids via sådana publiceringar. Det blir ett reellt problem när budskapen är falska eller manipulerade.

En populistisk politiker kan sprida ett budskap i en stad och det motsatta budskapet i en annan stad, och ha goda chanser att komma undan med det. Eller sprida rena lögner till avgränsande målgrupper utan att någon reagerar, ingen utanför målgruppen kan ju se lögnerna.

Den falska informationen i sådana budskap blir också en källa till falska nyheter som även kan leta sig in i etablerade medier.

I Storbritannien efterlyser branschaktörer nu en utredning av den politiska reklamen, eftersom landskapet har förändrats dramatiskt och riktad digital reklam väntas omsätta stora summor i kommande val.

I Sverige går vi till val nästa år och här verkar medvetenhet om denna fara vara närmast noll.

Enda möjligheten att granska detta idag skulle vara genom att skapa mängder av falska konton, vilket strider mot Facebooks regler. Och de enda aktörer som skulle klara av det idag är antagligen de traditionella medierna. Frågan är om det inte är Google och Facebook som borde ta ansvar för detta. Sponsrade inlägg på Facebook granskas innan publicering och därför är det mer rimligt att plattformen hålls ansvarig för sådana än för vanliga postningar.

Det är hög tid att börja diskutera både fake news och dark ads i en svensk kontext, för att undvika onödiga obehagliga överraskningar 2018.

 

Så slår polariseringen mot mediernas förtroende

I den senaste Förtroendebarometern tappar både SVT och SR dramatiskt. Samtidigt ökar dagspressen sitt förtroende. Kan båda trenderna vara en effekt av samma polarisering?

Den tolkning som ligger närmast till hand för att förklara public service-mediernas stora tapp i den senaste Förtroendebarometern är att det beror på polariseringen i samhället och det finns en växande andel av befolkningen som anser att medierna är deras fiender.

Det skulle också kunna förklara att DN tappar något, samt att kategorin ”den lokala tidningen” tappar fyra procentenheter.

Samtidigt ökar institutionen ”dagspress” till sin högsta nivå sedan 2010 (när tidsjämförelsen i dokumentet börjar), vilket är lite mer svårtolkat. Det är också lite konstigt eftersom ingen av de dagspresstitlar/kategorier som är med ökar: Kvällspressen ligger still, DN minskar och lokaltidningarna minskar. (Dessa är dock inte underkategorier i mätningen utan det handlar om separata frågor)

En tolkning skulle kunna vara att förtroendet för övriga storstadstidningar (GP, HD-Sydsvenskan och Svenska Dagbladet) ökat. En annan att det ökade fokuset på just institutionen dagspress som en motpol till populistiska politiker som Trump gett dagspressen en ny ”hjälteroll”. Och att detta tillsammans med branschens kampanjer och politikernas uppvaknande gett en positiv effekt för inställningen till dagspressen som helhet, som dock inte gäller de enskilda titlarna.

Klart är i alla fall att public service tappar mest, och att ett tapp i Förtroendebarometern är allvarligare för public service-bolagen än för några andra medieaktörer. Just dessa höga siffror från Förtroendebarometern är en viktig del i bolagens självbild och marknadsföring.

Det jag blir mest nyfiken på när det gäller siffrorna är om tappet bara är hänförligt till SD-sympatisörer som förlorat förtroendet för medierna. Eller om det finns i olika grupper. Om det kan vara så att public service-bolagen blivit stressade av denna högljudda minoritet att göra misstag som sänkt förtroendet även hos andra.

Detta medan dagspressen tvärt om stärkt sin position totalt genom att stärka den bland andra grupper samtidigt som den blivit rejält försvagad i ”SD-gruppen” (där den ändå var svag och ändå skulle ha varit svag)

För ett kommersiellt medieföretag som är beroende av betalvilja för produkten är det inte ens givet att höga förtroendesiffror är det viktigaste. Det kan vara viktigare att ha extremt högt förtroende i en begränsad andel av populationen än ganska högt i en väldigt stor del.

Men när det handlar om samhällets utveckling och att säkra medborgarnas tillgång till kvalificerad journalistik och information är det givetvis viktigt att de stora, seriösa medierna har högt förtroende hos en stor del av befolkningen. Och när samhället blir mer polariserat är det de medier som fungerat som ”lägereldar” som drabbas hårdast. Men förhoppningsvis handlar årets minskning för public service bara om ett hack i kurvan, och inte om början på en nedåtgående trend.

24 Journalistik: gratis – till vilket pris?

Om 24 Journalistik visar på framtiden för lokaljournalistiken finns det stor anledning till oro.

Veckans Medierna i P1 inleds med ett reportage om 24 Journalistiks tveksamma metoder, följt av ett inslag om hur Googleägda Youtube visar annonser i anslutning till tveksamt material.

Det finns ett intressant samband mellan de två inslagen: Dessa nya konkurrenter på de lokala marknaderna, både den som kommer ovanifrån och den som kommer underifrån, har flera saker gemensamt: De agerar oetiskt, och verkar sakna publicistiska och journalistiska ambitioner. De är annonsfinansierade. Deras övergripande mål är att driva räckvidd, till vad som helst, från vad som helst och till vilket pris som helst när det gäller trovärdigheten.

I inslaget om 24 Journalistik beskrivs hur det satts i system att genom fejkade profiler posta artiklar i tveksamma Facebookgrupper för att driva klick. Samt att reportrar pressas att skriva positiva artiklar om annonsörer. 24 Journalistiks ledning nekar till anklagelserna om annonsörspåverkan, men dementerar inte att de aktivt sprider sitt material i tveksamma Facebookgrupper.

Detta nya ekosystem, med små och stora aktörer som säljer räckvidd till annonsörer utan att ta ansvar för innehållet lägger ett större ansvar på annonsörerna. I fallet med Youtube var det annonsörer som stoppade eller pausade sin annonsering sedan det stod klart att deras annonser visats tillsammans med ett klipp som uppmanade till hembesök hos journalister. I fallet 24 Journalistik är det i flera fall de tillfrågade annonsörerna själva som tackat nej till upplägg de uppfattat som tveksamma.

I detta ligger också en möjlighet för de traditionella medierna. De kan erbjuda annonsörer en trygg och säker miljö, vilket är särskilt viktigt för varumärken som vill förknippas med etik och ansvarstagande. Då kan kvalitativ journalistik, ansvariga utgivare och publicistiska varumärken vara viktigare säljargument än billig räckvidd.

Mittmedia offentliggjorde nyligen ett samarbete med 24 Journalistik på nya marknader. Man kan hoppas att det då blir Mittmedias värderingar som får råda och att koncernen kan bidra till en mer publicistisk hållning från 24-gruppen. Motsatsen vore förödande.

Det finns också något oroväckande med uppgifterna om 24 Journalistik för den som tror att den lokala journalistiken ska överleva digitalt med intäkter från annonsmarknaden. 24 Journalistik är det hittills enda framgångsrika exemplet som lyckats göra gratis, digital lokaljournalistik lönsam och sprida konceptet till många orter. Frågan är: gratis till vilket pris?

Varför drabbar ängsligheten bara public service?

Tidningen Journalisten beskriver räddhågsna public service-redaktioner som inte vågar rapportera om känsliga frågor. Men vad är det egentligen för ängslighet och varför tycks den bara drabba public service?

Reportaget i Journalisten handlar bland annat om att medarbetare på public service känner att de inte vågar rapportera om ämnen som berör identitetspolitik och flyktingar. De intervjuade cheferna säger att de inte känner igen sig, och även fackklubben på Sveriges Radio har ifrågasatt bilden. Men reportaget har ändå lett till att det ska anordnas samtal på både Sveriges Radio och SVT för att reda ut frågan. Oavsett om man tycker att reportaget ger en rättvisande bild eller inte väcker det flera intressanta frågor:

SVT, Sveriges Radio och UR är tre separata bolag med helt olika ledning. Hur kan detta fenomen vara så likt på de tre bolagen? Handlar det om en ”public-service-kultur” snarare än om kulturerna inom respektive bolag?

Varför är ängslighet ett problem inom public service men inte inom den privatägda dagspressen? Det finns säkert undantag, men på det stora hela verkar de flesta tidningsredaktioner ha en tydlig publicistisk hållning med journalister som känner sig säkra och trygga i sina roller. Kan det ha att göra med att de flesta som inte gillar de senaste årens förändringar har lämnat dagspressbolagen, medan public service-bolagen har ganska låg personalomsättning? Eller är det en följd av public service-uppdraget?

Om det är så att ängligheten inom public service är ideologiskt betingad, vilket jag förutsätter att en del vill göra gällande, varför avspeglar den sig i så fall inte i den faktiska rapporteringen? För medan bland andra Aftonbladet, Expressen och DN gjort rader av avslöjanden om den nya invandringsfientliga och SD-vänliga miljön, har public service gjort, ja vadå? Kan någon nämna vilka större avslöjanden som kommit därifrån? Årets viktigaste avslöjande om dessa miljöer kommer från Eskilstuna-Kuriren, som har en bråkdel av SVT:s resurser, medan SVT är det medieföretag som fått mest kritik för sin handfallenhet inför invandringskritiska intervjupersoner. Kan det vara samma ängslighet som spökar?

Det är på ett sätt intressant att SVT som är så självsäkert inom det kommersiella förefaller ängsligt när det gäller redaktionella frågor. Men är självsäkerhet alltid att föredra? Kanske är det en följd av det specifika public service-uppdraget att redaktionerna är mer försiktiga när det gäller känsliga samhällsfrågor än vad dagstidningarna är. Och om man faktiskt är osäker på hur man ska bevaka ett ämne: Ska man ändå dundra in i det med full kraft och riskera att landa snett eller ska man vara försiktigare och först skaffa sig bättre förståelse?

Ett problem, som jag upplever det, med reportaget i Journalisten är att det sägs att det finns två läger bland de anställda. Det låter också rimligt, att alla inte tycker likadant i tre så stora bolag. Men om det är så: varför får inte det andra lägret komma till tals när det gäller rapporteringen om flyktingar och invandring? Det kanske skulle kunna bli en uppföljning som kunde bidra till att spegla komplexiteten i dessa frågor. Nu framstår det lite som att en falang vill att en annan falang ska vara tyst, vilket inte alls verkar rimligt.

Och vad är egentligen problemet? Är det att man inte FÅR rapportera om vissa ämnen? Är det att man inte VÅGAR göra det? Eller är det att man inte vet HUR man ska rapportera? Detta kan förhoppningsvis klargöras genom de utlovade samtalen.

För några veckor sedan ringde en läsare och frågade varför SVT förbjöd de anställda från att använda ord som ”förort”. Jag upplyste honom om att SVT har gjort en lista med ord och begrepp som kan vara problematiska och hur man ska hantera dem, samt vilka ord man bör undvika. Vilket man kan se som att de förbjuds eller som ett sätt att hjälpa de anställda att undvika fallgropar (vilket man så klart också ha synpunkter på, eftersom den enklaste vägen då kan bli att sluta använda dessa ord). Men detta exempel illustrerar ganska väl hur lätt det är att nyanserna försvinner. Jag hoppas att diskussionerna inte landar i sådana fallgropar denna gång, och att de inblandade verkligen lyssnar och försöker förstå varandra. I så fall kanske försiktigheten och självsäkerheten kan hitta en bättre balans.

Premiär för ny workshop om ansvar i digitala medier

Snart är det premiär för en workshop om ansvar som riktar sig till andra aktörer än den traditionella mediebranschen, den första utbildningen i sitt slag som vi känner till.

Det finns många utbildningar i hur man lyckas i digitala medier. Men få eller ingen som fokuserar på hur man tar ansvar för sina publiceringar och undviker att skada. Något som mediebranschen har flera hundra års erfarenheter av. Därför vill vi nu dela med oss av dessa kunskaper till nya aktörer som plötsligt blivit publicister och utgivare.

Jag tror att idén föddes när jag för nästan tre år sedan skrev en text om hur poliser via sitt Twitterkonto bidragit till att peka ut en man som alkoholist. Inte med uppsåt, utan av oaktsamhet. Insikten var att när seriösa aktörer gör publiceringar som skadar beror det framför allt på okunskap.

Nu blir det äntligen en sådan utbildning, och av responsen att döma verkar det som att det är den första kursen i sitt slag. Workshopen kommer att hållas av Anders Ahlberg, med många års erfarenhet som ansvarig utgivare för olika typer av publikationer. Han har tidigare utbildat dagspressens chefredaktörer i ansvarigt utgivarskap tillsammans med TU:s chefjurist Per Hultengård och håller i en liknande utbildning för Sveriges Tidskrifter medlemmar. Jag kommer också att delta med erfarenheter och spaningar från vår bevakning av dessa frågor.

Workshopen, som vi arrangerar i samarbete med TT Kompetens, hålls första gången den 14 mars. Första tillfället är nästan fullsatt men det blir fler kurstillfällen senare i vår. Workshopen vänder sig i första hand till de som jobbar med kommunikation i myndigheter, organisationer eller företag och svarar på frågor som ”Vem är ansvarig?”, ”Vad är det som skadar” och ”Vad kostar det att skada?”. Mer information finns här. Och om det låter intressant får du gärna höra av dig till oss!

Så kan fakta förändra åsikter

Att förändra någons åsikter med fakta är i stort sett omöjligt. Men det finns sätt att påverka åsikter, som även skulle kunna förbättra mediebevakningen.

I en lång artikel i New Yorker går Elizabeth Kolbert igenom troliga förklaringar till att vi människor inte låter motsägande fakta störa våra djupt rotade åsikter. Det handlar – kortfattat – om att människan är en social varelse och att vår intelligens framför allt använts för att vi ska fungera i grupper tillsammans med andra människor.

Dessutom har vi utvecklat en fantastisk förmåga att inte förstå saker i sin helhet. Vi tror att vi vet hur en ny pryl fungerar, och använder den glatt, men egentligen vet vi ytterst lite. Det har varit till vår fördel, en viktig komponent i vår förmåga att samarbeta och lita på andra människor. Exempelvis skulle det inte ha uträttats så mycket på bronsåldern om alla hade känt att de måste förstå smideskonsten innan de började använda en kniv.

Dessa egenskaper var en klar fördel så länge vi levde i mindre grupper på savannen. Men de har börjat bli ett problem när våra demokratiska och politiska system ska hantera sådant som falska nyheter och propaganda i sociala medier.

Men det finns ett litet ljus i mörkret. Forskarna Steven Sloman och Philip Fernbach har gjort studier där de först frågat ett antal Yale-studenter om de förstår hur vardagliga saker som toaletter och blixtlås fungerar, vilket de i regel anser sig göra. Sedan har de bett studenterna att förklara det i detalj, vilket fått dem att inse hur dåligt insatta de faktiskt är. De har också gjort liknande studier kring politiska frågor där studenterna först fått gradera sina åsikter och sedan ombetts förklara politikens konsekvenser i detalj. Detta fick dem inte att ändra åsikt – men väl att skruva ned intensiteten i åsikterna några steg.

Steven Sloman och Philip Fernbach skriver att detta kan vara det enda sättet att förändra folks attityder med hjälp av fakta. Och för medierna är lärdomen i så fall: Skifta fokus från det politiska spelet till att förklara effekterna av politiska förslag och andra samhällsförändringar. Då kan läsarna, tittarna och lyssnarna plötsligt få syn på svagheterna i sina egna argument, åsikter och världsbilder.

En politisk bevakning som handlar mer om politiken och dess konsekvenser och mindre om politikerna och det politiska spelet. En journalistik som beskriver varför människor exempelvis får det sämre och utkräver ansvar krymper utrymmet för de falska förklaringsmodeller som populistiska och rasistiska partier vinner väljare på. Det är dessutom sådan journalistik som har bäst förutsättningar att dra till sig betalande läsare i det nya medielandskapet.

Premiär för Medievärldens nya bevakningstjänst!

Idag skickade vi ut första utgåvan av Analysbrevet Mediepolitik med fördjupning, analys och omvärldsbevakning av mediepolitiken.

Brevet kommer att skickas ut ungefär en gång i månaden, i första hand i samband med mediepolitiska nyhetshändelser.

I den första utgåvan har vi kartlagt alla de mediepolitiska processerna som pågår just nu. Det var länge sedan så många frågor var uppe i luften samtidigt, vilket är den främsta orsaken till att vi startar den här tjänsten. För det innebär både att osäkerheten om vad som kommer att gälla är stor – och att det finns chans att påverka för den som vill vara proaktiv.

Rubrikerna i första brevet:
1. Startanalys: Därför får GP inget presstöd
2. Kartläggning – Mediepolitiken just nu
3. Kartläggning: Är det dags för ”arvssynden” och Lexbase att åka ut?
4. Kartläggning: De 8 miljarderna till SVT, SR och UR
5. Kartläggning: Nytt presstödsystem eller ny dispens
6. Kartläggning: I väntan på klartecken från EU
7. Kartläggning: Nya digitala marknadsföringsformer triggar lagstiftaren
8. Kartläggning: Alkoholreklamen har en ny arena i sociala medier
9. Kartläggning: Trycket ökar för lag mot könsdiskriminerande reklam
10. Kartläggning: Nytt regelverk för dataskydd från EU
11. Kartläggning: Bredbandsutbyggnaden i glesbygd ökar
12. Kartläggning: Kommersiell radio från fler än två företag?
13. Kartläggning: Konsumentverket stryper dialogen om Nix-registret
14. Omvärldsbevakning: Digital moms
15. Omvärldsbevakning: Public service
16. Omvärldsbevakning: Presstöd
17. Omvärldsbevakning: Övrigt

I kommande brev fokuserar vi på en större fråga i taget, som public service eller presstödet, samt kommenterar aktuella nyhetshändelser precis som vi gör i startanalysen till detta brev. Breven avslutas alltid med omvärldsbevakning av de viktigaste händelserna från våra grannländer.

Låter detta som något som kan vara intressant för dig eller någon annan i din organisation? Kontakta oss på mejl eller nummer 070-3733360 för mer info eller anmäl dig här.

Valet som dödförklarade nyhetsmediernas makt

I årets amerikanska presidentval verkar de sociala medierna ha varit viktigare än nyhetsmedierna. En förklaring till det är den förändrade mediekonsumtionen.

De senaste tio åren har det pratats och skrivits om att sociala medier kommer att ta över de traditionella mediernas roll. Obamas framgångsrika valkampanj i sociala medier har belysts i otaliga texter och föreläsningar. Men nu är det plötsligt inte lika roligt längre och föreläsningarna om Trumps valseger kommer förmodligen att belysa de sociala mediernas roll på ett helt annat sätt.

De sociala medierna har möjliggjort en direktkontakt mellan medborgare och även mellan medborgare och politiker. I detta ligger en otrolig potential, i grunden positiv. Som en bieffekt har de också delvis avskaffat de traditionella mediernas roll som filter och mellanhand för information.

Men det amerikanska presidentvalet 2016 visar att de sociala medierna också verkar ha avskaffat nyhetsmediernas roll som opinionsbildare. I stort sett samtliga amerikanska medier har kampanjat mot Trump på ledarsidorna och tidningarna har dessutom varit fulla av avslöjanden om bland annat hans sexism och rasism. Det verkar inte ha påverkat opinionen över huvud taget. Inte heller tv-kanalerna, som är mer av ett känslomedium, verkar ha påverkat opinionen med sin Trump-kritiska bevakning. Donald Trump har däremot haft ett övertag när det gäller engagemang i sociala medier. Det kan ha avgjort valet till hans fördel.

Det finns så klart mängder av förklaringar till vad som ligger bakom en valseger. Men en som rör dynamiken på mediemarknaden kommer från professorn Pablo Boczkowski vid School of Communication på Northwestern University som på Nieman Labs berättar om ett pågående forskningsprojekt. Han skriver att sociala medier nu är den primära nyhetskällan för de allra flesta, framför allt via mobiltelefonen. En genomsnittlig amerikan inne på sociala medier över tolv gånger per dag utspritt över hela dygnet.

MEN nyheterna är inte den centrala delen av deras sociala medier-konsumtion utan något som de då och då exponeras för när de kollar annat (sina vänners aktiviteter). Och dessutom är de nyheter de ser bara fragment: rubriker, ingresser och korta klipp. Ibland klickar de på en länk till en nyhetssajt, men även om de klickar läser de sällan hela artikeln. (Detta fenomen belystes effektivt av Emanuel Karlsten i hans kolumn ”Forskare: Människor som inte läser böcker är smartare” som handlar om att 59 procent av alla artiklar som delas inte har lästs av den som delar dem.) Detta förstärks ytterligare av att vi på sociala medier agerar i så kallade filterbubblor där vi i första hand stöter på samma typ av åsikter, värderingar och fakta, dels genom vilka vi följer, dels på grund av hur de sociala mediernas algoritmer fungerar.

Denna förändring i nyhetskonsumtionen skulle kunna förklara varför ett övertag i sociala medier är viktigare än ett övertag i traditionella medier för den som vill vinna ett val.

Att nyhetsmediernas roll minskar kan ses som ett problem för den industrin i första hand. Men utvecklingen verkar också gå hand i hand med en ökande faktaresistens. En utveckling mot att det som känns rätt blir mer rätt än det som de facto är rätt. Man kan ju tycka att konspirationer om mediernas och etablissemangets makt borde fått sig en törn i och med valresultatet, men ytterligare en sak som verkar gå hand i hand med faktaresistens är logikresistens.

I denna ökade faktaresistens ligger den största faran. Att de traditionella medierna förlorar sin roll som opinionsbildare är kanske framför allt tråkigt för ledarsidor och politiskt motiverade ägare, men inte ett hot mot de demokratiska samhällena. Att stora delar av mänskligheten bortser från fakta och vetenskap när de fattar beslut och aktivt väljer bort de medier som tar sådant på allvar kan däremot få katastrofala konsekvenser som är svåra att överblicka.

Hur kan denna utveckling motverkas? Här kommer tre tankar:

  • De traditionella medierna kommer antagligen att anpassa sig ännu mer till de format som fungerar på sociala medier. Det är ofrånkomligt eftersom medier som vill ha spridning på sitt material kommer att använda de format som fungerar bäst. Det viktiga blir då att aldrig kompromissa med fakta och etik och fortsätta hålla den publicistiska fanan högt även i de nya formaten.
  • Samhället behöver ta ett ökat ansvar för att lära unga källkritik. Kanske borde det bli ett obligatoriskt ämne i grundskolan. Oavsett hur det görs behövs krafttag på detta område, och det behövs nu!
  • Vi alla som medborgare måste börja tänka lite mer som publicister när vi agerar i sociala medier. Läsa och ta ansvar för det vi delar. Använda en respektfull ton även mot meningsmotståndare. I det långa loppet tjänar alla på det.

Cilla Benkö – en mycket välförtjänt vinnare

Det är svårt att se en mer välförtjänt vinnare av Pontus Schultz pris för ett mänskligare näringsliv än Cilla Benkö.

”På Medievärlden oroar man sig över att SVT:s nyhetsred är så homogen (Används numera i regel som täckord för vit)” var en syrlig kommentar vi fick på Twitter efter min senaste bloggpost om turbulensen på Aktuellt.

Svaret är ja, men vi kanske bör vara ännu mer oroade över att vår egen redaktion är för homogen. Däremot tror vi att ansvariga på SVT tycker att frågan är viktig och vi både bevakar och kommenterar detta.

Och konstigt vore annars. I public servicebolagens sändningstillstånd finns skrivningar om att ”Programverksamheten ska som helhet bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv” och att ”programmen ska utformas så att de genom tillgänglighet och mångsidighet tillgodoser skiftande förutsättningar och intressen hos befolkningen i hela landet”.

Ingen har hittills tagit detta på så stort allvar som Cilla Benkö. Jag skrev om detta för två år sedan när det började märkas i rekryteringar och hur företaget jobbade. Det märktes inte så mycket utåt men från anställda på företaget kom bilden av att ett mycket målmedvetet mångfaldsarbete hade påbörjats. Den här gången var det på riktigt.

Nu har resultaten börjat visa sig. Juryn för Pontus Schultz-priset sammanfattar:

  • Cilla Benkö har aktivt arbetat för en jämn könsfördelning bland alla Sveriges Radios chefer, i dag är siffran 50/50.
  • Cilla Benkö har medvetet arbetat för att tillsätta en ledningsgrupp som är helt jämställd, i dag består den av 4 kvinnor och 4 män.
  • Cilla Benkö har initierat ett starkt utvecklat mångfaldsarbete utifrån 30 olika punkter som både berör vilka röster som hörs i radio och vilka som arbetar på företaget. Hon ser mångfald som en tillgång och något som möjliggör hög kvalitet och nyskapande och arbetar nu med ett projekt för att öka mångfalden i alla delar av verksamheten, för att spegla Sverige som det ser ut.
  • Företaget har för sjätte året i rad utsetts till det mest trovärdiga företaget alla kategorier i Sverige i Medieakademiens årliga förtroendebarometer.

I sitt tacktal på Pontus Schultz-stiftelsens seminarium berättade Cilla Benkö om hur de analyserat allt de sänder för att se vilka svagheter det fanns, sedan jobbat med dem, och 1,5 år senare sett klara förbättringar. Hon förklarade också på en mycket grundläggande nivå varför representation på redaktionen spelar roll. Att om alla på redaktionen är likadana så kommer de att ha samma idéer. Och då kan inte Sveriges Radio sända radio för hela svenska folket, som public service ska göra. Lätt att säga – svårare att göra något åt. Men hon har gjort båda delarna.

Det är svårt att se en mer välförtjänt vinnare från mediebranschen än Cilla Benkö. Även om få redaktioner har de resurser Sveriges Radio har finns det mycket att lära av det arbete hon och hennes medarbetare gjort. Hon både är, och har skapat, en förebild som andra kan ta efter.

Sveriges Radio tar mångfald på allvar