Svenska populister har högt förtroende för medier

I Sverige har invånare med populistiska värderingar näst högst förtroende för medier i en jämförelse med sju andra europeiska länder i en ny studie. Men skillnaden mellan de med högeråsikter och vänsteråsikter är allra störst i Sverige. Och skillnaden mellan DN och SvD och kvällstidningarna är också stor. KORRIGERAD

En ny studie från Pew Research Center har undersökt förtroendet för medier i Sverige, Danmark, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Spanien och Italien. Studien visar att det är större skillnad i förtroendet för medier mellan invånare med populistiska värderingar och icke-populistiska värderingar än mellan de med högeråsikter och vänsteråsikter.

Om man ser på enskilda länder följs Sverige och Tyskland åt. I Tyskland är skillnaden störst mellan populister och icke-populister i synen på medier, men Sverige ligger inte långt efter. I Sverige och Tyskland är skillnaden också störst mellan de med vänster- och högeråsikter. Och i båda länderna är det folk med vänsteråsikter som har större förtroende än de med högeråsikter. I Spanien, Storbritannien och Italien är det tvärtom de med högeråsikter som har större förtroende för medierna.

När det gäller Storbritannien och Italien skulle det kunna bero på att Murdoch och Berlusconi har tydligt högerinriktade medier och att det finns populistiska vänsterrörelser i dessa länder som rimligen har lägre förtroende för högermedier.

I Sverige är det 74 procent av befolkningen med icke-populistiska värderingar som litar på medierna medan 49 procent av de med populistiska värderingar gör det. Det innebär ett av de största glappen, med hela 25 procentenheter. Men Sverige sticker också ut på ett annat sätt: I inget annat land, utom Nederländerna, litar så många med populistiska värderingar på medierna som i Sverige. KORRIGERAD. Sverige, Tyskland och Nederländerna ligger på en högre nivå än övriga länder.

Studien erbjuder inga förklaringar, men sådant som skulle kunna spela in är att det svenska (nederländska och tyska) samhället fortfarande är ganska sammanhållet, att vi har ett starkt public service, starka privatägda medier och även ganska framgångsrika så kallade ”alternativa medier” (studien skiljer inte på traditionella medier och ”alternativmedier”). En annan förklaring skulle kunna vara att journalistiken har följt populisternas åsiktsströmningar här i högre grad än i andra länder. Men om detta kan man bara spekulera.

När man bryter ut de åtta svenska medier som finns med i studien visar det sig att skillnaderna i förtroende på populistskalan är ganska stora, där framför allt förtroendet för morgontidningarna SvD och DN är betydligt högre bland de med icke-populistiska åsikter. Det är lite synd att inte GP är med i undersökningen, för det hade varit intressant att se om ledarsidans svängning skulle ge den annan position än Stockholmstidningarna. Efter morgontidningarna kommer tv-kanalerna och sedan kvällstidningarna. Och för Flashback och Nya Tider är det föga förvånande fler som har högre förtroende bland de med populistiska värderingar.

När de svenska medierna ska värderas efter publikens åsikter på höger-vänster-skalan blir det mycket mer ljummet (jämför med exempelvis Storbritannien ovan där skillnaderna är betydligt större). De enda statistiskt signifikanta skillnaderna är att Aftonbladet och SVT åtnjuter högre förtroende på vänsterkanten. Och något överraskande är skillnaden allra störst när det gäller SVT. Det ligger i linje med senaste SOM-undersökningen som visar att förtroendet för SVT ökat bland vänsterväljare men minskat bland högersympatisörer.

Samtidigt har SVT extremt högt förtroende bland alla grupper, och enligt denna undersökning finns det förtroende för SVT bland 87 procent av högersympatisörerna och 79 procent bland de med populistiska åsikter, vilket är högst av alla svenska medier och även mycket högt i den internationella jämförelsen.

Till skillnad från privatägda medier som DN och SvD som inte behöver slå knut på sig själva för att nå läsare med populistiska värderingar (särskilt inte sedan fokus skiftat till digitala prenumeranter) har public service i sitt uppdrag att nå alla svenskar och vinna deras förtroende. Den här undersökningen visar att de lyckats mycket bra med det – så här långt. SR är tyvärr inte med i studien men lyckades enligt SOM-undersökningen till och med något bättre än SVT bland SD-väljare.

Några frågor inför framtiden är hur länge public service-bolagen kommer kunna fortsätta vinna i dessa grupper – och vad som händer när de inte längre gör det. Alternativt hur långt de måste gå för att fortsätta att ha deras förtroende och om det kan påverka förtroendet bland den större gruppen med icke-populistiska värderingar.

Hela studien, med betydligt fler variabler, bland annat medias roll och förtroendet för olika bevakningsområden, finns på Pew:s sajt:

In Western Europe, Public Attitudes Toward News Media More Divided by Populist Views Than Left-Right Ideology

Mediebevakningen missar väljarnas viktigaste frågor

SOM-undersökningen blottlägger indirekt stora luckor i mediebevakningen, där de frågor svenskarna oroar sig mest för knappast dominerar, varken när det gäller ämnesval eller vinklar.

Att svenska folket framför allt oroar sig över ”förändringar i jordens klimat” (61 procent) och miljöförstöring (61 procent) har vi skrivit om efter tidigare SOM-undersökningar. Så är det fortfarande.

I årets SOM-undersökningsSvensk samhällsoro” är det intressant att ”ökat antal flyktingar” hamnar på plats nio, 37 procent av svenskarna oroas över det. Det är 10 procentenheter färre än som oroas över att havsmiljön förändras (47 procent) och 11 procent färre än som oroar sig över den ökande främlingsfientligheten (48 procent). Vilken av dessa frågor har fått största utrymme i mediebevakningen?

Om man ska fundera kring orsakerna till att det blivit så här tror jag att de politiska journalisternas okunskap eller ointresse (det går ju ofta hand i hand) har gjort att konfliktlinjerna blivit osynliga, vilket gör bevakningen ganska uddlös ur ett mediedramaturgiskt perspektiv. Klimat- och miljöbevakningen har i hög grad fått skötas av en väldigt begränsad skara vetenskapsjournalister, som visserligen gör ett väldigt bra jobb, men inte alls får det utrymme som SOM-undersökningen, eller för den delen vetenskapen, indikerar att frågorna borde få.

En annan förklaring kan vara att de starka känslor och den aggressivitet som utmärker eller i alla fall eldar på i debatten om exempelvis flyktingar är ganska frånvarande bland miljödebattörerna, där personer som Johan Rockström och Anders Wijkman med en ganska ödmjuk profil är tongivande. De har inga arméer av nätkrigare som eldar på debatten och redaktionernas ämnesval. Lösningen på det problemet är ju knappast att miljödebattörerna ska bli mer militanta, utan att redaktionerna inte ska låta sig vallas av små men högljudda digitala opinioner.

På något sätt har det blivit som att miljöfrågorna betraktas som ett specialintresse fast det är svårt att se att något skulle ha större allmänintresse än livsbetingelserna. Det är en fråga som skär igenom alla andra bevakningsområden, som ekonomi, politik, kultur, bostad, motor osv men som nästan bara tas på allvar av vetenskapsjournalisterna, några få dedikerade klimatreportrar och små nischade publikationer. Ett exempel från idag är Omvärldens artikel om AP-fondernas investeringar i klimatskadlig verksamhet via våra pensioner, som nästan bara verkar ha avhandlats på debattsidorna i de större nyhetsmedierna. Kanske är det som krävs en massiv utbildningsinsats av redaktionerna. Eller tvärredaktionella grupper där vetenskaps/klimatreportrar, politiska reportrar och ekonomireportrar samarbetar.

När börjar den verkliga granskningen av Akademien?

De senaste veckorna har bjudit på kittlande personstrider, maktspel på hög nivå och mängder av moralistiska texter. Nu är det hög tid för lite mer granskande journalistik. UPPDATERAD2

Matilda Gustavssons avslöjande om Kulturprofilen var blytungt, kanske den viktigaste granskning som gjorts av en svensk kultursida. Men de senaste veckornas intensiva bevakning har handlat väldigt mycket om personkonflikter och maktspel. Och ännu mer om rena åsiktstexter om Akademiens kultur och dess ledamöters karaktär. Gott så, allt detta är både spännande och relevant. Men det är något som saknas: den journalistiska granskningen.

Att Akademien genom sin uråldriga verksamhetsform har rätt att hålla räkenskaper och all annan dokumentation för sig själva är en sak. Men i de flesta transaktioner finns det någon i den andra änden som inte har en lika luguber organisationsform. Och när det gäller stipendier, priser och forskningsbidrag brukar det glatt trumpetas ut vilka som får det. Hur ser kopplingen ut mellan mottagarna och Akademiens ledamöter?

Kanske är bidragen till Forum bara toppen på ett isberg. Och omvänt, om det skulle visa sig att det inte är så, att korruption och jäv inte förekommer, då kanske man ska tagga ned lite med opinionstexterna som hävdar att detta är satt i system.

Detta är ganska självklart, egentligen förutsätter jag att det redan görs, även om inte mycket publicerats än. Fördröjningen kan möjligen förklaras av att kultursidorna, som leder granskningen av Akademien, inte är lika van vid den här typen av granskningar. Kanske är det dags att ta in näringslivsreportrarna.

Det handlar inte om skattepengar och offentliga medel, och det går att argumentera för att Akademien egentligen inte sviker någon annan än Gustaf III och möjligen Alfred Nobel. Å andra sidan handlar det om en maktsfär som har en enorm betydelse för kulturlivet i Sverige, och att en hård granskning därför är befogad.

Och så det som allting började med och fortfarande är det centrala: övergreppen. Finns det fler som utsatts, har fler varit inblandade i att mörka och skydda förövaren, Finns det fler förövare? Den granskningen hamnade också på sparlåga ett tag, vilket Isobel Hadley-Kamptz skrev om i förra veckans kolumn ”Övergreppen glöms bort i bevakningen av Akademien”. Men DN följde upp den förra veckan med en konstnär som larmade redan för 20 år sedan och Akademiens kompakta ointresse och arrogans inför anklagelserna som framgår av den bevakningen är häpnadsväckande. Även detta spår behöver ges mer utrymme, varför skyddade Akademien kulturprofilen i alla dessa år, var det av bekvämlighet, beundran eller fanns det något annat?

UPPDATERAD2: Har fått en del reaktioner på denna blogg som föranleder följande uppdateringar:

1: Att det inte handlar om skattepengar är inte helt korrekt. Har fått veta dels att Akademien har ett avtal med Bolagsverket som inbringat 179 miljoner kronor under de senaste elva åren för utgivningsbeviset för Post- och Inrikes Tidningars som inte längre ges ut i pappersform. Dels att Kulturrådet också varit inblandat i utbetalningarna till Forum.

2: SVT gjorde förra veckan granskningen ”Mångmiljonprojekt fick stöd av Akademien – ledamot sambo med projektledaren” som handlar precis om det som efterfrågas i början av denna blogg. Hade missat den, bra jobb av SVT!

 

Den farliga glidningen i #metoo-bevakningen

Den svenska #metoo-bevakningen var huvudsakligen viktig och relevant. Men glidningen från att beskriva saker som hänt till att beskriva hur människor är blev i vissa fall olycklig.

I Torbjörn von Kroghs genomgång av den mediala självrannsakan som följde efter ett självmord i Norge för femton år sedan lyfter han en viktig aspekt. Att bli granskad för saker man har gjort kan vara tufft, men det som knäcker människor är ofta de granskningar som fokuserar på hur man är.

”Vi människor klarar mycket av den kritik vi får för övertramp vi gör – antingen vi har stulit, ljugit, kommit för sent eller har fattat felaktiga beslut. Vi kan hantera hög press och starkt fokus. De flesta människor är ganska robusta så länge kritik och granskning handlar om uppförande och handling. Men när kritiken handlar om egenskaper, om vilka vi är, så drabbar den på ett annat sätt. Detta är faktiskt mänsklig kunskap som vi har med oss sedan barndomen; vill vi såra så karakteriserar vi personen”, konstaterade två psykiatriker i den norska utredningen bland annat.

Att undvika karaktärsmordsfällan handlar faktiskt inte bara om respekt för de granskade, utan också om respekt för läsarna. Att bygga hela artiklar på att anonyma röster beskriver en person som manipulativ, despotisk eller sexistisk är inte att ta sina läsare på allvar. En granskning som fokuserar på vad som faktiskt hänt och låter läsarna själva bilda sin uppfattning blir i de flesta fall mer korrekt och etiskt försvarbar. ”Show dont tell” är en gammal journalistisk princip. Självklart har värderande omdömen också en plats i en granskning, men det kan bli problematiskt när de får ta över.

Den här glidningen började redan före #metoo, i sociala medier, där män hängdes ut för att vara sexister och skyldiga till övergrepp, men utan konkreta exempel på vad de gjort. En annan sak som var tydlig i de fallen var att varje motröst riskerade att också bli påklistrad en sexistetikett, även om det handlade om relevanta invändningar eller frågor.

Något liknande hände faktiskt en av mellancheferna på Kulturhuset, Johan Wirfält, som var en av få som offentligt gav en annan bild av Benny Fredriksson. Han blev ifrågasatt både i sociala medier och i tidningsspalterna i samband med Aftonbladets granskning. I de flesta fall handlade det om respektfulla ifrågasättanden, men han var just då väldigt ensam och hårt ansatt. Det kräver stort mod att frivilligt sätta sig i den situationen.

Så två önskemål inför kommande granskningar av viktiga frågor som sexism, övergrepp och mobbning skulle kunna vara:

Att publicister försöker undvika granskningar som till övervägande del består av värderande omdömen om utpekade personer, och i stor utsträckning saknar konkreta exempel på vad de faktiskt har gjort. Det blir svårt för läsarna att värdera informationen, och förödande för den utpekade som inte kan försvara sig.

Att moderatorer, redaktörer och sociala medier-postare försöker ta ett ansvar för att det inte bildas en mobb som gör ner varje försök att ge en motbild och försöker karaktärsmörda dem som gör det. Det kan räcka med att bekräfta att en relevant invändning är en relevant invändning och att be de som kommenterar hålla en god ton även mot de som inte stämmer in i kören.

 

Läs också:

Självmordet som ledde till lärorik granskning av medierna

PeO Wärring: Mediedrevet blev hans död

Svar på tal från SVT: Storuman Forever

De senaste veckorna har SVT:s undermåliga skildring av arbetarklassen och landsbygden debatterats och kritiserats. Med den nya serien Storuman Forever tar SVT revansch med bravur.

En rapport från tankesmedjan Katalys visade nyligen att SVT är sämst av tv-bolagen på att inkludera personer ur arbetarklassen och att de dessutom ofta skildras på ett mindre nyanserat sätt än personer ur andra samhällsklasser. Rapporten startade en större diskussion om representationen i framför allt SVT som bland annat fördes här i Medievärlden.

Men med tv-serien Storuman Forever ger SVT kritikerna svar på tal. Upplägget låter produktionsbolags-publicservice-krystat: Två kändisar ska tävla med hjälp av lokalbefolkningen och tittarna ska få moralisera över deltagarnas livsstil. Men det är ett program som i sin enkelhet är genialt.

Upplägget i korthet är att de lokala profilerna Heidi Andersson (Armbryterskan från Ensamheten) och Björn Ferry (OS-mästare i skidskytte) har ett starkt personligt engagemang för klimatfrågan, och försöker bli helt fossilfria som familj. Nu vill de dessutom få med sig sin hemort Storuman och göra den fossilfri. Efter några misslyckade försök att väcka allmänheten via scenframträdanden pratar de med en norsk psykolog som säger att de måste byta taktik. Nu bygger de istället varsitt lag med personer som de ska försöka få att ändra livsstil. Tävlingen handlar om vilket lag som kan få ned sin klimatpåverkan mest på tre månader. Och Björn har valt deltagarna till Heidis lag och Heidi till Björns…

Programmet lyckas ta ner den globala ödesfrågan på lokal nivå, men ur de lokala individernas perspektiv. Ur glesbygdens och de på så många fördomar projicerade motorburna, köttätande vita männens perspektiv. Med kärlek och värme skildras deras egensinniga personligheter och styvnackade motstånd mot klimat- och miljövänliga åtgärder. Samt de öppningar som finns när man tar dem på rätt sätt, på allvar.

Det kanske fortfarande låter krystat, men det känns helgjutet genuint. Man måste nästan se programmet för att förstå. Mycket handlar det så klart om huvudpersonerna, deras utstrålning, engagemang och kärlek till bygden och dess människor. Självklart blir det något helt annat när programledarna själva bor och har sina rötter på orten än när de kommer skojsiga tv-personligheter från Stockholm för att intervjua skojiga kufar på landet. Men hela produktionen är bra, bildspråket, stämningarna, tempot, allt harmonierar och bygger upp en speciell stämning, en ganska ljus och hoppfull bild av en ”håla” och dess invånare, men utan att skönmåla eller sminka över verkligheten.

Efter bara ett avsnitt vågar jag påstå att Storuman Forever är public service när den är som bäst, och kanske det bästa svensk tv gjort om klimatfrågan någonsin.

SvD:s klimathaveri och läsaraffären

De starka reaktionerna på SvD:s resereportage väcker intressanta frågor om klimatbevakning, fossilannonser och den växande läsaraffären.

Resereportaget i lördagens SvD med rubriken ”De förlorade paradisen” och överingressen ”Venedig, Maldiverna och Seychellerna sjunker i havet, glaciärer smälter, regnskogar skövlas och Kalifornien brinner. Passa på att besöka dessa hänförande, men klimathotade platser, innan de försvinner för gott.” väckte ont blod på Twitter. Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand skrev att SvD ”ger vår tids extrema klimategoism ett ansikte” och läkaren och debattören Agnes Wold skrev ”Är ni helt från vettet, @SvD ? Himla tur att jag inte förnyade min prenumeration!”

SvD försökte distansera sig lite från reportaget genom att hänvisa till Perfect Guides redaktion, men för den genomsnittlige läsaren uppfattas det nog inte som något väsensskilt från huvudtidningen. SvD hänvisade också till Jenny Stiernstedts seriösa klimatbevakning (som även uppmärksammats i denna blogg). Men för den som ser klimatfrågan som en pågående förintelse av livsbetingelserna på planeten är det inte en fråga där man kan väga upp sådana artiklar med skarp bevakning på en annan sida.

För det första är det intressant att den här artikeln väcker sådan uppståndelse. Hade den publicerats för ett eller fem år sedan hade den antagligen passerat relativt obemärkt. I höstas publicerade Dagens Nyheter exempelvis en artikel med rubriken ”Så ska klimathotet hanteras” och underrubriken ”mur och skyddsvallar ska klimatsäkra bilimporten i Halmstad”. Detta efter ett uppslag om klimatmötet i Bonn som hade rubriken ”Många frågor att lösa om utsläppen ska minskas”, och på ett uppslag som i övrigt pryddes av en helsidesannons för BMW. DN-artikeln uppmärksammades i mycket begränsad omfattning, så upprördheten kan tyda på att något har hänt i den svenska klimatdebatten.

För det andra finns det en intressant aspekt som handlar om att läsaraffären blir relativt viktigare för dagstidningarna i takt med att annonsmarknaden sviktar samtidigt som de digitala prenumerationerna ökar. Även om det aktuella resereportaget kanske inte leder till några större avhopp så finns det en ökad risk för läsarbojkotter i takt med att läsarintäkterna ökar i betydelse.

Är det bra eller dåligt att tidningarna blir mindre beroende av sina annonsörer och mer beroende av sina läsare? Beroendet blir i alla fall utspritt på fler. I övrigt beror det väl på vad tidningen har för annonsörer – och vad den har för läsare. Och givetvis på vad man själv har för värderingar. Men om vi pratar om klimatskadlig agenda så har nog SvD precis som de flesta medier en högre andel annonsörer än läsare inom den kategorin. Som min tidigare kollega Mikael Marklund skaldade efter många underliga annonskrockar där skarp klimatbevakning fick samsas med fossilannonser på uppslag och undersajter: ”Problemet med klimatbevakningen är miljön”.

Oavsett om man tycker att det bra eller dåligt kan risken med läsarpåverkan och läsarbojkotter bli en realitet i och med att läsarintäkternas betydelse växer. Om den grupp prenumeranter som både amerikanska och svenska dagstidningar siktar in sig på är den moraliska medelklass som ser sig som motståndare till allt som exempelvis Donald Trump står för finns en uppenbar risk att deras moral kan komma i konflikt med det som saluförs i tidningens annonser. Det är visserligen en balansgång tidningarna är vana vid att hantera, men den kan bli svårare i takt med att insatserna i och medvetenheten om, den pågående klimatkatastrofen blir högre. Kanske kan tidningarna rentav hitta nya affärer i den uppkomna situationen: vad sägs om att erbjuda en digital premiumprenumeration som är fri från fossilannonser?

Talar en journalist alltid sanning? Del 2

När signaturen Egor Putilov anmälde att han blivit utsatt för ett politiskt attentat ställde jag den principiella frågan om man alltid kan lita på en journalist. Den har nu åter aktualiserats.

Vad som egentligen hände den natt som Egor Putilov polisanmälde en attack mot sitt hem kommer vi nog aldrig att kunna slå fast. Två stenar krossade hans ruta, på den ena stod det ”rasist” på den andra ”ryska svin”. Polisen har lagt ned utredningen i brist på spaningsuppslag. Om attentatet kan ha varit fabricerat har de inte utrett, det verkar inte ha funnits i deras föreställningsvärld. Inte heller i tidningen Journalistens eller de övriga mediers som bevakade händelsen.

Det väcker den principiella frågan: Kan en person som kallar sig journalist och polisanmäler en attack mot sig själv ifrågasättas?

Jag tyckte själv att det tog emot att ifrågasätta, det kändes fel, men det kändes inte heller som att Egor Putilov var ett sanningsvittne. (Bakgrunden är att vi haft kontakt förut, efter att han ville publicera en debattartikel med kritik mot Sveriges Radio. När vi började nysta i det för att eventuellt skriva en egen artikel visade det sig att sakuppgifter han uppgett var helt felaktiga. Vi lade då ned det jobbet vilket ledde till stort uppslagna artiklar på högernationalistiska sajter med rubriker som ”Journalist skulle avslöja vänstervridning hos Sveriges Radio – Då skvallrar branschtidningen till SR-chefen” när det handlade om det inom journalistiken ganska normala förfarandet att låta den anklagade bemöta anklagelserna.)

Oavsett när och om Egor Putilov ljugit eller talat sanning (och om han i så fall kan ha haft goda skäl att göra det) är frågan om vi alla varit naiva inför möjligheten att även journalister kan ljuga. Och måste börja möta en ny verklighet där inte ens vårt skrå är skyddat från en ny typ av informations- och desinformationskrigföring som ökar i omfattning. Ser man det ur ett annat perspektiv är det ju en ganska bra täckmantel att jobba som journalist.

Vi har också en ny kategori av journalister som ser sig mer som nätkrigare. Det är i och för sig inget nytt att aktivister också är journalister. Samhällsengagemanget förenar båda grupperna. Men de växande högernationalistiska medierna sätter ideologin före journalistiken på ett sätt som andra ideologiska grupperingar inte gjort på länge, i alla fall inte i någon större skala. Och den ideologiska rörelse de företräder har flera gånger ertappats med att fejka attacker på sig själva för att väcka sympatier.

Den nya verkligheten blir mycket svårare att navigera i för oss som är vana att kunna lita på den som kallar sig journalist. Samtidigt handlar ju vårt yrke om att förhålla oss kritiska, ifrågasättande och undvika att bli lurade och sprida felaktig information. Det är en motsättning som vi nog måste lära oss att hantera, men som förutsätter att vi vågar tänka tanken.

 

Läs också:

Talar en journalist alltid sanning? Del 1

När papperstidningen hamnar på efterkälken

Tiden mellan att en artikel publiceras digitalt och i print fortsätter att öka. Och får intressanta konsekvenser.

Som totalprenumerant på både DN och SvD har jag kunnat notera hur tiden mellan publiceringar digitalt och i print ständigt ökar. Söndagens Svenska Dagbladet toppades med kartläggningen av terroristen Rakhmat Akilovs nätverk som tidningen gjort tillsammans med grävande journalister från Tadzjikistan. Men artikeln hade publicerats digitalt redan fredag morgon och nämndes också i ett TT-telegram på fredagen.

Söndagens SvD Kultur toppades med Adam Svanells exposé över det slaknande svenska ståndet, ett jobb som publicerats digitalt redan torsdag morgon. Och en artikel om vinterbadare som publicerades i söndagstidningen hade redan funnits i en vecka på webben.

Fenomenet med tidigare digitala publiceringar uppmärksammades av min kollega Linnéa Kihlström för några veckor sedan efter att DN hade publicerat två större jobb lördag förmiddag som sedan gick i söndagens papperstidning. Enligt DN:s redaktionschef Caspar Opitz, som intervjuas i artikeln, är denna ”digital first”-strategi inte ny. Men den verkar öka i omfattning och i tidsspann. Nu handlar det inte längre om att publicera dagen före på webben, det kan handla om en vecka.

I DN:s fall fick strategin en annan intressant konsekvens i helgen. I måndagstidningen publicerades nyheten att finanslandstingsrådet Irene Svenonius tar timeout när det gäller frågor som rör Karolinska efter DN:s avslöjande om jäv. Själva avslöjandet fanns på samma uppslag, men hade alltså publicerats digitalt redan söndag morgon.

Avslöjandet och uppföljningen av dess konsekvenser på samma uppslag – ja varför inte, det är nog bara att vänja sig. Men tidningarna får se upp så att de inte råkar publicera TT-telegram om sina avslöjanden innan de publicerat själva avslöjandet i papperstidningen.

Academedia kan bli pilotfall

Friskolekoncernen Academedia har först avskedat och sedan omplacerat lärare som skrivit kritiska debattartiklar. Fallet skulle kunna bli ett pilotfall för det utökade meddelarskyddet.

Förra året klubbade riksdagen en lagändring som gör att även offentligfinansierade privata aktörer omfattas av grundlagens meddelarskydd, något som bland annat denna blogg efterlyst. Lagen har ännu inte testats, men ett pilotfall skulle kunna bli två kritiska lärare på en skola som ägs av Academedia. Den ene läraren blev först avskedad och den andre avstängd, sedan ändrade sig skolan och omplacerade båda lärarna.

”Såvitt vi kan se det är Academedias hantering av de båda lärarna ett sådant fall som avses i den nya lagen om meddelarskydd för privatanställda lärare. Hade de arbetat i en offentlig skola och skrivit kritiska artiklar mot den kommunala skolpolitiken, hade de inte kunnat avskedas eller omplaceras. Då detta är synnerligen viktiga och principiella frågor borde detta fall bli föremål för åtal så att det kan prövas av en domstol”, skriver Tor Nitzelius tidigare förbundsjurist vid Lärarförbundet och Sten Svensson, tidigare chefredaktör på Lärarnas tidning i ett debattinlägg på Svenska Dagbladet.

Företrädare för Academedia svarar i en replik:

”När lagen (2017:151) om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter beslutades i riksdagen hade alltså redan våra anställda det skyddet. Och det aktuella fallet med de båda lärarna handlar inte om den självklara rätten till meddelarfrihet, det handlar om arbetsmiljö. Här är Academedia som arbetsgivare skyldig att ingripa enligt arbetsmiljölagen kap. 3 §1a och AFS 1993:2. Vi har i varje förhandling angivit skälen för omplacering till facket. Academedia har inte uttalat någon kritik mot arbetstagarnas åsikter eller artikelpublicering och vi välkomnar en eventuell rättslig prövning”.

Det första påståendet är dock inte korrekt, eftersom det är stor skillnad på ett frivilligt och ett lagstadgat meddelarskydd.

Academedia har även beskyllts av skolans elever för att begränsa deras yttrandefrihet, genom att ta bort deras kommentarer från Facebook och riva ned lappar de satt upp på skolan för att visa sitt missnöje med att lärarna tvingats bort.

Nya vägar till läsarmedverkan

Efter flera års stillestånd har utvecklingen av läsarmedverkan åter tagit fart. Senast ut är Atlantic som stänger sina kommentarsfält och ersätter dem med digitala insändare.

Kommentarsfälten har länge varit ett sorgebarn för mediesajterna, en sörja av hat och påhopp som skrämt alla som försökt få till konstruktiva diskussioner. Många sajter har gett upp och ersatt de egna kommentarsfälten med kommentarer via Facebook. Samtidigt har de som ville använda kommentarerna för att få ur sig hat och hets nu fått egna plattformar där de kan diskutera med likasinnade. Men det senaste året har utvecklingen av läsarmedverkan åter tagit fart:

  • I USA har New York Times tagit hjälp av Googleverktyget Perspective för att automatisera modereringen och öppnat upp 80 procent av artiklarna för kommentarer. Där pågår också The Coral Project där de största dagstidningarna samarbetar för att ta fram framtidens kommentarsfält (Läs mer om det i Malin Cronas Premiumanalys ”På jakt efter framtidens kommentarsfunktion”)
  • I Sverige har företaget Ifrågasätt tagit fram en lösning för kommentarsfält som testas av bland andra Dagens Nyheter, Gota Media, NWT och Norran. Ifrågasätt erbjuder en kommentarslösning där användaren måste uppe sin verkliga identitet till medieföretaget och ett modereringsverktyg där algoritmer identifierar språk som kan uppfattas som hotfullt eller kränkande.
  • Det senaste exemplet på utveckling av läsarmedverkan är amerikanska Atlantic som nu ersätter de klassiska kommentarsfälten med digitala insändarsidor där redaktörer väljer ut vilka kommentarer som ska publiceras på sajten. Dessa blir sedan publicerade på samma sätt som övriga opinionstexter och sprids också via sociala medier. En slags mellanting mellan läsarkommentarer och papperstidningens insändarsidor med andra ord

En viktig anledning till den senaste vågen nysatsningar på läsarmedverkan är att läsarintäkterna blir viktigare för medieföretagen när annonsintäkterna viker. Då blir det också viktigare att ha lojala och engagerade läsare för att bygga en djupare relation, och där kan välfungerande läsarkommentarer vara en viktig pusselbit.