Annons: Fojo
Joachim Berner. Foto: Thron Ullberg.

En medieberättelse om framgång, fall och försoning

Recension

Full och lycklig lämnar Joachim Berner Medborgarhuset på Södermalm en aprilnatt 2001. Han är mediernas unga superstjärna och har ingen aning om att han redan nästa dag ska börja resan mot botten. Leif Holmkvist har läst boken ”Den förlorade sonen”, där Berner berättar om framgång, fall och försoning.

DN:s chefredaktör Joachim Berner hade bjudit sina medarbetare på en utförlig avskedsfest efter fem framgångsrika år på tidningen. Nu ville ägarfamiljen Bonnier att han skulle ta sig an sorgebarnet Expressen. Det ville Expressens personal också, stukade efter tio års hattande med mindre lyckade chefredaktörer.

Dagen därpå möttes den lätt bakfulle Berner av jubel på Expressens redaktion som klistrats full med löpsedlar: ”KÖR, JB!”

Han körde.
Rätt i diket.
Och skadade sig och tidningen rejält.

”Mitt livs största professionella misstag var att sluta på DN”, konstaterar han i boken. Om Expressen skriver han: ”Uppdraget var som gjort för att misslyckas eftersom förväntningarna var orimliga, men mitt svaga jag och behov av bekräftelse kunde inte motstå ovationerna. Upphöjdheten. Jag drabbades av hybris helt enkelt.”

Han hade styrelsens order om att göra en helt ny tidning och fick fria händer. Berner beslöt slå världen med häpnad och genomföra allt på 100 dagar. Ny layout av gurun Mario Garcia, alla engagerades i arbetsgrupper kring innehållet och läsarna intervjuades på stan om vad de ville förändra i Expressen. Allt ifrågasattes och mycket förändrades. Joachim Berner summerar i boken sina ambitioner:
”Expressen skulle – under min ledning – bli en tidning som uppträdde juste, inte ljög, överdrev eller hårdvinklade, utan istället konsekvent stod upp för den lilla mannen och drev kritisk journalistik för ett bättre samhälle.”

Det tyckte nog de gamla kvällstidningsrävarna att de redan gjorde. Men Berners största misstag var att ersätta sportdelen med en kultur- och nöjesbilaga. Vad han än gjorde sjönk upplagan och Aftonbladet drog ifrån. Utom den dag då Expressen toppade med att HM-modellen Anna Nicole Smiths ena silikonbröst spruckit.

Joachim Berner insåg att han inte förstått kvällstidningens väsen, som uttrycks i rätt blandning av högt och lågt. Redaktionen började misstro sin nye frälsare genom att ta initiativ bakom hans rygg och ”göra riktig kvällstidning”. När Bonniers utsåg hans antagonist Thorbjörn Larsson till styrelseordförande för Expressen sade Berner upp sig redan efter ett drygt halvår.

Som nattchef gjorde nuvarande chefredaktören Thomas Mattsson löpet som skulle förfölja Joachim Berner: ”Gudrun Schyman är med i erotisk film. Man ska bli kåt av den”. Berner fick aldrig se löpet, men tvingades försvara publiceringen och dömdes till sist i Högsta domstolen för förtal.

Dessutom hade han just anställt en mellanchef som anklagade honom för sexuella trakasserier i rätt oskyldig mejlväxling.
För första, men inte sista, gången utsattes Berner för kollegornas drev. Innan han slokörad lämnade Expressen efter åtta månader utformade han ett sparpaket där var tredje anställd sparkades.

Den 39-årige Joachim Berner tvingades se hur en spikrak karriär med tio lyckade år som chef på GP och fem på DN förvandlades till fiasko på ett halvår. ”Allt det som definierade mig var borta”, skriver han. Men hans rykte som initiativstark chef levde ändå kvar i branschen. Det förvånade många då han hösten 2002 tog jobbet som vd för reklambyrån Lowe Brindfors, där det ”producerades mer powerpoints än reklam”.

Berner vantrivdes och blev glatt överraskad när han nästa vår fick frågan om att bli vd för Sveriges Radio. Han tackade ja, men förtalsrättegången i hovrätten mot Schyman pågick och kom än en gång att bli hans fall. Drevet gick igång och Socialdemokraternas och fackets företrädare i styrelsen kovände och motsatte sig Berner. Långt senare avslöjade förre statsministern Göran Persson över en lunch att allt var kohandel efter krav från Vänsterpartiet att han inte skulle få bli radiochef.

Den 9 april 2003 satte Sveriges Radios styrelse punkt för Joachim Berners karriär. I boken summerar han:

”Jag var ett fenomen i den svenska mediebranschen under tiden på GP, DN och Expressen. Och ja, jag var omtyckt och respekterad. Kanske främst för att jag gjorde ett bra och nödvändigt jobb. En modernisering av den svenska dagspressen. Jag tror att jag hade blivit en bra vd för Sveriges Radio. Jag var i princip utbildad för det efter många år med att utveckla stora och starkt ifrågasättande redaktioner. Dessutom var jag van och härdad i det offentliga samtalet. Jag hade kunskap och erfarenhet av radio och framförallt kraft, lust och vilja att utveckla SR. Erfarenhet av det politiska spelet däremot, det saknade jag. Det blev mitt fall.”

Så långt mediepersonen Joachim Berner, som i boken ger intressanta interiörer från de arbetsplatser han basat över. Bra läsning för den medieintresserade, men knappast för en bredare krets. För andra är resten av boken mer intressant. Där rannsakar Joachim Berner ovanligt öppenhjärtligt sin identitetskris, ”jag var tung missbrukare av uppmärksamhet”, och sin väg tillbaka till ett liv i hygglig balans.
För han sjönk djupt efter karriäravbrottet, han isolerade sig, övervägde att fly Sverige (erbjöds jobb i London av reklammogulen Martin Sorell) och tackade nej till allehanda jobb. Han levde med mörka tankar och säger att ansvaret för barnen räddade honom. Han vandrade omkring på stan i skägg och baseballkeps för att inte bli igenkänd, gick i terapi och bearbetade relationen till sin bortgångne hårdföre far.

Men han kom igen, räddade sitt ärva företag undan konkurs och blev styrelseproffs i Arbetsförmedlingen, Pensionsmyndigheten och ett dussin andra företag. Och konstaterar: ”I efterhand inser jag att den smäll jag åkte på, den som tvingade mig att reflektera, var det bästa som hade kunnat hända.”

Den förlorade sonen kommer ut på Mondial förlag.