”När vi startade fyllde vi ett enormt vakum”

Feministiskt Perspektiv fyller fem år i januari. Tidningens chefredaktör Anna-Klara Bratt berättar om de första åren, hur marknaden har förändrats och vilka utmaningar de står inför.

Den åttonde januari hölls en stor fest på Scandic Malmen i Stockholm för att fira den feministiska veckotidningens fem års-jubileum. Det blev ett välbesökt kalas. Både medarbetare och vänner till tidningen var där och dessutom delades det nyinstiftade Stora Feministpriset ut. 2015 års vinnare blev mediekollektivet Rummet för boken med samma namn.

Med anledning av fem års-firandet har redaktionen på Feministiskt Perspektiv satt sig ner och funderat över sin egen resa, berättar chefredaktör Anna-Klara Bratt. När tidningen startades för fem år sedan var det en direkt reaktion på att Sverigedemokraterna för första gången kommit in i riksdagen:

– Dagen efter valet drog vi igång på allvar. Vi hade varit på väg att starta den här tidningen en tid ändå, men det påverkade att det gick så snabbt att mobilisera feministiska krafter. Valet 2010 har präglat oss, många feminister la mycket åt sidan för att ägna sig åt antirastisk feminism.

På en vecka lyckades de få ihop 2000 prenumeranter. Budskapet var i stora drag: ”Sörj inte, teckna en prenumeration”. Många av de nyblivna prenumeranterna lämnade artikelförslag till redaktionen:

– När vi startade fyllde vi ett enormt vakum. Vi hade massa idéer och utöver det fick vi in över 150 artikelförslag. Men vi behövde lägga mycket åt sidan för den antirasistiska feministiska kampen.

Har ert uppdrag förändrats?

– Nej, det skulle jag inte säga. Men det har blivit mycket fokus på krig, fred, rasism och antirasism. Och det låg väl inte i våra styrdokument att det var det vi skulle fokusera på, säger Anna-Klara Bratt och fortsätter:

– I dag är det här väldigt stora frågor för svenska medier, men det intressanta är att det var det redan då för feminismen. Vi ser det i våra arkiv, på filmupptagningar och i mötesprotokoll – att feminismen än en gång var lite före.

Anna-Klara Bratt berättar att hon funderat mycket över varför inte fler sätter sökarljuset på de feministiska diskussionerna eftersom de, enligt henne, är så ”spot on”. En återkommande fråga, som Feministiskt Perspektiv ställer sig, är vem eller vilka de egentligen skriver för:

– Skriver vi för ”de andra” eller för oss själva? Det finns en historisk problematik kring att den här typen av röster tenderar att hamna vid sidan av, och det är något vi måste hantera.

Tycker du att ni tenderar att hamna vid sidan av? 

– Ja, just nu gör vi det. Vi jobbar oerhört hårt med små resurser. Vi upplevde en feministiskt vår 2014, då var feminismen något av en trend men sedan har det återigen backat. Hade vi varit män som gett ut en liten, pigg sporttidning och jobbat dygnet runt hade vi väl fått femton priser och varit flitigt intervjuade.

Vilken röst är Feministisk Perspektiv på marknaden?

– Vi är i första hand en nyhetstidning. Sedan har vi en öppen opinonssida och där är det väldigt högt till tak. Vi har ingen patriarkal ledarsida som ligger först och pekar med hela handen. Istället har vi en öppen arena för opinion. Det är lätt att tolka det som att en enskild åsikt är tidningens hållning, men det är inte riktigt så det är, säger Anna-Klara Bratt och fortsätter:

– När feminismen är ”mindre inne” eller som nu rent utav ute, så ökar också inre konflikter. Det finns en rad inomfeministiska stridsfrågor: synen på migration, religion och liknande – och där är skiljelinjerna ganska skarpa. Det blir speciellt för oss som har ambitionen att alla ska få komma till tals.

Marknaden har förändrats mycket sedan Feministiskt Perspektiv startade, berättar Anna-Klara Bratt. Och på tidningen märker man av den ökade konkurrensen:

– I dag finns Dagens ETC och KIT, ingen av dem fanns när vi startade. Sedan har vi SVT Opinion som har lika många anställda som vi är på nyhetstidningen. Mediekapitalet kommer ikapp och det känner vi av.

Är du orolig över ekonomin?

– Ja, varje dag. Problematiken kring hur vi ska ta betalt för journalistik på nätet, det är absolut något vi brottas med. Vi befinner oss i samma sits som alla andra, men med ganska mycket mindre resurser. Det är ryggraden av svensk feminism som betalar oss. Hälften av dem har gott om pengar, hälften har inte ett öre.

För det är finansieringen som oroar Anna-Klara Bratt, inte besöksstatistiken eller intresset för det feministiska mediehuset:

– Vi når hela tiden fler trots vårt inte så insmickrande material. Så läsningsintresset ökar hela tiden.