Lexbase och förtalsbrottet

Det kan klart misstänkas, att den ansvarige utgivaren av Lexbase har gjort sig skyldig till åtskilliga förtalsbrott och förtal av avliden, skriver Benjamin O J Boman, jur. kand.

Lexbase har varit i ropet under de närmaste dagarna och olika jurister har fått uttala sig om denna ”tjänst”. Väl medveten om den indirekta reklam för webbplatsen i fråga som varje omnämnande tyvärr innebär, vill jag för egen del göra några påpekanden om Lexbase och förtalsbrottet.

Jag ansluter mig till den enda rimliga bedömningen, att 7 § personuppgiftslagen, PUL (som tillkom under en period då man alltjämt trodde att den s.k. bilageregeln i tryckfrihetsförordningen, TF, kunde omfatta webbplatser) utesluter att denna lag (PUL) tillämpas på Lexbase, då ett utgivningsbevis (inte ”utgivningstillstånd”, som Lexbase själva kallar det) meddelats för sajten. Utgivningsbeviset (som knappast var felaktigt meddelat; jfr RÅ 2003 ref. 30) innebär att yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är exklusiv straff- och processlag, och att begånget yttrandefrihetsbrott krävs för att ansvar och skadestånd skall kunna utkrävas. Justitiekanslern (JK) är ensam allmän åklagare på YGL-området. Endast den ansvarige utgivaren ansvarar för eventuella yttrandefrihetsbrott i databasen, och ingen annan torde kunna medverka till sådana brott (se 6 kap. YGL; jfr NJA 1957 s 352). Det yttrandefrihetsbrott som här kan vara aktuellt är brottet förtal, reglerat i 5 kap. 1 § brottsbalken (BrB).

Jag kommer här att upprepa sådant jag redan anfört i ”Vem ansvarar för förtal på Internet?”, Mitt i juridiken, 2011; den som läst denna (måhända bättre strukturerade) artikel eller av andra skäl anser sig insatt när det gäller förtal kan nöja sig med avsnittet ”Lexbase och förtalsbrottet” strax nedan. För övriga läsare redogör jag för förtalsbrottet under två rubriker, nedanför bedömningen i det nu aktuella fallet.

LEXBASE OCH FÖRTALSBROTTET

I Lexbase kan envar söka på enskilda personers namn och, efter betalning, finna domar genom vilka personerna har fällts till ansvar för brott. Även sådana domar som alltjämt ej har vunnit laga kraft, eller som upphävts genom överrättsavgöranden, finns tillgängliga.

Liksom då det gäller filmer, bilder etc. lämnar den som tillgängliggör en dom de uppgifter som framgår av domen. Av de allmänna handlingar som gjorts tillgängliga via webbplatsen Lexbase, framgår att olika personer har gjort sig skyldiga till brott av varierande svårighetsgrad. När det gäller domar rörande bagatellartade brott som hastighetsöverträdelser, bilbältesförseelser etc. är uppgifterna knappast sådana att de typiskt sett renderar andras missaktning. Då torde de vara straffria, även om det förstås kan vara påfrestande att förekomma på en sajt som Lexbase. Högst säkerligen förekommer även många uppgifter, om att enskilda personer är hemfallna åt alkohol- eller narkotikamissbruk, vilka torde vara ägnade att utsätta dessa personer för andras missaktning. Beaktas måste, vid bedömningen av uppgifternas karaktär, att allmänheten inte lyder under samma normer som rättsväsendet, och därför inte alltid kommer att ”respektera oskuldspresumtionen” vid friande överrättsdom eller ”förstå” att domskäl saknar rättskraft (se härom t.ex. NJA 1995 s 152).

Att tillhandahålla domarna för allmänheten på en webbplats innebär, ehuru tillgängliggörandet (liksom tillgängliggörandet av en tryckt tidning) sker mot betalning (detta gäller  tillgängliggörandet av domarna som sådana, ej av uppgiften att någon förekommit i en dom, vilken är kostnadsfri), att uppgifter lämnats till annan än den utpekade. Den som tillgängliggjort materialet och gjort det sökbart måste ha varit medveten om vilket slags uppgifter som tillgängliggjorts, d.v.s. ocensurerade svenska domar i (bl.a.) brottmål. Med hänsyn till de mycket modesta krav som ställs då det rör uppsåt till förtal i svensk rätt, och med särskilt beaktande av kännedoms- och offentliggörandepresumtionen i 6 kap. 4 § YGL, måste Lexbases ansvarige utgivare följaktligen ha gjort sig skyldig till förtal i rent teknisk mening.

Lexbase har inte varit skyldiga att tillhandahålla materialet. Det kan göras gällande att allmänheten äger ”rätt” att få kännedom om vilka förövare av allvarliga brott är och var de är bosatta, för att dessa personer ska kunna undvikas eller ej få arbete på förmentolämpliga arbetsplatser. Oavsett vilket synsätt man härvidlag antar, kan det svårligen motiveras att sprida uppgifter om samtliga (icke förtroendevalda) personer som fällts till ansvar för brottsliga gärningar – eller förekommit i vårdnadstvister – under fem års tid. Även om ett brott – t.ex. en misshandel, mened eller urkundsförfalskning – må anses allvarligt i såväl juridisk som allmän mening, föreligger det knappast, i väldigt många fall, skäl att varna allmänheten för gärningsmannen, särskilt om brottet ligger flera år tillbaka i tiden. Några beaktansvärda skäl tillämpliga på varje enskild publicering, förekommer inte på Lexbases webbplats. Det förefaller därmed ytterst osannolikt att någon större del av materialet på Lexbase har varit försvarligt att återge där. Att en mängd olika domstolar på begäran av enskild hade utlämnat samma material till följd av bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet i TF, ger inte Lexbase någon rätt att tillhandahålla materialet. Förtal torde därmed i många fall föreligga.

I de fall då det förekommer domar om allvarligare brott begångna av avlidna personer, kan det svårligen finnas någon som helst anledning att återge materialet. Likaså måste fällande domar som efter överrätters prövning har ersatts med frikännande, anses innehålla grundlösa uppgifter; det har inte varit svårt för Lexbases företrädare att vända sig till respektive domstol och kontrollera om domarna har vunnit laga kraft, eller vända sig till Skatteverket och kontrollera om de dömda personerna alltjämt är vid liv, och sådan kontroll måste man rimligen kunna kräva när så känsligt material tillhandahålls på detta sätt. Det får nämligen (tyvärr) förutsättas att en icke försumbar del av allmänheten litar på att de domar som tillgängliggörs på det sätt som nu skett, är lagakraftvunna och äger rättslig relevans. 

Det kan följaktligen klart misstänkas, att den ansvarige utgivaren av Lexbase har gjort sig skyldig till åtskilliga förtalsbrott och förtal av avliden. För att allmänt åtal för förtal ska väckas, krävs att ”detta av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt” (5 kap. 5 § brottsbalken). Med tanke på den ytterst restriktiva praxis som Justitiekanslern har ”utvecklat” när det gäller åtal i förtalsärenden (se t.ex. JK:s beslut 2009-03-06 i ärende 1637-09-31, 2012-06-20 i ärende 3113-12-31 et al, 2013-01-16 i ärende 8455-12-32, 2013-06-26 i ärende 4044-13-31; endast ett allmänt åtal för förtal har väckts av JK under 2000-talet) kan det även misstänkas att lejonparten av de brott som förmodligen har begåtts mot enskilda, överhuvudtaget inte kommer att beivras inom den närmaste tiden. En enskild kan dock i vissa fall föra process mot ett massmedieföretag och då ”bara” riskera sina egna rättegångskostnader (se NJA 2012 s 940).

En lagändring när det gäller kravet på särskilda skäl för allmänt åtal är dock aviserad (prop. 2013/14:47), och de förmodade brotten torde (om inte omotiverade grundlagsändringar görs) kunna beivras genom åtal fram till dess att sex månader gått sedan uppgifterna borttogs från Lexbases sajt (7 kap. 1 § 2 st. YGL och Högsta domstolens rimliga beslut 2013-11-07 i mål nr. Ö 3507-12). Med detta sagt överlämnar jag åt andra att avge kloka synpunkter på det jag nu anfört.

 

FÖRDJUPNING: FÖRTAL I TEKNISK MENING

”Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal” lyder definitionen av brottet i 5 kap. 1 § 1 st. BrB.

Att en uppgift (det vill säga inte ett rent värdeomdöme; jfr AD 2004 nr 89, och se NJA 1987 s 336, om mellanting och Svea hovrätts dom 2011-10-12 i mål nr. FT 3777-11, om uttalanden precis i gränslanset) är ”ägnad” att utsätta någon för andras missaktning, betyder inte att den måste vara ämnad att göra detta. Det räcker med att uppgifterna, i de särskilda kretsar som den utpekade tillhör, är sådana att de kan ge upphov till andras missaktning; även uppgifter som enligt en allmänt rådande eller förhärskande mening i samhället är nedsättande för någons anseende utgör förtal även om den utpekade och/eller de kretsar som denne tillhör är av motsatt uppfattning. Det krävs inte att andras förakt mot personen faktiskt uppstår, utan bara att uppgifterna är sådana att det lär uppstå. Syftet med uppgifterna måste alltså inte vara att utsätta någon för missaktning. Även när syftet varit att lämna objektiv information om t.ex. innehållet i en artikel, kan förtal tima (se NJA 1966 s 565; se även NJA 1991 s 155, om ett skrivfel på en löpsedel). För att ha uppsåt till förtal krävs i princip inte annat än att den som lämnat uppgifterna har förstått att vederbörande har lämnat uppgifter, och förstått innebörden av uppgifterna (NJA 1990 s 231 och anförda NJA 1966 s 565). En uppgift i annat medium än text, t.ex. en film eller ett bildmontage, får den innebörd rörande den utpekade som själva framställningssättet förmedlar (NJA 1992 s 594, NJA 1994 s 637). Uppgifterna behöver inte vara helt konkretiserade, utan även insinuationer om att någon begått brott kan vara straffbara (se t.ex. hovrättens över Skåne och Blekinge dom 1993-03-16 i mål nr. B 969/91). Att uppgiften i sig kan framstå som osannolik skall i princip inte beaktas (NJA 2003 s 567), även om jag vill hävda att uppgifter som uppenbart ej kan tas på allvar, inte bör anses straffbara (jfr nyss anförd dom från hovrätten över Skåne och Blekinge).

I och med att uppgifterna ska vara ägnade att utsätta den utpekade för andras missaktning, krävs det att de avser ett förhållande av något allvarligare karaktär (jfr Göta hovrätts dom 2011-06-01 i mål nr. FT 2522-10, om påstått deltagande i ett agerande som polisiärt hade rubricerats som brott mot medborgerlig frihet). Uppgiften behöver inte röra brott, utan kan exempelvis vara ett påstående om att någon är alkoholmissbrukare. Bagatellartade gärningar, som visserligen är brottsliga men som i typfallet inte betraktas som särdeles klandervärda (t.ex. en hastighetsöverträdelse eller parkeringsförseelse), torde man i princip kunna tillvita andra straffritt. Det har framförts att ”påståenden om att någon är otrogen, sprider lögner eller är promiskuös kan idag knappast anses vara klandervärda levnadssätt av allvarligare beskaffenhet” (RättsPM 2012:1, ”Förtal och förolämpning”, Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum Stockholm, s 15; jfr NJA 1994 s 637). Detta torde dock kunna variera beroende på de kretsar den utpekade tillhör.

Förtal begås genom lämnande av uppgift, exempelvis genom att uppgiften framförs vid ett tal på ett torg, i en artikel i en tidning eller genom ett blogginlägg. Brottet är fullbordat när det har kunnat komma till tredje mans kännedom, d.v.s. när någon annan än den utpekade själv har kunnat få del av uppgifterna (se NJA 1900 s 53 om förtal i brev och jfr Norrköpings tingsrätts dom 2010-06-11 i mål nr. FT 1065-10, angående 33 minuters Internetpublicering en tidig morgon). Även den som ”bara” sprider vad någon annan tidigare har sagt eller skrivit, kan begå förtalsbrott (se t.ex. hovrätten i NJA 1966 s 565 och Göta hovrätts dom 2011-04-19 i mål nr. FT 2010-10, angående godkända bloggkommentarer; jfr Svea hovrätts dom 2011-09-27 i mål nr. B 6080-11, om hets mot folkgrupp i en förhandsgranskad läsarkommentar).

Uppgifter om enskilda i allmänna handlingar, såsom statliga utredningar, rapporter och myndighetsbeslut, kan vara nedsättande och i vissa fall utgöra förtal (se t.ex. NJA 2006 s 16, NJA 2006 N 5, och Justitiekanslerns beslut 2007-09-26 i ärende 3497-06-40). Om en visserligen allmän handling offentliggörs på fel sätt av en myndighet/tjänsteman, kan detta utgöra förtal (se nyssnämnda beslut, angående förtal i en rapport från Rikskriminalpolisen, som lagts ut på Rikspolisstyrelsens webbplats; en tämligen generös bedömning gjordes här till de utpekades fördel – se även NJA 1990 s 231 [NJA 1987 C 9]). Att en handling är allmän och offentlig fritar sålunda inte i sig spridaren från ansvar för förtal.

Förtalsbestämmelsen har till syfte att skydda en persons ära i objektiv mening, d.v.s. personens ”goda namn och rykte”. Bestämmelsen har även använts för att beivra andra kränkningar av människors privatliv, där kopplingen till någons ära och rykte i egentlig mening kanske kan betraktas som mer krystad och perifer (se t.ex. NJA 1992 s 594; jfr NJA 1994 s 637). Regeln kan emellertid inte pressas hur hårt som helst. Även om vissa rättighetsivrande jurister stundom gör våld på lagen och hävdar annat, är det själva de spridda uppgifterna som skall vara ägnade att utsätta den utpekade för andras missaktning, inte spridningssättet som sådant, för att förtal ska föreligga. Om det är straffritt att sprida vissa uppgifter i text eller muntligen, måste det skäligen också vara straffritt att sprida uppgifterna genom förevisande av film eller spridning av sådan genom Internet (jfr Göta hovrätts välmotiverade men belackade dom 2013-10-16 i mål nr. T 107-13). Adressaten spelar emellertid roll (se nedan).

Förtal av avliden är straffbart enligt 5 kap. 4 § brottsbalken, som hänvisar till 1 §, ”om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne” (jfr ovannämnda NJA 1966 s 565, som rörde vissa rykten om en avliden mycket känd person; se även SvJT 1970 ref. s 2, där en en skönlitterär bok, som visserligen ansågs ge en ”positiv totalbild” av en tolv år före utgivningen avliden person, ansågs innefatta förtal av avliden, bestående i en ”beskrivning av sadistiskt färgad misshandel” den avlidna skulle ha begått).

 

FÖRDJUPNING: ANSVARSFRIHET I VISSA FALL

”Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar” stadgas i 5 kap. 1 § 2 st. BrB.

Meningen med detta stadgande är att det i vissa fall är lagligt att sprida uppgifter trots att spridningen tekniskt sett utgör förtal. Det krävs då att det, objektivt sett (d.v.s. inte blott enligt gärningsmannens egen åsikt), har varit försvarligt att sprida uppgifterna, och att uppgifterna var sanna eller att skälig grund för dem fanns. Observera att båda kriterierna måste vara uppfyllda. Det räcker inte med att uppgifterna är sanna – någon allmän rätt att säga sanningen finns inte (se t.ex. RH 2002:39) – utan det måste även ha varit försvarligt att sprida dem. Dock skulle det kunna påverka försvarlighetsbedömningen om den lämnade uppgiften ostridigt eller notoriskt är sann (NJA 1987 s 285 I). Rent osanna eller ogrundade uppgifter får i princip aldrig spridas, även om man kan tänka sig att de kan spridas straffritt om man genom spridningen söker gendriva ett rykte (NJA 1966 s 565 och NJA 1994 s 637; jfr dock RH 1996:61 och hovrättens för Västra Sverige dom 2008-01-15 i mål nr. T 3192-07).

Om en uppgift har lämnats i ett sammanhang som innefattar en intressekollision mellan å ena sidan den enskildes anspråk på skydd mot kränkande uttalanden, och å andra sidan upprätthållandet av en vidsträckt yttrandefrihet, måste en avvägning göras. Den politiska debatten och diskussioner om samhälleliga, kulturella och vetenskapliga frågor, får förekomma trots att enskilda personer därigenom angrips (se prop. 1962:10, s B 144; jfr Svea hovrätts dom 2011-10-12 i mål nr. FT 3777-11 och Justitiekanslerns beslut 1992-02-06 i ärende 470-92-30 och 2010-11-25 i ärende 6319-10-31, om politiker som straffritt kunde ”utpekas” som rasister inom ramarna för politisk debatt/reflektion). Vidare får s.k. offentliga personer räkna med att deras göranden och låtanden utsätts för en mera närgången och kritisk granskning bl.a. från företrädare för massmedierna än vad som gäller för enskilda personer utan publika uppdrag (NJA 2003 s 567). Europadomstolen har framfört att ”en grundläggande åtskillnad måste göras mellan att rapportera fakta – även kontroversiella sådana – som skulle kunna bidra till debatten i ett demokratiskt samhälle rörande politiker i utövandet av deras uppdrag, exempelvis, och att rapportera detaljer från privatlivet beträffande en person som … inte utövar några allmänna uppdrag” (dom 24 juli 2004 i målet Hannover mot Tyskland [59320/00]). Bara för att någon är en s.k. offentlig person betyder dock inte detta att alla uppgifter om personens privatliv är ”allmän egendom” (jfr Lunds tingsrätts dom 2010-10-12 i mål nr. FT 2603-10, där en f.d. partiledare ej ansågs behöva tåla spridning av uppgifter som bl.a. gällt påtagligt personliga förhållanden kring vederbörandes son). Ju mer allmänintressanta uppgifterna är, desto mer försvarligt är det att återge dem, även om de skulle vara nedsättande (jfr RH 2002:39). Det måste dock ha varit motiverat att lämna uppgifterna i det sammanhang där de förekommit (se t.ex. minoriteten i NJA 1933 s 542 och NJA 1937 s 468). Det kan även vara så att den som lämnat uppgifterna varit skyldig att uttala sig, exempelvis på grund av ett uppdrag (t.ex. som revisor) eller enär att vederbörande vittnat under ed eller fört talan i ett vårdnadsmål (jfr RH 1982:81). Även myndigheter anses bedriva sådan myndighet att nedsättande uppgifter måste få förekomma och behandlas, och även utlämnas, utan att detta i sig är straffbart (se t.ex. 2 kap. TF).

Vem uppgifterna spritts till är också av betydelse. Det måste göras skillnad mellan att uppgifter sprids till någon som har att göra en egen prövning av uppgifternas sanningshalt (t.ex. en socialvårdsnämnd eller rektorn på en skola), och att uppgifterna sprids till allmänheten (se RH 1992:58, RH 1996:61 och hovrättens för Västra Sverige dom 2008-01-15 i mål nr. T 3192-07). 

I brottsbalkskommentaren anges att det kan vara straffbart att dra fram en gammal dom ur glömskan om det inte föreligger beaktansvärda skäl att göra det, och att det måste vara straffritt i ganska stor utsträckning att som varning fästa andras uppmärksamhet på att någon begått brott eller misstänks för sådant (se  Holmqvist m.fl., Brottsbalken – En kommentar, s 5:19). Detta innebär dock inte att påståenden om icke lagförda brott straffritt får spridas (se t.ex. Svea hovrätts dom 2010-05-20 i mål nr. B 3275-09, om av en mor spridda påståenden om sexuella övergrepp, som en fyraåring ska ha framfört, men som ej ledde till åtal) – även om en brottmålsrättegång skulle pågå om den påstådda brottsliga gärningen (se Svea hovrätts dom 2008-12-18 i mål nr. B 5653-08, om en ”förtalskampanj” bedriven genom anslag, flygblad etc., mot en p.g.a. misstanke om grov våldtäkt mot barn frihetsberövad person).

I Svea hovrätts mål nr. T 1332-98, ansågs den ansvarige utgivaren för Flashback (papperstidningen) ha gjort sig skyldig till förtal genom att år 1995 publicera namn, födelsenummer, adress, telefonnummer, porträtt och redogörelse för begångna brott, avseende en person som år 1990 dömts till villkorlig dom och dagsböter för brotten sexuellt ofredande och sexuellt utnyttjande begångna 1988-89. Tingsrätten, vars bedömning hovrätten synes ha delat, angav att det ”måste föreligga beaktansvärda skäl för att det skall vara försvarligt att fem år efter domens meddelande ge publicitet åt den med angivande av den dömdes identitet”, och ansåg att det uppgivna syftet – att väcka debatt om straffmätningen vid sexualbrott – inte befogade röjandet av den dömdes identitet. Utan närmare kännedom om den dömdes person hade det, enligt rätten, inte funnits tillräcklig grund för Flashbacks utgivare att endast utfrån brottslighetens art bedöma återfallsrisken, och något skäl att varna personer i den dömdes närvaro för denna risk förelåg inte. ”Att en publicering i tidningen Flashback skulle kunna få en sådan brottsförebyggande effekt framstår dessutom som en högst orealistisk tanke” anger rätten. Enär sålunda beaktansvärda skäl för publiceringen av uppgifterna om den dömde ej förelegat, och ”den aktuella artikeln inte kan hänföras till den legitima nyhetsbevakningen”, kunde publiceringen inte anses försvarlig, och förtal förelåg (se dom 1999-10-04, med bilaga A).

När det gäller skälig grund för lämnade uppgifter, kan det sägas att gärningsmannen går fri från ansvar om vederbörande kan visa sig ha vidtagit skäliga mått och steg för att förvissa sig om uppgiftens sanning, eller annars hade tillräcklig grund att hålla den för sann. Frågan om vilken kontroll som kan krävas av en uppgifts tillförlitlighet för att skälig grund för uppgiften skall anses föreligga får bedömas under beaktande inte bara av uppgiftens innehåll utan även av de omständigheter under vilka den lämnas (NJA 1987 s 336).

Högsta domstolen har framfört att uppgifter ur statliga utredningar normalt kan ”tas för goda utan närmare källkontroll särskilt om uppgifterna inte är av bakgrundskaraktär utan redovisas som underlag för bedömningar och slutsatser” (NJA 2006 s 16; jfr NJA 2006 N 5, där förre Justitiekanslern ansågs ha att lita på tre byråchefers uppgifter). Ibland kan någons egen utredning utgöra tillräcklig grund för de uppgifter personen framför (se t.ex. NJA 1920 s 526). Då det gällde påstådd häktning för mordförsök, har hovrätten över Skåne och Blekinge gjort samma bedömning som Helsingborgs tingsrätt, vilken beaktade att gärningsmannen ”inte gjort några som helst efterforskningar beträffande uppgifternas sanningshalt, trots att han genom hänvändelse till domstolsväsendet lätt hade kunnat kontrollera den saken” (se Helsingborgs tingsrätts dom 2010-10-26 i mål nr. FT 2799-10). Se även RH 1994:14.

”Då kan vi ju i princip lägga ner all verksamhet”

Datainspektionen vill ändra grundlagen
Benjamin O J Boman, jur. kand.