Utdrag ur Krigare

Ur boken

Medievärlden kan i dag publicera det första kapitlet ur Johanne Hildebrants nya bok Krigare, som släpps om två veckor. Krigare skildrar de svenska soldaternas liv i Afghanistan från deras eget perspektiv.

”Nu ska vi fan överleva.”

 

Skyttekompaniet, FS 17
Området väster om Mazar-e Sharif
Den 23 juli 2009

Magnus körde den bepansrade jeepen, galten, längs ringväg
fem, en spikrak väg som löper mellan Mazar-e Sharif och Sheberghan.
Ljusen från patrian, det stora pansarfordonet, som de var ute
tillsammans med, syntes framför honom i mörkret.
De svenska soldaterna var på väg för att möta några fordon
som skulle eskorteras tillbaka till Mazar-e Sharif, ett rutinuppdrag,
även om de fått rapporter om att en polisstation i området
eventuellt skulle anfallas.

Stämningen i fordonet var därför vaksam. Även om soldaterna
i FS 17 inte hade utsatts för något sedan de anlände till Afghanistan
i maj var det inte frågan om det skulle ske, utan när.
Magnus höll runt 60 kilometer i timmen och följde bakljusen
på patrian som körde framför honom på vägen kantad av
en sönderrostad gasledning som en gång i tiden byggdes av ryssarna.
Vid hans sida satt gruppchefen, i baksätet signalisten på ena
sidan och tolken på den andra. Mellan de båda stod skytten som
bemannade kulsprutan på taket.

Plötsligt skar spårljus genom mörkret.
Sekunden senare började kulor slå in i galten. Hårda smällar
hördes när de smattrade mot fordonets bepansring.
”Sammanstöt!”
Soldaterna började ropa i munnen på varandra.
”Vad i helvete!”
Takskytten skrek och öppnade eld med kulsprutan. Signalisten
sköt genom skottgluggen i fönstret. För varje skott bildades
det ett övertryck i bilen som dunkade mot soldaternas kroppar.
Krutröken fyllde kupén, adrenalinet pumpade. Det var på allvar
nu – och det kändes helt overkligt.
Skotten slog in i fordonet. Det blixtrade till under galtens
motorhuv, batteriet hade träffats och exploderat. I nästa stund
såg Magnus en eldsflamma i ögonvrån och ett högt dån skakade
bilen.
Något stort hade träffat dem, en RPG, ett skott från ett raketgevär
eller så hade de kört på en vägbomb. Nu var de tvungna
att komma bort från platsen så fort som möjligt, ta sig ut ur kill
zone.
Magnus tryckte gasen i botten men ingenting hände. Galten
var trasig, den rullade allt långsammare fram på vägen. Att vara
kvar i fordonet var inget alternativ, den var ett mål och de skulle
snart bli beskjutna igen. Gruppchefen försökte få kontakt med
patrian framför dem för att be om hjälp, men radion fungerade
inte. Gång på gång anropade han kamraterna men de hörde
ingenting utan fortsatte att köra. Magnus och de andra såg fordonets
baklyktor försvinna längs vägen. De var ensamma kvar i
mörkret, tillsammans med fienden.
”Till slut insåg vi att, skit i det, vi fick försöka klara av det själva”,
berättar Magnus.
Soldaterna tog sig ut ur bilen, tråcklade sig ut genom dörrarna
med skyddsväst, stridssele och vapen och hoppade ner på
vägen och såg sig omkring.

De var omgivna av åkrar. Där fanns inga träddungar eller kullar
att ta skydd bakom. Men det fanns ett dike precis vid vägkanten.
När Magnus hoppade ner i det sjönk han till midjan i lerigt
vatten, en chock för kroppen. Han snubblade och föll, tog sig
upp på fötter med den 25 kilo tunga utrustningen och vadade
sedan tillsammans med kamraterna genom det smutsiga vattnet,
bort från fordonet och angriparna.
Efter några minuter stannade de, andfådda och nedkylda.
De beslöt att ta eldställning på åkern som bredde ut sig bredvid
dem, där kunde de försvara sig om angriparna attackerade
dem igen.

Det var svårt att ta sig upp från diket, kanten var brant och
lerig. Soldaterna fick kämpa och hjälpa varandra tills de slutligen
lyckades komma upp på fast mark. Tolken lämnades kvar i
vattnet, trots att han frös var det den säkraste platsen.
De fyra soldaterna tog eldställning vid en liten vall. På ena
sidan hade de diket och vägen, på den andra ett stort fält.
Gång på gång försökte gruppchefen få kontakt med kamraterna
i patrian och basen i Mazar-e Sharif men radion fungerade
fortfarande inte. Till slut ringde han sambandscentralen
på Camp Northern Lights på sin mobiltelefon och meddelade
vakthavande att de blivit anfallna.
Han fick besked om att undsättning omedelbart skulle skickas
till platsen.
”Sedan låg vi där ensamma i det disiga mörkret och väntade,
dyngsura men upprymda över att vi hade klarat oss och var vid
liv”, berättar Magnus.

Det dröjde 20 minuter tills de fick kontakt med patrian som
vände och kom till deras hjälp. Kulspruteskytten skickades iväg
för att möta upp fordonet och visa var soldaterna befann sig.
Magnus tog hans plats och låg sedan och spanade över fältet
med mörkersiktet. Nu var de bara tre som låg vid den lilla vallen,
samt tolken som huttrade i det vattenfyllda diket.
Efter tio minuter sa signalisten i internradion: ”Mange. Vilka
är det som går på fältet?”
Magnus vred på huvudet och drog sedan ett djupt andetag.
”Elva silhuetter kom gående rätt mot oss, de var bara sjuttio
meter bort. Jag ville inte tro att det var sant, vi hade ju överlevt
smällen och jag trodde det var över. Männen var klädda i tunikor
och bar sjalar så först hoppades jag att de var bönder som
skulle ut och jobba på åkrarna i natten. Men frontmannen hade
en RPG, ett raketgevär, i handen och de gick i patrullformation.
Det hela var fullständigt overkligt.”

Männen kom gående rätt mot dem. Sextio meter, femtio
meter, avståndet krympte. De tre soldaterna hade absolut ingenstans
att ta vägen.
”Hela tiden siktade jag på frontmannens bröst med det infraröda
siktet. De var så många och vi var bara tre. Men jag var inte
rädd, bara arg och beslutsam. Överlevnadsmekanismen hade
gått igång. Nu är de jävligt nära. Nu ska vi ta mig fan överleva
det här.”
Soldaterna var helt tysta. Nu var de bara trettio meter från soldaterna.
Magnus sa till de andra i internradion:
”Jag skjuter.”
Han öppnade eld med kulsprutan, två korta eldskurar mot
frontmannen, sedan en längre mot gruppen bakom honom. Två
motståndare föll. Sekunden efter öppnade gruppchefen och signalisten
eld.
Eftersom hela fältet lystes upp av spårljusen, och alla kunde se
var Magnus befann sig, bytte han position.
”Jag tog min kulspruta och hasade ner på vallen och flyttade
mig till ett annat ställe där jag öppnade eld igen.”
Strax därefter besvarade motståndarna elden.
”Jag kröp i skydd och beordrade fram patrian som nu hade
anlänt och öppnade eld”, berättar gruppchefen.

Motståndarna sköt två skott från raketgeväret. Det första träffade
däcket på patrian och det andra slog ner strax framför de tre
soldaternas eldställning. Krutröken och dammet gjorde att det
var svårt att urskilja några mål. De kunde bara se några meter.
”När den värsta röken hade lagt sig kröp jag åter upp i eldställning
och såg då ytterligare några silhuetter, öppnade eld på nytt
och en insurgent föll”, berättar gruppchefen.
”RPG-skottet gick nära oss, ett svoschande ljud, sedan en
explosion. Jag var så fokuserad på det jag gjorde att jag inte tänkte
eller kände så mycket. Jag sköt, bytte ställning, sköt igen. Det
kändes som en evighet men i själva verket varade striden bara ett
par minuter. Därefter drog vi oss tillbaka, ner i diket, bort mot
patrian.”

Tillsammans med tolken försökte de ta sig uppför den branta
dikeskanten mot vägen. Det var ännu svårare. De halkade och
kämpade frustrerat för att komma uppför de leriga kanterna.
Fienden kunde komma när som helst och då kunde de bli nedskjutna.
Till slut lyckades de ta sig upp, sprang bort till patrian
och kastade sig in i fordonets bepansrade stridsutrymme.
De körde från platsen. Någon kilometer bort mötte de Delta,
plutonen med stridsfordon 90 som skickats till deras hjälp.
De passerade och fortsatte till fältet där de genast hamnade i
strid.

”Tre afghaner dog den natten, en skadad omhändertogs. Han
sa att hundratals talibaner skulle ge sig på oss, så vi stannade där
hela natten och väntade men inget mer hände”, berättar Magnus.
”Egentligen är det helt otroligt att vi klarade oss. Men det
känns bra att veta att träningen fungerade och att jag agerar rätt i
svåra situationer. Det ger mig ett lugn.”

”Många tror att inbäddade journalister hjärntvättas”