Annons: Mediedagen 2019

Så minns mediesverige 11 september

11 september

En åt kräftor med Thorsten Flinck, en njöt av det fina vädret, och en sprang skrikande genom redaktionen. Jan Helin, Gunilla Kinn, Katarina Ekspong, Jonathan Falck och Kersti Forsberg minns nyhetsdygnet 11 september.

Jan Helin. Nu: Chefredaktör Aftonbladet. Då: Debattchef Aftonbladet.

”Jag satt och åt kräftor med Thorsten Flinck i en hotellsvit och gick igenom en debattartikel han skrivit om Dramaten. Jag fick nyheten som sms-flash.”

 Vad var din första tanke, vad trodde du hade hänt?

”Den första flashen vill jag minnas sa att ett sportflygplan kraschat i World Trade Center. Sedan kom det snabbt fler. Det var overkligt.”

Vad gjorde du resten av dagen och natten? Hur länge jobbade du?

”Jag åkte rakt in till tidningen och jobbade fram till halv fyra på morgonen.”

Hur organiserade ni er och hur mycket gjorde ni på det?

”På Aftonbladet-vis var det inte så mycket att fundera över. Vi kompenserar vid sådana tillfällen eventuell brist på organisation med laganda och energi. Vi gjorde alla sidor som var möjliga att göra i tidningen, kastade ut annonser, rensade sajten.”

Hur kändes det att jobba? Tillät du dig att känna?

”Det kändes meningsfullt att jobba. Och jag tillät mig att känna mycket. Min bror bodde i New York och hans flickvän jobbade på Goldman Sachs mycket nära WTC. Det tog många timmar innan jag fick tag på brorsan, det tog mer än ett dygn innan han fick tag på sin flickvän. Vi var rädda att hon var borta, men hon hade fastnat i tunneln in från ett möte i New Jersey.”

Vad fanns det för beredskap i organisationen för att folk inte skulle bränna ut sig? 

”Jag kan inte minnas någon sådan beredskap. Jag tror utbrändhet uppstår i en kombination av oklarheter på jobbet, sömnbrist och faktorer i privatlivet. En sådan här situation innebär förvisso hårt arbete, men jag tror inte att det orsakar utbrändhet.”

Vad finns det för beredskap i din nuvarande organisation?

”Vi har idag obligatorisk debriefing för alla som arbetat i områden med traumatiska upplevelser.” 

Har 11 september påverkat mediernas bevakning av stora händelser och katastrofer?

”Ja, den 11 september innebar starten för en ny världsordning i vart fall i mediernas berättelse om världen och USA:s utrikespolitik. Världens supermakt fokuserade på att bomba sönder efterblivna länder ledda av idioter utan inflytande över faktorer som är viktiga för västvärldens välstånd. Det var en hämndstrategi styrd av känslor, av begripliga skäl. Men under tiden utvecklades Kina till en ekonomisk supermakt. Det är lätt att i efterhand konstatera att George W Bush valde fel strid för USA:s bästa.”

 

Katarina Ekspong. Nu: Chefredaktör Norrtelje Tidning. Då: Editionschef Svenska Dagbladet.

”Jag stod precis och ritade upp planeringen av SvD:s nyhetssidor i första editionen på en whiteboard vid centralredaktionen när jag fick höra att ett plan åkt in i första tornet. Minns ej vem som sade det. Givet beslut: vi måste göra om. Jag började skissa om när en fotoansvarig ropade mitt namn högt och drog mig i armen till tv:n där jag såg ett litet plan – det såg ut så i direktsändningen – köra rakt in i tornet.

Det var ofattbart och samtidigt minns jag nästan som om jag i slowmotion sprang bakåt i rummet och skrek: vi måste göra om allt, vi måste kasta ut.

Det var bråttom till första editionen. Folk strömmade till. Alla jobbade otroligt effektivt i team – inte på varandra utan vi föll in i de roller som behövdes. När tornen föll satt vi i ledningen i möte och någon kom springande och berättade. Vi var redan på gång.”

Vad var din första tanke, vad trodde du hade hänt?

”Första planet kändes oklart, inte helt givet direkt. Andra planet var självklart: terror.”

Vad gjorde du resten av dagen och natten? Hur länge jobbade du?

”Jobbade konstant i många dagar. Hemma och sov efter 18-timmarspass.”

Hur organiserade ni er och hur mycket gjorde ni på det?

”Vi gjorde tio rena sidor plus ettan till första editionen klockan sju på kvällen. Det var bra gjort tycker jag fortfarande. Jag minns inte hur mycket vi gjorde till slut på natten. Vi höll på senare än vanligt. Jag hade en central roll men Lena K Samuelsson var storchefen som redaktionschef. Hon var kanon. Vi jobbade bra ihop.”

Hur kändes det att jobba? Tillät du dig att känna?

”Det kändes fantastiskt att jobba. Ja, jag kände när jag såg repriserna från New York, men jag hann inte se så mycket på tv förrän jag kom hem på natten.

Vad fanns det för beredskap i organisationen för att folk inte skulle bränna ut sig? 

”Jag minns ej men det fanns krishjälp redan efter Estonia.”

Vad finns det för beredskap i din nuvarande organisation?

”Vi har en katastrofplan men är inte bäst i klassen…”

 

Kersti Forsberg. Nu: chefredaktör City Skåne. Då: Nyhetschef, Helsingborgs Dagblad.

”Jag satt i förlängt morgonmöte med samtliga avdelningschefer då chefredaktören försynt knackade på dörren, bad om ursäkt för att han störde och sa att ett plan har kört in i WTC. Vi kastade oss ut till närmaste tv och stod där och gapade då plan två kom flygande.”

Vad var din första tanke, vad trodde du hade hänt?

”Innan plan två syntes i rutan trodde jag att det var en olycka. Men då det dök upp i tv-rutan var det så uppenbart att det här måste vara planerat. Otäck känsla direkt.

Vad gjorde du resten av dagen och natten? Hur länge jobbade du?

”Jobbade som en galning. Vi byggde om tidningen, kallade in extrafolk och så vidare. Minns inte hur länge jag jobbade. Sent.”

Hur organiserade ni er och hur mycket gjorde ni på det?

”Minns inte. Jag vet att vi kallade in ett gäng extra redigerare, att vi byggde om tidningen och sköt bak lokalt material och att reportrar som höll på med annat genast tog sig an detta i stället. Från Citys redaktion kommer jag inte åt gamla lägg, så jag kan inte svara på hur mycket det blev i tidningen.”

Hur kändes det att jobba? Tillät du dig att känna?

”Extremt intensivt och mitt i att det var jävligt otäckt så var det ändå en adrenalinkick och den här otroliga känslan när hela redaktionen mobiliserar och ställer upp för att det ska bli så bra som det överhuvudtaget kan bli. Massor av kraft som bara kanaliseras åt ett och samma håll.”

Vad fanns det för beredskap i organisationen för att folk inte skulle bränna ut sig? 

”Ingen beredskap alls i det akuta skedet den första dagen.”

Vad finns det för beredskap i din nuvarande organisation?

”Finns inga nerskrivna planer för hur vi beter oss i extrema situationer. Varje nyhetshändelse behandlas för sig. Dock finns det krisbeabetningshjälp mm att få via våra koncerner, HD och Sydsvenskan.”

 

Jonathan Falck. Nu: Chefredaktör Göteborgs-Posten. Då: Chefredaktör Göteborgs-Posten

”Jag fick veta det när jag var på en konferens i vårt tidningshus med GP:s västsvenska redaktion. Vi fick meddelandet mitt under en diskussion kring hur vi skulle utveckla det journalistiska materialet från kranskommunerna runt Göteborg.”

Vad var din första tanke, vad trodde du hade hänt?

”Min första tanke var att det handlade om en fruktansvärd flygolycka.”

Vad gjorde du resten av dagen och natten? Hur länge jobbade du?

”Under resten av dagen och kvällen deltog jag i planering och genomförande av vårt nyhetsarbete. Både gentemot nätet och papperstidningen. Jag jobbade till cirka kl ett på natten, när vi hade fått den tryckta förstaupplagan i vår hand och arbetade med senare upplagor.”

Hur organiserade ni er och hur mycket gjorde ni på det?

”Vi skapade en särskild organisation för det här tillfället. Först och främst förde vi samman resurser och kompetenser från i stort sett alla avdelningar för att kunna möta läsarnas stora behov på nätet och i papperstidningen. Vi gjorde om både gp.se och tidningen som dessa dagar fick mycket speciella utseenden.

I papperstidningen gjorde vi den 12/9 tio uppslag i fullformat, motsvarande 20 tabloidsidor. Sidor som planerades uppslag för uppslag i tätt samarbete mellan alla oss som då var på plats. Materialet förändrades också mycket mellan GP:s olika upplagor den kvällen och natten, vilket kräver noggrann planering redan från början.”

Hur kändes det att jobba? Tillät du dig att känna?

”Det kändes rätt och viktigt att jobba. Vid den här typen av oerhört dramatiska och omvälvande händelser spelar medier stor roll; för att förmedla information och gripande berättelser, ge bakgrunder och perspektiv. Och för att göra det på bästa sätt är det viktigt att känna efter, att känna empati. Det hjälper oss att fatta rätta publiceringsbeslut, att ge relevant information samtidigt som vi gör det med respekt för offer och berörda.”

Vad fanns det för beredskap i organisationen för att folk inte skulle bränna ut sig? 

”11 september är en av flera tragiska och fruktansvärda händelser under senare år som har krävt extra mycket av vår organisation och medarbetare. Scandinavian Star, Estonia, Backabranden och tsunamin är andra. Vi hade och har en beredskap för att, tillsammans med företagshälsovården, stötta medarbetare på olika sätt. Till exempel genom att psykologer och beteendevetare ger samtalshjälp, och att arbetsledare möter utsända när de återvänder.”

Har 11 september påverkat mediernas bevakning av stora händelser och katastrofer?

”Jag tror att vi medier lär oss för varje stor händelse, eller i alla fall påminns om saker som är väsentliga när vi rapporterar om katastrofer. Som vikten av att inte spekulera, att extremt noggrant kontrollera och värdera källor, att vara kritisk, och att det alltid är viktigare att ha rätt än att vara snabb.”

 

Gunilla Kinn. Nu: Frilans. Då: Frilansjournalist och student i New York.

”Jag blev uppringd av Svenska Dagbladet strax före klockan nio (lokal tid) den 11 september, strax efter det att det första planet flugit in i en av World Trade Center-skraporna, och jobbade sedan för dem i tre dagar. Jag hade planerat att den förmiddagen sitta och läsa i biblioteket inför en lektion på eftermiddagen. Eftersom jag just hade vaknat och höll på att göra i ordning frukost utan att ha radion på hade jag ingen aning om vad som hade hänt, när SvD ringde.”

Vad var din första tanke, vad trodde du hade hänt?

”Min första tanke var att det inte lät tillräckligt allvarligt att ett, som jag trodde, litet, flygplan hade flugit in i World Trade Center för att de skulle anlita en frilansjournalist. Jag var smått irriterad över att behöva avvika från min planering för den dagen, särskilt när jag upptäckte hur svårt det var att ta sig någonstans. Men jag åkte iväg omedelbart, jag tog mig inte tid att kolla på Internet vad som hade hänt utan åkte bara ner så fort jag kunde – vilket tog flera timmar. Lite mer information fick jag via radion och medpassagerare i den första taxi jag hamnade i och som tog mig en bit på vägen.”

Vad gjorde du resten av dagen och natten? Hur länge jobbade du?

”Jag jobbade tills den sista upplagan av SvD hade gått i tryck, det vill säga till klockan 18 på kvällen lokal tid. Jag hade då ägnat hela dagen åt att försöka komma ner, trots avstängd tunnelbana, ovilliga taxichaufförer och avspärrade områden, och åt att vänta på nya, lämpliga transportmedel. Under dagen intervjuade jag folk fortlöpande, till exempel personer som hade evakuerats eller tagit sig från katastrofområdet och väntade på att få gå på färjorna till New Jersey, och ringde successivt in dessa rapporter från telefonautomater på stan.

När jag till sist hade lyckats komma ner till downtown av Manhattan fick jag vara med i en frivilliggrupp som åkte in med buss genom en humanitär organisation. Vid det laget trodde man fortfarande att det skulle finnas massor av överlevande – och tydligen att även volontärer skulle kunna göra någon nytta. Vi utrustades blott med enkla munskydd och plasthandskar, men när vi väl kom i närheten av det som kom att kallas Ground Zero var det uppenbart att det krävdes välutrustade proffs för att göra någon som helst insats. 

Men jag var glad över att äntligen ha kommit på plats så att jag kunde se lite av vad som hade hänt. Hela området var fullt av räddningspersonal av alla slag och frivilligorganisationer. Sen eftermiddag kunde vi alla bevittna hur en tredje skyskrapa kollapsade av sina skador.

Först på kvällen försökte jag koppla upp mig, genom att låna en telefonlina i en blomsteraffär i Greenwich Village där de lät mig sitta på golvet och uppdatera mig. Då kunde jag ladda ner mejl från massvis av oroliga vänner och familjemedlemmar som hade skrivit hela dagen. Det var faktiskt först då jag insåg till fullo hur stor katastrofen var, och att människor i hela världen följt vad som hade hänt! Själv hade jag ju bara försökt ta mig fram på Manhattan, jag hade inte – som de flesta andra den dagen – suttit framför TV:n och om och om igen sett planen flyga in i skraporna.”

Hur kändes det att jobba? Tillät du dig att känna?

Jag förstod som sagt inte riktigt olyckans omfattning första dagen, det var faktiskt mest ett spännande äventyr att försöka ta sig fram och att klura ut vad som hade hänt. Nästa dag blev allting mer påtagligt, då tog jag mig bland annat till Bellevue-sjukhuset dit överlevande väntades komma – och det var betydligt mer känslosamt. Lite grann går man ju som reporter i sådana här lägen på autopilot, men visst tillät jag mig att släppa fram känslor – särskilt när det började stå klart hur stora konsekvenserna blivit. Allt kändes faktiskt också helt overkligt, delvis på grund av att det var så fantastiskt vackert väder hela tiden.

Men ärligt talat var det mest av allt roligt att få jobba. Efter tre dagar hade SvD:s egen medarbetare tagit sig till New York och jag behövdes inte mer – då kändes det snarast tomt.

Så tacklade redaktörerna 9/11-dilemmat