Annons: Mediedagen 2019

”Många tror att inbäddade journalister hjärntvättas”

Revolutionerna i arabvärlden har satt strålkastaren på krigskorrespondenternas roll. En av Sveriges mest erfarna krigsreportrar, bokaktuella Johanne Hildebrandt, berättar om blod, svett och tårar.

Johanne Hildebrandt har nyligen gått från Aftonbladets baksida till Svenska Dagbladets framsida – som hon själv skämtsamt uttrycker det – och uppdraget som ledarkolumnist. Hon har också lämnat det stressiga frilanslivet bakom sig för en tjänst som säkerhetskonsult på ett privat företag.

I slutet av september kommer hennes bok Krigare (Forum Bokförlag), som Medievärlden i dag kan publicera ett exklusivt utdrag ur. Vi träffade henne för en pratstund om de tuffa arbetsförhållandena på fältet.
– Första gången jag åkte ned ville jag förändra världen. Men jag insåg att den enda som förändrades var jag själv.

Korrespondentyrket verkar ensamt. Och hårt. Har du fått några psykiska men av jobbet?

– Jag hade PTST (posttraumatiskt stressyndrom, reds. anm.) efter Bosnien, men det var ju inte uppfunnet då så jag visste inte att jag hade det. Jag var bara 27 år när jag började, hade ingen grund att stå på och ingen erfarenhet. Sedan var det extremt där; folk massakrerades… Det kändes som att, klarar man sig igenom det här, då klarar man sig igenom allt.

Hur skiljer sig den här typen av arbetsskada från vanlig journalistisk utmattning?

– Man är irriterad, lider av koncentrationssvårigheter, sömnlöshet… Men jag förstod vad det var först flera år senare, när jag läste en artikel om PTST.

Fick du någon typ av stöd från redaktionen när du kom hem? Erbjöds du kuratorssamtal eller liknande?

– Absolut inte! Jag har aldrig erbjudits någon form av hjälp från mediebranschen. När jag har sprungit på svensk militär har de däremot varit extremt omhändertagande, frågat hur det är och så. Men så har det varit ända från början. De har varit mer intresserade av ens välmående.
 
Fick du ingen positiv feedback hemifrån?

– Jodå, när Anders Gerdin var chefredaktör hade jag bra stöd. Jag kunde ringa när som helst. Jag kände att det var någon som brydde sig, helt enkelt.

– Jag är ingen ”high maintenance”-person på något sätt – men det är klart att man känner sig ensam och ynklig när folk omkring en dör. Att känna stöd hemifrån är extremt viktigt i en sådan situation, oavsett om man är reporter, militär eller hjälparbetare.

Bör man någonsin lämna journalistrollen och faktiskt ingripa när folk är utsatta, tycker du?

– I Kabul 2001 träffade jag två tvillingflickor som tiggde. Jag följde med dem hem och det visade sig att de bodde med sin mamma i en håla i jorden, ungefär. Mamman var änka och kunde inte gå ut, för kvinnor får inte gå ensamma på stan. Situationen var helt enkelt fruktansvärd. Då gav jag bort mina pengar. Jag tänkte att gör jag inte det här nu, ger dem någon form av lindring, då kommer jag aldrig att förlåta mig själv.

Finns det en idé på tidningarna om att man ska vara macho och härdad, och inte gnälla när man kommer hem?

– Jag har kommit hem från krigszoner och känt mig ensam, bitter och missförstådd men insåg att det inte leder någonstans. Folk runt omkring undviker ju inte att fråga på grund av elakhet, utan för att de inte förstår. Det man inte vet kan man inte heller förhålla sig till. Det är också ett av skälen till att jag skrivit den här boken, så att soldaterna förhoppningsvis möts av större förståelse när de kommer hem.

Under arbetet med sin bok har Hildebrandt varit inbäddad med svenska soldater i Afghanistan. Hon har tidigare varit inbäddad med amerikanska soldater i Irak 2007, när hon kände att hon inte längre orkade skriva om de civilas lidande.

– Dessutom ville jag förstå hur deras värld fungerade, se vad de egentligen gjorde. Och enda sättet att göra det är att följa dem på plats.

Tycker du att det finns en dålig förståelse i Sverige för vad det innebär att vara inbäddad?

– Ja! Det finns en politisk aspekt av det hela, en okunskap. Man tror att journalister utsätts för hjärntvätt. Men det är aldrig någon som talat om för mig vad jag ska göra eller inte. Tvärtom har alla varit väldigt hjälpsamma. Deras verklighet vid fronten har aldrig skildrats på det här sättet. Men det handlar också om hur det inte alltid funkar med politiker och försvarsmaktsledning. Det här är inte en okritisk bok. 

Finns det ändå inte en risk att man kommer för nära och blir opartisk? Särskilt när man är med om obehagliga saker; det ligger väl i människans natur? 

– Hela syftet med boken var att skildra soldaternas verklighet, ur deras perspektiv. Så ju närmare jag kom, desto bättre var det. Det är inte heller så att de har begått några dåliga handlingar. Och bor man tillsammans med nio personer i ett rum under flera veckor, då är det väldigt svårt att dölja någonting.

Nu måste jag fråga om journalisten Mustafa Can. Förra året kallade han dig för ”soldatkåt”… Hur reagerade du när du läste det?

– Jag blev bara så trött. Och så kände jag att, 20 år senare, har vi inte kommit längre än så här? Med den erfarenhet jag har och det jag har åstadkommit, så kan man ha mer professionell respekt än så. Jag menar, vad tror han egentligen?

Och just ditt jobb, krigskorrespondentens, har en machostämpel. Märker du en avundsjuka från männen i mediebranschen för att du blivit profilerad på ”deras” område?

– Nu umgås jag inte speciellt mycket med journalister. Men det är klart att det kan upplevas som provocerande för vissa. Samtidigt har till exempel Staffan Heimerson alltid backat upp mig. Riktiga män har inga problem med det här.

– Jag tror att det skedde ett generationsskifte i krigsrapporteringen under Balkankrigen. Vi var ett gäng rookies och där fanns flera unga kvinnor som liksom jag kämpade för att göra sig ett namn. Så för min del var det här att sitta och supa i hotellbarer aldrig någon grej – det var för hård konkurrens, som frilans är du tvungen att vara bättre än alla andra och tvungen att ta större risker.

– Det var aldrig något konstigt med att jag var tjej, för det fanns så många tjejer där nere. Det var bara när man kom hem till världens mest jämställda land som det var något konstigt.

Sky News krigskorrespondent Alex Crawford har nyligen väckt uppmärksamhet genom att berätta om hur hon ständigt blir tillsagd att hon som mor inte borde göra det hon gör.

Har även du fått frågor från journalister i stil med: ”Hur klarar du hemmet”? 

– Ja: ”Men VAD säger din son?” är en fråga jag är gigantiskt less på. Ur min synpunkt är det här en journalistisk genre som jag försökt bli så bra på som möjligt. Varför kan jag inte få fortsätta att vara ett proffs på det jag gör? I stället för att bli ifrågasatt.

– Att jag nu övergått till militärrapportering kanske är det som upplevs som så provocerande. För det anses ju verkligen som det allra ”manligaste”.

Hur reagerade du på den brutala sexuella attacken mot CBS-korrespondenten Lara Logan i Kairo i våras? Är det ett scenario du har fruktat?

– Jag tycker att det är obehagligt med folkmassor. De är så väldigt oberäkneliga. Jag bara rös när jag läste om Logan. Man har ingen kontroll.

Det är välkänt att våldtäkter används som vapen i krigszoner?

– Ja, men samtidigt är du oftast väldigt väl omhändertagen som kvinnlig krigsreporter. Jag har bott tillsammans med bosniska och kroatiska soldater på Balkan och de tog väldigt väl hand om mig. Däremot är det en och annan kollega som stått och ylat ut sin brunst på hotellrummet.

Tycker du att risken är lika stor att bli antastad av en journalistkollega som av lokalbefolkningen?

– Jag minns i början av min karriär, att hade jag lyckats med någonting bra så hette det att jag hade legat mig till det. För man ligger ju förstås med allt som inte hinner upp i träden när man befinner sig i en krigszon och inte har tvättat sig på några veckor.

När intervjun lider mot sitt slut minns Hildebrandt plötsligt en annan incident av sexuell natur:
– Det var en fotograf som jag var på jobb med i Islamabad som brottade ned mig i en hotellkorridor. Jag kom loss genom att hota att spy på honom – och jag mådde så illa att jag kunde ha gjort det också!

Utdrag ur Krigare

Johanne Hildebrandts råd till aspirerande krigsreportrar

  • För det första är det alltid en gigantisk byråkrati. Man ska ta reda på hur allting funkar, skaffa tillstånd och visum. Det är mycket praktiska grejer; i Bosnien kunde det handla om att planera bilkörningen i detalj, köpa bensin innan eftersom bensinen är slut på plats. Det är som en hel expedition!
  • Skaffa en bra fixare som du verkligen kan lita på. Gärna en som är lite nervös. Inte en ”gung ho”-person som utsätter dig för fara.
  • Det är viktigt att ha en tolk man kan lita på. Lär dig några nyckelord på språket så att du kan vara säker på att han eller hon översätter rätt! Spela gärna in och dubbelkolla svaren tills du vet att tolken är helt pålitlig. Det finns exempel på reportrar som lurats ordentligt av sina tolkar och fått hela sitt anseende satt på spel.
  • Tänk på klädseln. Det är ganska slampigt att gå runt utan sjal i Afghanistan. Rent generellt tycker jag dock att folk är mer toleranta mot främlingar utomlands än vad vi kan vara här hemma i Sverige.
  • För att hitta ett bra knäck måste man läsa in sig ordentligt. Snacka med folk på plats. Sen ska man bara övertyga redaktören om att ”det här bli nog bäst”!
  • Ur ett säkerhetsmässigt perspektiv har jag alltid fattat mina egna beslut om jag ska åka eller inte. Men du har också med dig en fotograf som du är ansvarig för. Sen ska man ha tolk och chaufför… När allt är klart, du har ordnat boende och installerat dig, då ska du sätta dig ned i 45 graders hetta och skriva den bästa artikeln någonsin (skratt).
  • Ibland föreslår någon som sitter hundratals mil bort, och aldrig varit ute på fältet, att man ska åka till en stad för att den ligger nära på kartan. Då får man förklara att det ligger två gränslinjer mellan dig och staden och att alla skjuter på dig oavbrutet… Men det är ju svårt för dem där hemma att se.
  • Det är en ynnest att få åka iväg och träffa alla de här människorna. Samtidigt är det ett yrke som sliter på dig, fysiskt och psykiskt.
  • Ha inga illusioner om att man kan påverka världen, för det kan man inte. Men man kan göra en liten, liten insats.
  • Krigsrapportering handlar om att försöka komma förbi en rad hinder som olika människor satt upp, för att hålla dig borta från dit du ska. Funkar inte den ena vägen, får du testa en ny. Det är bara att mala på!
  • Du måste kunna tänka i 110. Du kan ha jobbat på något i flera veckor, men måste plötsligt skrota det och köra på ett helt nytt spår.