Annons: Mediedagen 2019

Publisher på DN – är det för att ett och ett blir mindre än två?

Analys

Dagens Nyheter är pressens största pastorat, mest resurstarkt och mest svårstyrt, sägs det.

För den som varit med ett tag känns det inte så länge sedan debatten blev hätsk, inte bara inom DN, utan i hela Kultur- och Mediesverige när tidningen gick från systemet med tre chefredaktörer, en för det allmänna, en för politik och en för kultur. Arne Ruth skrev initierat men också vitglödgat om vad som förlorades när chefredaktören för kultur inte längre skulle ta säte i tidningens styrelse.

Nu blir DN först bland de större tidningarna med en publisher – även om Joachim Berner slet sig till den rollen under en tid för ett decennium sedan.

Vad är att vinna med en publisher?
De senaste chefredaktörerna Thorbjörn Larsson och Jan Wifstrand har ansetts vara bland sin generations främsta tidningsmakare – om inte de främsta. De har, på annat sätt kan det inte ses, kört slut sig på uppdraget. Då har de ändå haft kompetenta vd-ar bredvid sig.

Svenska Dagbladet har under samma tid förändrats i snabbare takt, är smart gjord och ser betydligt modernare ut. DNs avsevärt större resurser ger inte motsvarande avtryck i tidningen och hur den presenteras.

Svenskans uppdrag under 2000-talet har både varit svårare – och enklare – än DN:s: Att överleva. Tidningen har ett dubbelkommando. Fungerar sådant är det en styrka. Lena K Samuelsson tillträdde som chefredaktör redan under Hans Bergströms tid som chefredaktör på DN. Hon har alltså överlevt både honom, Jan Wifstrand och Thorbjörn Larsson – och med tanke på senaste omgörningen så syns det inga tecken på att hon ska sluta. Hon har haft vdarna Gunnar Strömblad, Raoul Grühntal och nu Gunilla Asker bredvid sig. Strömblad och Grühntal har inte slutat för att de bränt sitt krut.

Vad är det som skiljer Svenskan och DN åt? Om ett och ett inte blivit två på DN, utan kanske en och en halv, är det viktigt varför.

Om det beror på ett systematiskt fel i organisationen och/eller i samspelet med ägarna, eller är en kulturfråga, då är det rätt att slå samman.

Om sammanslagningen bara handlar om jakt på kostnader, att förse en person med järnhandske, och så kan man tolka Jonas Bonniers svar på Mikael Marklunds frågor här på sajten, då är risken stor för att Gunilla Herlitz fått ett uppdrag som dränerar såväl henne som tidningen.