Nils Funcke: Aftonbladet kritiserades för tidigt

Försvar av tryckfriheten först, kritik av kvaliteten sedan. Nils Funcke är kritisk mot dem som sköt in sig på Aftonbladet och Donald Boström för tidigt.

DET AKUTA HOTET mot den svenska yttrandefriheten är nu sannolikt avvärjt den här gången. Det bör göra det möjligt att mer kallt diskutera en fråga som enligt min mening förbigåtts av de flesta.

Låt oss lämna Sveriges ambassadör i Israel, Elisabet Borsiin Bonnier, åt Justitiekanslern. Hon vek sig för kritiken från regeringen och opinionen i Israel mot Aftonbladets publicering. Frågan är inte om JK kommer att kritisera henne utan hur vasst utlåtandet kommer att bli och vilka slutsatser utrikesminister Carl Bildt kommer att dra.

Låt oss också lämna den svenska regeringen. Utrikesministern och statsministern har trots att ambassadören bäddade för krisen och förvärrade situationen genom att offentligt vidhålla sitt agerande lyckats komma ned på fötterna med principerna intakta.

Låt oss i det här sammanhanget även lämna de lika plågsamma som pinsamma påståendena att Aftonbladet inte ska kunna ha skydd av tryckfriheten när tidningen spekulativt missbrukat tryckfriheten.

Intressantare att diskutera är hur medierna bör förhålla sig när en enskild eller en redaktions rätt att ge hals åt sina åsikter ifrågasätts eller stryps.

Aftonbladet publicerade artikeln den 17 augusti. Två dagar senare går ambassadören ut med sitt famösa uttalande varvid utrikesdepartementet och Carl Bildt måste ta avstånd och förklara att så där gör man inte i Sverige och något avståndstagande från regeringen är inte att vänta. Trots det och att statsministern upprepat det självklara att regeringen inte ansvarar för vad enskilda utgivare publicerar fortsätter Israels regering och representanter i Sverige att kräva ett avståndstagande.

Så länge de akuta hoten mot yttrandefriheten inte är avvärjda gäller det att ställa upp bakom Aftonbladets rätt att publicera. Att i samma andetag ta avstånd från innehållet och förklara publiceringen omdömeslös förtar stödet för yttrandefriheten. Det blir svårare för regeringen att hävda principerna och den som klagat får blodad tand och tror att kanske, kanske går det att lura in regeringen i sakfrågan.

Under pågående konflikt var det åtskilliga debattörer och ledarskribenter som lade mer vikt vid att ta avstånd från innehållet i Aftonbladets artikel än markera distans till Borsiin Bonnier och Israels påtryckningar.

Det smärtar säkerligen att inte omgående få kommentera det man anser osant och djupt upprörande. Då gäller det att inse att den trängdes rätt i dag är min rätt i morgon och inkluderar friheten att med hårda ord, sakligt eller osakligt, ta heder och ära av dem man inte anser har någon heder och inte förtjänar någon ära. Var gränsen för det olagliga går avgör lagen och ytterst svenska domstolar.

När yttrandefriheten i det enskilda fallet kan sägas vara säkrad och kritiken kan släppas fri utan risker är inte lätt att avgöra. Facit får vi som bekant alltid först i efterhand.

Men i dag kan det i samma andetag sägas att Aftonbladet hade rätt att publicera artikeln men inte borde gjort det. Artikeln om organstölder har uppenbara brister när det gäller källkritik samt innehåller försåtliga kopplingar och dragningar.

Om någon pressar mig på ett datum när kritiken av Israels påtryckningar och en anpasslig ambassadör skulle kunna övergå, alternativt kompletteras, med kritik av artikeln skulle jag säga eftermiddagen den 23 augusti. Då hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för andra gången fått beskedet från Fredrik Reinfeldt om att i Sverige råder svenska regler och att regeringen inte tänker kommentera innehållet i artikeln. Sveriges regering hade definitivt och med eftertryck spikat igen.

Donald Boströms artikel är ett exempel på dålig journalistik som inte blir det bättre av att kulturredaktören Åsa Linderborg krystat säger att det är en kulturartikel. Trots tillkortakommandet är det otänkbart att Justitiekanslern kommer att väcka åtal för hets mot folkgrupp. Det är och måste vara möjligt att bedriva usel journalistik och inom vida gränser återge sanna, falska eller insinuanta uppgifter som upprör.
Nils Funcke