Jalakas: Varför publicera i stället för prata?

Jag borde ha varit tydligare när jag talade med Sofia Mirjamsdotter före intervjun. Det tar jag på mig. Men det som gör mig förbryllad är att hon inte sa vad hon tyckte till mig där och då, skriver Inger Jalakas
ordförande i Publicistklubbens västra krets.

Kommunikation är svårt. Det man säger är inte alltid vad motparten hör. Ett lysande exempel på ovanstående är den intervju jag gjorde med Sofia Mirjamsdotter vid Publicistklubbens, PK, debatt i Göteborg i slutet av april.
Hon ville berätta om bloggandets fördelar. Jag ville göra mig till tolk för mig själv och andra i min generation, och ställa de där frågorna som vi som inte vet verkligen undrar över. Vilket med nödvändighet betyder att båda sidor av bloggmedaljen blir belyst.
Så fel det kan bli.
Med facit i hand kan jag säga att jag borde ha varit tydligare när jag talade med Sofia Mirjamsdotter före intervjun. Det tar jag på mig. Men det som gör mig förbryllad är att hon inte sa vad hon tyckte till mig där och då. Istället ger hon utlopp för sina känslor offentligt, i en krönika i Medievärlden.
Om någon kränker mig så säger jag det till personen i fråga. Mirjamsdotter väljer istället att gömma sig bakom sin dator och publicera istället för att prata. Folk är förvisso olika, men i min värld är det ett märkligt beteende.

Sofia Mirjamsdotter har självfallet rätt att tycka vad hon vill och det hon skriver stör inte mig personligen. Jag vet vem jag är. Däremot bekymrar det mig att de som läser hennes krönika kan få uppfattningen att Publicistklubben är en antikverad organisation utan kontakt med sin samtid. Så är inte fallet.
Den kväll då Mirjamsdotter deltog handlade huvuddebatten om dagspressens kris. Rubriken löd: ”Vem ska betala för den goda journalistiken när annonsörerna sviker och läsarna ska ha allt gratis”. Bara för att ta ett exempel.
När Publicistklubben grundades 1874 var det ett slutet sällskap. För att bli medlem krävdes att man hade rekommendationer och rätt kön (manligt). Idag leds PK Sverige samt fem av de sju kretsarna av kvinnor och PK är öppet för alla seriösa publicister, i traditionella liksom i nya medier.
Nog om detta. Nätet är på gott och ont. Mest på gott, men hur mycket man än älskar internet går det inte att blunda för det som är ont.

Ett stort problem är bristen på etiska regler, vilket även nätets egna aktörer har börjat uppmärksamma. Snabbheten, i kombination med okunskap och hänsynslöshet, orsakar övertramp och lidande för dem som hängs ut. Den nyfikna massan kan frossa i frigivna pedofiler och misstänkta gärningsmän, bilder på mördade barn och filmer med tonåriga massmördare.
”Gammelmedia” tvår sina händer och undrar vad det är för mening med att vara försiktig med namnpublicering när den som vill kan få fram alla uppgifter med några knapptryck. Många frågar sig om det över huvud taget går att tillämpa de etiska spelreglerna i dagens medielandskap.
Jag menar att det går. Men ett förändrat medielandskap kräver kanske förändrade regler. Framför allt kräver det en öppen och förutsättningslös diskussion, i gamla såväl som nya medier. Alla som vill föra den debatten är mer än välkomna till Publicistklubben.
När Medievärlden publicerar en krönika som i princip är ett enda långt personangrepp utan att ta kontakt med den som angrips, det vill säga mig, är det naturligtvis en petitess i sammanhanget. Men det är ett tecken i tiden.
Jag undrar, är medievärlden i allmänhet och Medievärlden i synnerhet så upptagna av att flirta med internets aktörer att de lägger sig platta och anammar nätets uppluckrade etik?
I så fall befinner sig ”gammelmedia” verkligen i kris.

Inger Jalakas
Författare, frilansjournalist, ordförande i Publicistklubbens västra krets