Annons: Fojo

Gelotte och Hjörne om Israel-bråket

 
När GP:s ledarskribent Gert Gelotte bytte åsikt i Israel-Palestina-frågan blev det turbulent på ledarredaktionen. Medievärlden har träffat Gert Gelotte och Peter Hjörne, politisk chefredaktör.

Artiklarna publicerades i senaste numret av Medievärlden på papper.

Det blev ett sent men hörbart ståhej kring de fyra krönikor som Gert Gelotte, ledarskribent på Göteborgs-Posten skrev för sin tidning på hösten 2007. Efter en stipendieresa till Västbanken och Jerusalem ändrade han uppfattning i Israel-Palestina-frågan. Han kunde inte längre dela den linje som var GP:s, en linje som uppenbarligen också varit hans, eftersom han fram till resan ”i princip hade skrivit tidningens alla ledare om Mellanöstern”.

GP:s hållning beskriver Gert Gelotte som kålsuparteoremet, det vill säga om två slåss så är det bådas fel lika mycket, medan han beskriver sin egen nuvarande hållning med ord som ”det serberna inte fick göra i Kosovo det får Israel inte göra på Västbanken” och ”förutsättningen för ett Israel är ett Palestina”.

Krönikorna föranledde samtal med chefen för ledaravdelningen, Fredrik Tenfält, och den politiske chefredaktören, Peter Hjörne.

Gert Gelotte fick inte gehör för att det på ledarsidan skulle finnas utrymme också för hans inställning. Han hade då att välja mellan två förhållningssätt, antingen rätta in sig eller inte skriva alls om Israel-Palestina.

Han valde det sistnämnda.

Det var när PK Väst tog upp ärendet vid ditt januarimöte som kollisionen mellan Gelottes krönikor och GP-linjen åter fick aktualitet. Debattledaren uttryckte, som han sade, oro över hur ”Sveriges näst största morgontidning styrs opinionsmässigt”.

Gert Gelotte reste på sitt stipendium i förhoppning om att kunna hitta något positivt att skriva om, men det han mötte var en verklighet som han uppfattade som ganska chockartad. Upplevelsen var genomgripande, säger han.

Han berättar att han alltid har varit för en tvåstatslösning men att han innan resan, liksom så många andra, inte hade mätt parterna med samma mått. Väl där insåg han att det var nödvändigt att börja göra det.

– Man kan inte längre lura sig själv, när verkligheten visar sig vara en annan. Och man kan inte lura läsaren.

Han hade, säger han inga djupare samtal med Fredrik Tenfält innan han började skriva. De pratade mer om hur långa texterna fick vara och att de skulle bli fyra texter.
Gert Gelotte stängde in sig och skrev. Under skrivprocessen systematiserade han sina intryck. De fakta han presenterade var de redan kända, säger han, de som Röda Korset, Human Rights Watch, FN och andra organisationer redan givit offentlighet åt.

Fredrik Tenfält läste alla artiklar.
Det som hände sedan beskriver Gert Gelotte så här:

– Peter blev mycket upprörd över att han inte blivit informerad. Han ringde upp och hade ett allvarligt samtal. Det var tydligt att det här ville han inte ha.

– Ledarredaktionen hade samtal.

– Peter, Fredrik och jag hade samtal.

– Fredrik tog mycket stryk för att jag skulle få publicera alla krönikorna.

Fan var lös där ett tag, sammanfattar han och tillägger att de som blev mest upprörda kanske inte varit på plats.

Dessutom blev han under en period efter publiceringarna och från olika håll utanför tidningen beskylld för antisemitism. ”Det var som en tsunami.”

Gert Gelotte är förundrad över att det som står i den liberala israeliska tidningen Haaretz, som ofta är kritisk mot det egna landets makt och militär, inte kan stå i GP , liksom över att de ”väl kända fakta” som han presenterade i sina krönikor väckte så starka reaktioner. Dessutom antog han att krönikeformen, till skillnad från en huvudledare, kunde ge honom ett större spelrum.

Kanske överraskades han också av reaktionerna eftersom det, som han säger, ”annars är högt i tak ” på tidningen.

Peter Hjörne: Man använder inte sitt ägarskap och klunsar runt med det

Peter Hjörne, Göteborgs-Postens politiske chefredaktör, säger att det förekommit rader av felaktigheter i rapporteringen om de interna samtal som förts med anledning av Gert Gelottes krönikor då för ett drygt år sedan.

De samtal som han hade med Gert Gelotte var dels ett spontant via telefon, dels ett på tre man hand. Då deltog också chefen för ledaravdelningen, Fredrik Tenfält. Det samtalet handlade om hur ”Gelotte ser på sin roll”.

Det har enligt Peter Hjörne i själva verket främst varit en diskussion mellan chefen för ledaravdelningen och Gert Gelotte, inte mellan Peter Hjörne och Gelotte. Peter Hjörne har inte själv uppfattat diskussionen som hätsk utan snarare som ett professionellt utbyte av åsikter i sakfrågan. Men när man har olika åsikter så är det till syvende och sidst tidningens linje som måste gälla.

När Medievärlden träffar Peter Hjörne håller stormen efter Gömda på att mojna och i skenet av vad den debatten handlat om tycker Peter Hjörne att frågan fått alldeles för stora proportioner och inte är mycket att bli upprörd över nu. Den är över ett år gammal och Gert Gelotte har till och med själv sagt att det inte är synd om honom och att han kan spelreglerna. Det borde ju inte vara något konstigt att tidningens linje gäller.
På frågan hur han ser på sitt ledarskap över opinionsmaterialet i förhållande till att han också har en stark profil som ägare på tidningen och att han genom åren suttit i såväl vd-stolen som chefredaktörsstolen svarar Peter Hjörne att det är viktigt att skilja på ägarskap och jobb.

– Man använder inte sitt ägarskap och klunsar runt med det. Det gör man på bolagsstämman, säger han.

Mitt försök att i just det här samtalet runda chefen för ledaravdelningen för att fokusera på den politiske chefredaktören och hans roll, besvarar han med att det visserligen är riktigt att han har det yttersta ansvaret men att man alls inte kan hoppa över någon. Ens hypotetiskt.

– Det vore ytterst gammalmodigt om allt hamnade i knät på högste chefen, säger han.
Gör det ingen skillnad om Gert Gelotte uttrycker sina åsikter i en ledare, osignerad i GP, eller i en krönika?

Nej, menar Peter Hjörne. Tidningen har sin linje i frågan, och Gelotte är fast medarbetare på tidningens ledarredaktion.

– Ledarsidan ska utrycka en hållning som inte svajar.

Han talar om GP:s Israelvänliga hållning, som ”en gammal linje, nästan ärvd”.

– Vi förordar en fredlig tvåstatslösning och är ingalunda okritiska mot Israel, säger han. Till exempel menar vi att bosättningarna måste bort.

– Man får skilja på externa krönikörer och interna, fortsätter han.

Eventuell Israelkritisk debatt får föras på annan plats, på debattsidor och exempelvis på kulturen. Där ska åsikter brytas och gör det.

– Röster ska inte saknas men vi ska inte ha interna debatter på ledarsidan mellan olika medarbetare, understryker Peter Hjörne.

Han tillägger: ”Aldrig någonsin kan någon hävda att vi lägger restriktioner, den öppna debatten vill vi inte kväsa utan värna.”

Vilka är konsekvenserna för debatten om man som GP är ensamtidning på sin utgivningsort?
En poäng för GP:s del är exempelvis s-krönikörer.

– En bra lösning som ger plats för åsikter som haft ett forum som försvunnit.

Peter Hjörne nämner också gästkrönikörer, ”gluggar som öppnar upp”.