Molly Bartling

SoFo är där hon bor och där hon semestrar.
När Molly Bartling jobbar sitter hon antingen på tinget eller frotterar sig med modefolk. Med penna och ritblock ständigt redo.

Mijailo Mijailovic tittar sturigt ned i den mörka bordsskivan. Hans försvarare, Peter Althin, betraktar honom, allvarlig och avvaktande.
Det går åt många ord för att beskriva den scenen. Molly Bartling gjorde det i en teckning i Dagens Nyheter den 29 juni.
Hon hade då börjat ännu ett pass i Stockholms tingsrätts säkerhetssal, den här gången för att illustrera från Svea hovrätts överprövning av livstidsdomen mot Mijailovic.
I artikeln kunde vi läsa att den för mordet på Anna Lindh dömde Mijailovic valt att tiga sig igenom första dagen, trots truganden från Althin. Det Molly Bartling låter oss ana i teckningen är att tystnaden gör försvararen förvånad, kanske också bekymrad.
När man ritar av får man en känslostämning med och man måste ta in den känslan i teckningen, visa att det är människor.
Så förklarade hon det när vi möttes en dag i somras. Den första teckningen från hovrättsförhandlingarna gör det lätt att förstå vad hon menar.
DN-läsarna har vid det här laget vant sig vid att få Molly Bartlings observanta och pregnanta pennföring tillsammans med texten från olika större rättegångar, förutom målet mot Miljailovic i tingsrätten härförleden också Knutbyrättegången, målet mot Jesus Alcalá för ett par år sedan och Sigvard Marjasin-rättegången ännu längre tillbaka. Den var hennes första för tidningen.
Att illustrera från rättegångar kräver exakthet och, när så erfordras, anonymisering. Det är en otacksam uppgift att teckna porträtt utan att det blir porträttlikt, men så länge som tidningen valt att inte avslöja den åtalades utseende får teckningen inte bli för lik. DN avslöjade exempelvis inte Knutbypastorns utseende innan dom föll, så Molly Bartling fick balansera på den slaka linan mellan anonymisering och möjlighet till identifiering. Därför tecknade hon också en porträttlik bild av honom för internt redaktionellt bruk; redaktionen måste ha något att jämföra med.

DN krävde av henne att hon skulle bygga rum i illustrationerna. Inför Knutbyrättegången slog hon sig därför ned i rättssalen någon timma innan det hela tog sin början för att hinna teckna just rummet, dess ornament, tygmönster och inredning. Under själva förhandlingarna fanns inte den tiden. Tecknarna hade inga särskilda platser reserverade för sig utan fick i tjugominutersskift tillgång till en särskild stol inne i salen. Redan under de premisserna var arbetspassen stressigt korta. Ibland blev de ännu kortare, smälte kanske ihop till fem ynka minuter om exempelvis en bandspelare behagade krångla.
Molly Bartling strävade under den tid hon hade på sig efter att i blocket få ned det som hon såg som mest karaktäristiskt för den person hon ville avbilda, ett speciellt uttryck, en gest, ett sätt att hålla huvudet. Det är så hon vill jobba och det kräver snabb iakttagelseförmåga och obruten kontakt mellan öga och hand. Att konkretisera ett intryck fick hon träna på redan under Konstfacktiden, då krokiövningarna ibland mättes ut till 30 sekunder.
Vad börjar du med när du tecknar porträtt?
– Näsan, för att få proportionerna.
I övrigt är hennes teknik att bestämma vad det är hon vill ha och vänta ut det i stället för att teckna hela tiden. Hon bygger steg för steg. Det kan man tydligt se på det som går till tidningen för att slutligen tryckas. De bilderna är ofta montage. Hennes metod innebär att något egentligt original inte finns, vilket kan vara snopet när människor kommer och vill köpa en teckning de sett i en tidning eller en bok. Det de får se är ofta hopklippt, klistrat, tipexat och slutligen fotokopierat. Hon arbetar mycket i kopiatorn, bland annat för att få svärtan.
Beskriv Molly, uppmanade jag en rad personer i hennes närhet.
– Lågmäld, säger de alla.
Hon är inte den som har vassa armbågar, förtydligar en uppdragsgivare.
Man lade märke till henne för att hon gjorde i stället för sa, minns Tom Hedqvist, en av hennes lärare på Konstfack, numera rektor på Beckmans.
En journalist som hon illustrerat åt säger att det är skönt att jobba med henne. Att hon är blyg, men flyter med. Att hon ser och hör allt och fascineras av att iaktta miljöer och människor i det sociala spelet.
– Hon plockar bort sig själv i sina teckningar, blir opersonlig i en positiv bemärkelse, är en klassisk tidningstecknare i den gamla skolan, säger tecknaren Stina Wirsén, som var hennes handledare under examensarbetet på Konstfack och är den som introducerat henne på DN.
Hon är en modern person med trenderna i fingrarna och hon är bra på miljö och detaljer, samsas en författare och en förläggare som samarbetat med henne.

Vi träffas på Studion, Molly Bartling och jag. Studion är en underjordisk lokal i närheten av Odenplan där stylister, fotografer, grafiska formgivare och en illustratör har sina arbetsplatser. Mycket här rör sig kring mode. Märkeskläder på stänger och skor i rader, allt med stränga lappar såväl om hur kläderna ska bäras som av vem. På det öppna loftet har Molly Bartling sin arbetsplats, en av fyra och den enda vars dator inte visar betraktaren baksidans sladdlurv.
Ingen dator?
Jodå, en bärbar, men i den arbetar hon inte med sina illustrationer. Kopiatorn är bättre. Och snabbare.
Molly Bartling har tecknat rättegångar och reportage och illustrerat böcker men det var i modeteckningen som hon förlöstes, skulle man kunna säga. Det var våren 1996, då hon skulle göra sitt examensarbete på Konstfack. Själv visste hon inte riktigt var hon professionellt befann sig. Hon frågade tio om råd och fick tio olika svar. Insåg själv att hon måste hitta det egna. Tom Hed-qvist, hennes lärare, såg samtidigt att hon hade en lust att arbeta med mode och föreslog att hon skulle ägna examensarbetet åt just det, trots att modetecknandet inte var en genre som uppmuntrats på Konstfack. Så blev det om det som examensjobbet kom att handla. Resultatet blev en illustrerad katalog för modeskaparen Lars Wallin, ”The Prince of Glamour”. 14 expressiva bilder, egensinnigt beskurna och vinklade, i krita och blyerts. Texten skrev Maria Österberg Ben Saad.
– Efter det klarar man allt, säger Molly Bartling i dag.
Lars Wallin gillade katalogen så mycket att han använt den i sin egen pr.
Stina Wirsén, som var hennes handledare, kan i dag inte erinra sig särskilt mycket av vad samtalen med eleven Molly handlade om, bara att de diskuterade huruvida den tecknade modellen skulle ha hår under armarna eller inte.
– Jag tyckte att hon skulle ha det.
Tom Hedqvist säger att man tidigt kunde se att det var människor som Molly Bartling ville teckna.
Hur skulle han karaktärisera henne i dag, åtta år efter examen?
– Hon är likadan, fast hon genomgått en enorm utveckling. Det som fanns då finns där nu, men tekniskt mer drivet. Det handlar om ett sätt att behandla pappers- ytan, om svärta och inte svärta, om vithet, att lämna därhän. Jag väntar mig alla möjliga saker av henne, säger han och tillägger:
– Molly är lågmäld, men teckningarna låter.
KARIN LINDELL

Fakta om Molly Bartling:

Född i Katrineholm 1971
Bor i SoFo, det vill säga i det trendiga Söder om Folkungagatan i Stockholm
Påbrå: båda föräldrarna är bildlärare, en syster är tecknare
Om att teckna: Har alltid gjort det, redan som mycket ung. Hon fyllde block efter block med prinsessor. Försökte sluta när hon gick i fyran, för att hon skämdes inför kompisarna. Ingen annan höll ju på som hon. Kunde hålla sig från block och penna i ett par veckor.
Om att förhålla sig till yrket: Jag försöker att inte vara här (Studion) på helgerna. I början var det ett sätt att leva.
Semester: SoFo (i hemmakvarteren kring Nytorget). Gillar egentligen inte att resa, men talar med glad röst om hur hon tecknade USA från baksätet på en bil.
Utbildning: har gått folkhögskola och Konstfack (grafisk formgivning och illustration).
Är en driven ”telefontecknare”. Fritecknar på post it-lappar, som sparas för att de kanske går att göra något av.
Hade tänkt bli: flygvärdinna, eftersom hon gillade språk, eller maskör.
Läser: fyra påbörjade böcker, en om Bob Marley, Lasermannen, Den vita masajen och Blonde.
Just nu: sitter åter i tingsrätten och tecknar för DN för en rättegång.