Olov Carlsson

Olov Carlsson gillar att bestämma. Både på jobbet och i klädkammaren. Han uppskattar också en stornäbbad pingvin. Men prudentliga folkskollärartyper bör undvika Piteå-Tidningens tidningschef, en man som kallar sig svensk mästare i bolagsbildning och anser sig ha genomfört en bakvänd fusion med NSD.

I Piteå kan det både lukta och låta konstigt. Två stora sulfitfabriker, nästan mitt i stan, ser till att förstagångsbesökaren rynkar på näsan om vinden ligger rätt. Ortsbefolkningen tycker dock att det luktar kronor och ören.
Det som låter konstigt, på gränsen till obegripligt, är dialekten. Pitebondskan har många egna ord och även många egna uttal på ”rikssvenska” ord. Men allt färre talar målet. Snart är det bara den äldsta generationen som behärskar idiomet.
De flesta ur de yngre årgångarna förstår det till nöds men pratar det inte. Till exempel Olov Carlsson.
Pappa jobbade på Piteå-Tidningen, bland annat som marknads- och distributionschef och hade även flera politiska uppdrag för partiet. Mamma var en av stadens barnmorskor. Så när unge Olov började utforska omgivningen visste de flesta att där kom Carlssons päijtjen (pojken).

Redan i unga år började han måna om sitt yttre. Klea (kläderna) skulle se ut på ett visst sätt. Från det att han var tolv så stoijr (styr) han valet. Mamma sko (skulle) bara betala.
Men det dröjde inte länge förrän han började göra sig nag-ger kraon sijolv (någon krona själv). Ett av de första jobben var på krogen. Där plockade han som sexton-åring flaskor och fimpar till långt inpå morgontimmarna. Tjejerna i klassen morrade över att han gick omkring bland alla tuffa tjugeåringar medan de inte fick komma in på Valvet, som nattklubben hette.
Kroglivet fortsatte att kombineras med studier. Han prövade på att vara såväl servitör som hovmästare och nattportier på ett antal ställen efter Norrlandskusten. Dock kände han att den tillvaron inte var den sundaste och att det var bäst att välja en annan yrkesbana. Så han sökte dels till en medieutbildning och dels till tandläkarlinjen.
Det sistnämnda vet han inte varför i dag.
Det kan bero på att betygen inte räckte till för att gå läkarlinjen. Drömmen från barndomen kunde inte bli verklighet. Nämligen att jobba som distriktsläkare i Arjeplog. Där hade familjen tillbringat många vinterveckor i skidbackarna. Och pappa kände Einar Wallqvist, distriktsläkaren som skrev böcker om samernas liv och även startade Silvermuseet. I hans sällskap tillbringade familjen många trevliga stunder.

I stället blev det först Hola folkhögskola utanför Kramfors och sedan folkhögskolan i Kalix. Då stod dörren redan öppen till Radio Norrbotten där han hade sommarjobbat. Efter två år som reporter fick Olov Carlsson producentansvar. Chefskarriären hade börjat.
Nästa steg blev redaktionschefsjobbet på TV4 i Norrbotten. En tid som Olov Carlsson tänker tillbaka på med visst välbehag. Stationen var ung, han och vd Lasse Westerberg jobbade tätt tillsammans. Det gick ”befriande snabbt att gå från ord till handling”.
När sedan Piteå-Tidningen sökte en ny nyhetschef kände sig Olov Carlsson manad. Men i samma veva slutade såväl tidningens dåvarande vd som chefredaktör. Styrelsen ansåg efter lite funderingar att det var dags att övergå till att bara ha en herre på täppan.
Helt självklart var det dock inte att den nye chefen skulle heta Olov Carlsson.
Han var då bara 32 år. Det hade inte skadat om han haft några år till på nacken tyckte styrelsen. Men eftersom han hade erfarenhet av PT från barnsben och gott rykte så? I dag ångrar de inte beslutet.
Tidningen som han fick ta över saknade enligt Olov Carlsson till stora delar strategi och visioner. Man gick till jobbet på morgonen och gjorde en tidning och så var det bra med det. Det gällde både marknadssidan som redaktionen. För att delvis komma tillrätta med det togs det fram en affärsplan. När den var färdig insåg ledningen att man led en skriande brist på fyrfärgsmöjligheter i tryckpressen. Det tog bara några månader innan man byggt om pressen så att den skulle klara av önskemålen från både redaktion och annonsavdelning.
Och ungefär då gick luften ur annonsmarknaden.

Olov Carlsson gav personalen i uppdrag att försöka hitta områden där det gick att spara. Deras mål var att krympa utgifterna två miljoner. Vissa av de föreslagna åtgärderna genomfördes senare. Men det räckte inte med att bara dra in på gratiskaffe.
För att klara sig på sikt fick han klartecken från styrelsen att inleda samarbete med Norrländska Socialdemokraten i Luleå, en tidning som PT redan ägde 20 procent i.
Dotterbolaget Tryck i Norrbotten startades raskt. 1 mars 2003 började PT trycka i Luleå. Den nyrenoverade pressen såldes till slut. Till Cypern.
Press i Norr heter det andra dotterbolaget. Det sköter bägge tidningarnas annonsproduktioner, kundtjänst samt IT- och webb.
Processen har inte varit smärtfri. Speciellt märktes det på annonsavdelningen. Där ville man länge gå en annan väg. Nu finns det dock enligt Olov Carlsson en vilja att delta i förändringsarbetet. Men att komma dit har inte varit lätt.

Kvar på tidningarna finns bara redaktionerna, försäljningsavdelningarna och varsin liten ekonomiavdelning. Olov Carlsson kallar det en bakvänd fusion. Moderbolagen finns kvar men man samarbetar om det mesta underifrån. Vad som ska hända i framtiden är ännu oklart men det kan bli tal om att redaktionerna ska närma sig varandra ännu mer. Olov Carlsson ser flera fördelar, det behövs till exempel färre arbetsledare och färre redigerare. Man kan också dela på allt servicematerial, in- och utrikes, börs och så vidare.
Det finns inga heliga kor när det gäller samarbete. Längre. Det som har hänt med NSD skulle inte ha gått att genomföra för tio år sedan tror Olov Carlsson. Men nu är man nästan fullständigt hopväxta.
Han tittar också på andra att samarbeta med. I Arvidsjaur och Arjeplog har PT ett annonssamarbete med konkurrenten Norra Västerbotten. Det var inget svårt steg att ta för Olov Carlsson. Tidningarna konkurrerar om läsarna där, inte annonsörerna.
Att ständigt hålla ett vakande öga på kostnadssidan är ett måste. Han räknar med att utgifterna kommer att öka med ett par, tre procent varje år. Och kan man inte öka intäkterna i samma takt måste det tas på utgiftssidan. Därför försöker PT nu få bättre koll på sina distributionskostnader. Man har satt en gräns på drygt tio kronor per ex, mer får det inte kosta att köra ut tidningen. Och därför tvingas man ringa ett 50-tal samtal varje år till abonnenter som inte längre får tidningen varje dag.
Olov Carlsson har sin åsikt klar: Det är inte upp till Piteå-Tidningen, som är ett företag med lönsamhetskrav på sig, att förse glesbygdsborna med tidningar om kostnaderna sticker iväg.
Några planer att P-T ska närma sig etersidan med några samarbetsplaner har dock inte den före detta radio- och tv-chefen. Men det beror bara på ekonomin. Att få den typen av affärer att sluta med plus anser han i princip omöjligt. Det handlar om att satsa på tidningens kärnvärden.
Samtidigt som han säger det håller sakta men säkert parkeringsplatsen utanför tidningshuset vid den inre hamnen i Piteå att förvandlas till byggarbetsplats. Inom något år ska där stå en Ica-affär. Som ska hyra sina lokaler av ett bolag som ägs till 91 procent av PT.
Kärnvärdenvar det…

Varför väljer Olov Carlsson att bli byggherre? Skulle det inte vara skönt med en stunds andhämtning efter allt arbete med den bakvända fusionen och all turbulens som den medfört?
Nej, tycker han och berättar om sina rädslor.
De handlar om att inte få tillbaka kraften efter en stor ansträngning. Men också, och i betydligt större utsträckning, om en rädsla att inte hitta något nytt att kasta sig över när ett stort projekt är genomfört. Gärna något oprövat. Något svårare än det som han hittills har gjort.
Han trängtar efter belöningen, känslan av att kunna simma även om det blir några kallsupar, av att ha betvingat rädslan, och av att få bekräftelse från omgivningen.
Han njuter också av att stå på toppen. Och det är inget hyckel – det är kul att bestämma. Men också att se det goda i folket omkring sig och ge det plats att växa ännu mer. Han är både bra och dålig som chef. Tycker han själv och andra.
De dåliga sidorna handlar om att han kan vara rastlös och inte ger sig tid att sätta sig ner och verkligen lyssna på vad personalen säger och tycker. Att uppfatta signaler är inte hans starkaste sida.
Själv tycker han också att han är för empatisk ibland. Att folk får för många chanser. Vissa säger att han kan vara ganska prestigebunden och har svårt att backa från ett taget beslut.

Det känner han inte igen. Målet är en ickehierarkisk organisation där alla ska kunna säga allt till honom. Men Olov Carlsson medger att han inte är mer än människa och inte precis gillar att få kritik. Speciellt inte när den riktas mot honom som person.
Det är dock den administrativa delen som det i viss mån hackas på. Den publicistiska delen får fem paltar. Rakryggad och utan att blinka står han på redaktionens sida mot allehanda höga herrar. Detta märktes inte minst när PT under fjolåret grävde djupt i ABF:s affärer. Där hittade man mycket som borde föras upp i dagsljuset. Vilket man också gjorde, trots att ordföranden för ABF också är ordförande för tidningsstyrelsen.
Olov Carlsson är stolt över sin tidning. Han tycker den är betydligt kaxigare än för några år sedan. Det dagliga arbetet på redaktionen är något som han dock försöker undvika att lägga sig i. Nyhetschefen Bengt Larsson sköter det. Tidningschef Carlsson sitter inte ens med i redaktionsledningen. Även om han ibland adjungerar in sig.

Tiden på P-T har lärt honom en hel del. Bland annat att processer tar tid. Och bara för att han är på det klara med vad som behöver göras kanske inte omgivningen är det. Han anser sig vara klokare nu. Och ha mer tålamod.
Det är nästan så att han kan hantera sin värsta mardröm. Medelålders folkskollärartyper som förklarar saker på ett prudentligt sätt samtidigt som de bildligt slår honom i huvudet med komplicerade kopplingsscheman över företeelser som de inte själva begriper.
Men bara nästan. Fortfarande syns det på honom att sinnet rinner till, erkänner han.
Det finns också de han verkligen gillar. En är seriefiguren Opus. En pingvin med komplex för sin stora näbb och en passion för maskrosor och fotomodeller. Opus har nu återuppstått efter en lång tids frånvaro till stor förtjusning för Olov Carlsson som är en serieälskare av stora mått. Hemma ligger årgångarna prydligt buntade. Åtminstone så länge inte någon av döttrarna fått tag på dem.
Han lever inte längre ihop med deras mamma. Kärleken tog slut för något år sedan. Vilket delvis kan ha berott på att han tillbringade mycket tid på jobbet. Såväl fysiskt som psykiskt.
I dag är han villbo med redaktionschefen på Dala-Demokraten, Sofia Olsson Olsén. Hon är en viktigt person även yrkesmässigt för honom. De bollar såväl frustrationer som frågor mellan varandra. Läser varandras texter och snor varandras idéer.
De delar mycket men inte klädsmak. Olov Carlssons är så att säga mer åt det klassiska hållet. En gång var de dock ute och tittade på kläder. Hon lyckades få på honom en vit kråsskjorta och tajta brallor med många fickor och andra trendiga detaljer.
– Det var säkert hur hippt som helst. Men jag klev inte ur provhytten med dem.
Även om orden är rikssvenska är tonfallet omisskännligt. En äkta pitebo har talat.