Bosse Svensson

Han säger att han drivs av ett rättvisepatos. Och valde mellan att bli jurist eller journalist. Bosse Svensson är smålänningen som har svårt att lämna Östersund.

Han säger att han drivs av ett rättvisepatos. Och valde mellan att bli jurist eller journalist. Bosse Svensson är smålänningen som har svårt att lämna Östersund. Ryktet säger att han har ÖP-rekord i att ge en person olika efternamn i en och samma artikel. Fyra olika kunde det bli när Bosse Svensson var nyhetsreporter i början av 80-talet. Gamla kollegor minns honom som entusiastisk och flyhänt skrivare. I dag blir det mindre skrivet och mer pratat. Det är torsdag och i vanliga fall skulle det ha varit Bosse-bön på Östersunds-Postens redaktion. Ett möte om stort och smått.

– Trots namnet är det inte bara jag som pratar, säger han.

Han sitter en trappa upp i det ombyggda tidningshuset på Kyrkgatan. I ett rum mellan kulturchefen och formchefen. De gånger han är här vill säga. Resdagarna är många. För ÖPs, Centertidningars och Tidningsutgivarnas räkning. Östersunds-Posten är, nysvenskt uttryckt, ett framgångsrikt ”case” i branschen. Som ett litet Aftonblad har ÖP tagit sig förbi sin värsta konkurrent, tidigt satsat på nya medier och varit ovanligt förändringsbenägen i en av hävd konservativ bransch.

Bosse Svensson har varit en stark påskyndare av den utvecklingen. Själv säger han att kraften finns i organisationen. Flera personer jag talar med inför intervjun säger att Bosse Svensson har en ovanligt god förmåga att konkret förklara hur hans mål ser ut och hur de ska uppnås.

– Han är uthållig. Han genomför det han säger att han ska, säger Peter Swedenmark, politisk chefredaktör hos konkurrenterna.

Efter att länge ha varit tvåa, gick Östersunds-Posten 1994 om Länstidningen i upplaga. Då skiljde det hundra exemplar. I dag är gapet 6 800 exemplar. Redan 1994 fick ÖPs ledning ett godkännande av bolagsstyrelsen att utveckla ÖP från traditionellt tidningsföretag till mediehus. Östersunds-Posten skulle vara en förmedlare av debatt och nyheter oavsett om det handlade om papperstidning, webb, radio eller TV. Fast på den tiden pratade man inte om webb, utan BBS och elektronisk tidning.

– En del i styrelsen förstod nog egentligen inte riktigt vad vi pratade om, men de litade på att vi skulle klara det. Vi, det var Bosse Svensson, VDn Jesper Kärrbrink (i dag riskkapitalist på IT Provider) och affärschefen Göran Henriksson ( i dag VD). De var överens om att Östersund var för litet för att på sikt bära två tidningar, utflyttningen skulle fortsätta och annonsintäkterna stå stilla och/eller hamna i andra medier. Det gällde att förbereda sig för en förändrad situation.

De som hört Bosse Svensson hålla föredrag vet att han har två käpphästar: Krysset och 20-60-20. Vi börjar med Krysset. Idén föddes under en taxiresa tillsammans med Jesper Kärrbrink från Arlanda till Stockholm 1993. Låt säga att ett medieföretag har dagstidningen som sin huvudprodukt. Förr eller senare kommer huvudprodukten att förlora sin position, till exempel av marknadsmässiga skäl. Istället kommer tidningens komplementprodukter (webb, radio, TV) att bli den framtida huvudprodukten.

– Det gäller att ha beredskap för det. Att satsa på nya medier blev en överlevnadsfråga för ÖP.

– I första hand skulle vi satsa järnet på papperstidningen för att varje dag vara bättre och lönsammare än LT. Lyckades vi med det skulle det generera intäkter för att utveckla nya medier.

Bosse Svensson säger att han blir ”lite ledsen” över att det finns folk i branschen som uppfattar honom som en redaktör som bara tänker på nätet.

– Det är helt fel. 90 procent av min tid ägnar jag åt papperstidningen. Den är fortfarande absolut viktigast. Och Krysset är ju ett förhållningssätt – inte en sanning. Annars vore jag ju Saida.

När jag pratar med flera personer i ÖP-huset blir bilden av Bosse Svensson komplex. Det vittnar om ett öppet klimat. De flesta talar om en entusiasmerande och skojfrisk chef med ett gott minne för schlagertexter och gamla filmer. Några tycker att chefen genomgått en Göran Persson-metamorfos. Från veta-bäst-kaxig till resonerande landsfader. Men det finns också människor som ser honom som en Bror Duktig och som en stenhård karriärist, som alltmer framstår som traditionell företagsledare och allt mindre som publicist. Själv tycker han att åren som chefredaktör gjort honom mer ödmjuk och att han blivit bättre på att lyssna.

– Är det någon styrka jag har så är det nog att jag har en förmåga till empati. Jag känner ganska väl av hur folk mår. Bosse Svensson är gift och fyrabarnsfar. Till höger om hans platta datorskärm finns ett foto på hela familjen. Skrivbordet är hyfsat rensat. I en hög ligger Dödlig exit, en deckare av Jesper Kärrbrink och Håkan Ramsin.

Vad tycker du om den?

– De verkar ha haft väldigt roligt när de skrev. Men man kan konstatera att det är svårt att skriva deckare.

Känner du igen dig själv i någon av karaktärerna?

– Nej, men hjälten har åtskilliga drag av Jesper. Den där blandningen av mycket karriärinriktad och samtidigt stor humanist. Och prylgalen. Trots att Bosse Svensson reser mycket tycker han att han är en mer närvarande familjemedlem i dag än för ett par år sedan. Numera sköter kulturchefen Stefan Nolervik mycket av det administrativa jobbet.

– Jag jobbar inte över särskilt mycket längre. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag och min hustru hade ett helt jämlikt förhållande. Hon gör det mesta av hemarbetet. Över vår livstid tillsammans hoppas jag kunna jämna ut den obalansen.

Familjen Svensson bor i ett stort rött hus med vita knutar i byn Hälle i Brunflo, ett par mil syd- ost om Östersund. Varje höst jagar han älg i trakterna. Tillsammans med grannarna i byn.

– Det är en veckas gubbdagis. Vi har förfärligt skojigt.

Den här tiden på året delar han sin tillvaro mellan familjen, ÖP och golfbanan i Ångsta. I 40-årspresent fick han en kurs till grönt kort. Det var två år sedan. Nu är han en hängiven golfare. Han spelar gärna på morgonen. När det är tyst och lugnt på banan.

– Jag mår så gott av det. Golfen har ett annat tempo än jag.

Under Bosse Svenssons åtta år som chefredaktör har rationaliseringar och förändringsprojekt periodvis slitit hårt på personalen. Hösten 1998 var läget akut. Sjukskrivningarna ökade. ÖP tog då hjälp av företaget HB Lust för att förbättra arbetsmiljön och minska stressen. Bosse Svenson säger att han fick sig en tankeställare av det som hände. Han valde att delegera mer arbete till mellanchefer istället för att fortsätta detaljstyra verksamheten. En uppfattning som dock inte delas av alla på tidningen. Det finns de som tycker att han fortfarande är otålig och petar onödigt mycket i småsaker.

Nu tillbaka till den andra av Svenssons käpphästar: 20-60-20. Den har han snott från en av HB Lusts med- arbetare. Och handlar om vilken strategi man kan ha vid ett förändringsarbete. Räkna med att 20 procent i en grupp alltid är positiva, 20 procent alltid negativa och så finns det 60 procent i mitten som inte på en gång vet vad de ska tycka.

– Felet man ofta gör är att man riktar in sig på de 20 procent som redan är positiva och så sticker man ifrån de andra, eller så ägnar man sig så intensivt åt de 20 procenten som aldrig ändrar sig och står kvar på samma fläck. I båda fallen får du 80 procent emot dig och det blir jättesvårt att genomföra en förändring..

Vad ska man göra då?

– Satsa på de 60 i mitten. Argumentera, lyssna och diskutera – då går det bra. Han började tidigt i branschen. Fick sommarvikariat hemma i Tingsryd, på Växjöbladets lokalredaktion. Som 15-åring.

– Helt obegripligt att de vågade anställa mig. Pappa körde mig runt i bygden.

Han var knappt tjugo när han kom till Jämtland, lockad av att satsa på politiken (Centerns ungdomsförbund) och att gå på Socialhögskolan. Några studier blev det inte och politiken fick snabbt ge vika för journalistiken. Det blev flera år som lokalredaktör för ÖP (”det finns inte många vägar i Jämtland som jag inte kan”). Dåvarande redaktionschefen Enar Adsten blev en viktig journalistisk mentor.

– Han lärde mig massor. Jag var ung och långt he ifrån. Enar blev som en andra pappa för mig.

Bosse Svensson har svårt att förstå redaktörer som ser VDar som fiender. Han säger att han inte för ett ögonblick tror på den – av vissa – hyllade dynamiska motsatsen.

– Det förtär verksamheten. Han anser att det är chefredaktörens och VDns plikt att komma fram till en gemensam nämnare när målen för företaget ska formuleras. Att som publicist inte bry sig om pengar är vansinnigt, säger han.

– Verksamheten måste gå med så stor vinst att ägarna är nöjda med avkastningen samtidigt som vi har råd att säkra den journalistiska konkurrenskraften. Ett företag med dålig lönsamhet har sällan råd att utveckla journalistiken.

Det låter enkelt. Men har du aldrig sett några tecken på att vinstkraven i delar av branschen blir viktigare än omsorgen om det publicistiska innehållet?

– Jag har sett tecken på att en del företag inte förstår att motorn i vår konkurrenskraft är den goda journalistiken. Men det behöver inte nödvändigtvis bero på giriga direktörer, det kan ju faktiskt också bero på ekonomiskt ointresserade redaktörer som inte förklarat sammanhanget mellan god journalistik och god ekonomi.

Han säger att han blir trött på dem som tror att han kompromissar med de publicistiska idealen bara för att han är kommersiellt och tekniskt intresserad.

– Jag skulle aldrig kunna få med mig redaktionen på nya satsningar om den inte till hundra procent kunde lita på mig när det gäller integritet och publicistiska gränsdragningar.

Enligt en läsarundersökning i början av 90-talet uppfattades ÖP som en gubbe i keps. Vad är ÖP i dag?

– ÖP är fortfarande en man. Det vore fel att säga annat. Men han är yngre och piggare. Kepsen? Mittemellan Stadium och Peak Performance.

Vad händer då i framtiden? Bosse Svensson vill inte spekulera i om det finns en eller två tidningar kvar i Östersund om tio år (”men fördjupade diskussioner mellan ÖP och LT är ett måste”). Ett tryckerisamarbete har diskuterats men inget är klart. Hur som helst bygger ÖP ett nytt tryckeri, färdigt att tas i bruk 2004. På hösten samma år räknar Bosse Svensson med att ÖP kommer ut som tabloid.

När det är dags för nya chefredaktörstillsättningar kommer ofta ditt namn upp. Hur många jobberbjudanden har du fått senaste året?

– Fyra.

Har du varit nära att tacka ja till något?

– Jag är en av sex personer i en familj. Det är inte bara mitt beslut. Världen är så mycket större än ens arbete.

En spindel i många nätverk Bosse Svensson har en central position inom Tidningsutgivarna. Han är vice ordförande i styrelsen, ordförande i upphovsrättsgruppen och i förhandlingsdelegationen för journalistavtalet. Dessutom blev han handplockad av Bengt Braun att leda arbetet med att utforma ett moderniserat publicistiskt program. Gruppen måste arbeta snabbt. I november ska programmet spikas av Tidningsutgivarnas styrelse.

Vilken är gruppens viktigaste fråga?

– Att formulera gemensamma mål för att värna medieföretagens position i det demokratiska samtalet, och därmed också slå vakt om vår ekonomiska position.

Vad betyder det mer konkret?

– Att vi måste definiera kittet som binder oss utgivare samman. Är Tidningsutgivarna en organisation för utgivare av tidningar eller är det något mer? Jag tror att det är något mer, det måste i framtiden vara en organisation för publicister och utgivare i vid mening. Det unika är inte att vi har en tryckpress utan att vi står för en publicistisk tradition. Oavsett vilka medier vi publicerar oss i. – Men jag vill betona att detta är min uppfattning. Gruppens arbete är en process där resultatet ska spegla mångas uppfattningar.

I den här gruppen ska ni definiera publicistiska kärnvärden. Hur ser din definition ut?

– Ett värde är viktigare än andra: att garantera ett rum för det demokratiska samtalet. Inom gruppen ska man också bland annat diskutera behovet av forum för publicistisk diskussion och nätverk mellan redaktörer.

– Det är många redaktionella chefer som känner att de skulle behöva kollegor att prata med i olika situationer. Det vore bra om vi inom Tidningsutgivarnas ram kunde hitta en lösning som stärker den publicistiska diskussionen och statusen.

Själv ingår han i ett litet informellt nätverk med Anders Ahlberg, snart avgående huvudredaktör på VLT, och Ahlbergs efterträdare Elisabeth Bäck, som snart lämnar GT. Trion fann varandra på en studieresa till USA och har hållit kontakt sedan dess. Både Ahlberg och Bäck finns med i arbetsgruppen för publicistiskt program (som också består av chefredaktör Kjell Carnbro, Sundsvalls Tidning, och Björn Jacobsson, VD på Norrköpings Tidningar).

Hur ser du på relationerna med Journalistförbundet?

– Jag tycker att det är bekymmersamt att det på central nivå finns så olika uppfattningar om hur verkligheten ser ut. De vore värdefullt om vi i en icke-laddad situation kunde försöka skapa en gemensam bild av hur vi tror att framtiden ter sig.

När har vi ett nytt upphovsrättsavtal?

– Omöjligt att svara på innan vi testat det avtal som tecknades i vintras. Min personliga uppfattning är att båda parterna borde känna det som ett nederlag att frågan inte är löst på central nivå.

Bör Tidningsutgivarna gå med i Svenskt Näringsliv?

– Nej, de publicistiska kärnvärden som vår verksamhet vilar på gör vår organisation väldigt speciell. Vår särart gör det nödvändigt att ha en egen utgivar- organisation.

Vad tycker du om Tidningsutgivarnas styrelses syn på flerkanalspublicering och mediehus?

– Styrelsen har ju ingen egen syn, men det är ett bekymmer att beställningen känns oklar från medlemmarna. Jag vill värna de publicistiska målen, men också vidga synen på vilka distributionsformer vi använder oss av.

Vad blir konsekvensen av det – som du ser det?

– Att kretsen av företag som kan bli medlemmar i Tidningsutgivarna måste breddas.

Finns det en motsättning mellan stad och land i Tidningsutgivarnas styrelse?

– Ja, självklart. Marknad och finansiella förutsättningar skiljer så totalt. Innan vi fick en central prislapp för upphovsrätten var det till exempel tydligt att vissa i storstäderna inte förstod att den ekonomiska nivån var precis lika viktig som principfrågan för oss mindre tidningar. Vi hade helt enkelt inte råd med deras lösningar.

– Motsättningen är naturligtvis komplicerad för Tidningsutgivarna som organisation, eftersom vi är tvingade att luta oss så tungt på några få stora storstadsaktörer. Men jag tycker att respekten för varandra blivit större under mina två år i styrelsen, och det är en motsättning vi måste lära oss att leva med.

I Tidningsutgivarnas styrelse sitter två kvinnor. Kommentar?

– De är alldeles för få. För att få in fler kvinnor i styrelsen krävs att fler kvinnor utses till chefredaktörer och VDar. Men också till redaktionschefer, marknads- chefer med mera.

– Mediebranschen tar oerhörda risker inför framtiden om man fortsätter att rekrytera enkönade ledningar för företag som verkar på en marknad som är tvåkönad. 

Fakta/Bosse Svensson:

(Daterat: 2002) Ålder: 42 Bor: Hälle Brunflo Familj: Hustru Marianne,barnen Julia ,14, Anton,12, Linnea ,11, och Elvira, 4. Journalistisk bakgrund: Växjöbladet,ÖP,Tidningen Land, egen företagare och så ÖP igen. Utbildning: En del juridik,statskunskap och företagsekonomi. Någon gång ska det väl bli en examen också. Läser: Långsamhetens Lov av Owe Wikström ( gåva från frun?) Lyssnar på: Är en vandrande gubbrockklyscha: Van Morrisson,Nick Lowe, Springsteen, Fogerty. Ibland en del klassiskt. Vill resa till: Japan – men inte just nu. Ska göra i sommar: Vara med familjen i stuga vid havet. Ta emot franska kompisar. Favoritord: Lustläsning. Ringsignal på mobilen: Signaturmelodin till Hylands Hörna. Handicap i golf: 32,5 ( ” Vilket betyder hellre än bra”) Övrigt: Skrev boken Den digitala mutationen (1998) tillsammans med Jesper Kärrbrink och Håkan Ramsin.