Anders Ahlberg

Anders Ahlberg växte upp med bibeln inom räckhåll, men den viktigaste skrift han vet är Sveriges grundlag.

Där finns de mänskliga rättigheterna formulerade. Han önskar att varje skolunge fick lära sig dem utantill. Anders Ahlbergs morfar och farfar var prostar. Pappan började som teolog, men omskolade sig till lektor i historia och religion. Barndomen var för den skull inte from, utan snarare ifrågasättande. Familjen diskuterade allting från söndagens predikotext till USAs roll i Vietnamkriget. Måltiderna slutade ofta med att någon av de tre Ahlbergssönerna fick hämta uppslagsboken. Han blev varken troende eller ateist. Han blev agnostiker och det tar sig olika uttryck. Han uppskattar bibeln eftersom den är en del av det kristna arvet, men tror inte på ett liv efter detta. – Det vi gör, det gör vi här. Ändå dras han till kyrkan just på påskdagen när Jesu uppståndelse firas. Psalm 102, Vad ljus över griften, fyller honom med jubel. Men inte för det religiösa budskapets skull, utan det tilltagande ljuset utanför altarfönstren. – Våren är en hoppfull årstid. Det har börjat växa. Ur tjälen kommer livet! Vi är på promenad, VLTs huvudredaktör och jag. Vi befinner oss på Ängsö, ett naturreservat någon mil utanför Västerås och får flera bevis på hans påstående. I Mälardalen är det kyligare än i Stocholm. Gräset saknar vid ingången till maj ännu klorofyll, men ur färglösa fjolårstovor tittar blåsippor fram. Han blir upprymd av upptäckten. – Anemone hepatica, konstaterar han beundrande vid åsynen av sipporna. Varpå han kommer han in på hur vanligt det blivit att revidera Linnés 246- åriga system för växters sexualliv. Nu sägs det att blåsippor och vitsippor inte är så nära släkt som vi fått lära oss… Det här med att promenera är Anders Ahlbergs påhitt. Fysisk rörelse gör att intellektet svävar mera fritt. Det har han märkt, inte minst i umgänget med sina medarbetare. Rätt ofta ses han vandra utefter Svartån i samspråk med någon eller några. -När man är ute och går tillsammans ser man olika saker och får olika infall. Det är bra att låta verkligheten fläkta i ansiktet och att inte mötas som chef och medarbetare, har han märkt. Han ser inte någon poäng med hierarkier. Så många som möjligt måste vara med och ta ansvar. Och han skrattar vid tanken på sin redaktionsledning. Tretton stycken! Gruppernas grupp, kallar han den. Men det är så han vill ha det. – Så korta beslutsvägar som möjligt. Helst bara en chef mellan mig och varje medarbetare. Det var i juni 1996 som rekryteringsbyrån ringde. Kunde han tänka sig att bli ansvarig utgivare för VLT? Han blev smickrad och glad. Han erinrade sig att VLT var en aktad tidning, inte minst på grund av dess aktiva motstånd mot nazismen under andra världskriget. Han kände också till att det gavs utrymme för experiment på VLTs redaktion. Men det blev ingen ringholmare. Anders Ahlberg sa inte ja på trettio sekunder. Han åkte till Västerås för att nosa på stan och människorna på redaktionen. – De riktigt frustade av lust inför att utveckla tidningen! minns han. Bland journalisterna var hans namn inte särskilt känt. De tog reda på hans bakgrund och fick veta att han börjat sin yrkesbana på Nordvästra Skånes Tidningar och att han under 13 år på Expressen bland annat arbetat som redigerare, reporter, personalredaktör, redaktionschef. På frågan vem han var – mera inpå skinnet, sprutade superlativerna. Uuuurtrevlig! Spränglärd humanist. Finner ingångar i allt. Låter folk tala färdigt. Har ett gott förhållande till sanningen. Etcetera, etcetera… Det blev Anders Ahlberg. Välkomnandet på VLT var översvallande, men inte främst för det goda man hört om honom. Mest berodde det på att tiden med en driftsledare för tidningen var slut. Så härligt att makten för redaktion och direktion äntligen delades. Här kom en redaktör som enbart skulle vara redaktör! Från ett av Sveriges vackraste tidningshus läckte rapporter om nydaning ut. Tidningen skulle sorteras om och det redaktionella arbetet omorganiseras. Det bildades arbetsgrupper som såg till att det lokala materialet – som dittills legat i sektion 2 – kom först och plånboks-journalistiken fick i likhet med icke-nyhetsmaterialet större utrymme. I höstas bjöds tio av Skandinaviens bästa tidningsdesigners (ett Dreamteam kallat) in för att tycka till om typografin, vilket bland annat resulterade i att grotesken byttes till antikva och ett nytt sätt att inleda artiklarna. Det blev ”intro”, ett mellanting mellan klassisk underrubrik och ingress. Samtidigt infördes public journalism som arbetsmetod i större skala. Utifrån Råby, ett invandraträtt område i Västerås utkant, behandlades valets viktigaste frågor ur stadsdelsperspektiv. – Vi håller på att få ett informations-klassamhälle och vill genom olika grepp få folk som vi normalt inte når mera aktiva i samhällsfrågor. Läsarfrukostar är ett återkommande arrangemang och ett annat sätt för honom att komma västeråsarna nära. Sättet att arbeta är egentligen inte nytt. Likheterna med hans vardag på lokalredaktionerna i Klippan, Perstorp och Örkelljunga i det sena 1970-talet är slående. Dit klev ortsborna in och sa vad de tyckte om sin tidning. Och inte bara det om det redaktionella innehållet. Särskilt minns han en äldre herre som kom in och frågade om det fanns ett notställ att få. Det tog tid för den unge Ahlberg att fatta, för den gamle mannens undran var ämnad som kritik; han tyckte att NST var så dåligt klistrad att det behövdes ett ställ för noter för att kunna läsa den! Även Expressentiden har satt sina spår i det han nu gör på VLT. – Jag tycker mycket om det i kvällstidningarna som är gjort med hjärta. Men Expressen och jag blev aldrig summan av varandra. Han är mera morgon- än kvällstidningsmakare. Så någon återkomst planeras inte, fastän chefredaktör Thorsell genom denna tidning låter hälsa att han är mer än välkommen tillbaka. Han är uppenbart tacksam över att han fick chansen att flytta de 11 milen bort från tidningskvarteret i Marieberg. För nu, nästan två och ett havt år efteråt i en fårhage invid Mälaren, stannar han i steget och säger: – Jag kan inte tänka mig att detta med VLT inte hade hänt! Men Sydsvenskan då? I höstas var han huvudkandidat till chefredaktörstjänsten i Malmö. Ett jobb han borde var som klippt och skuren för. Född i Lund. Universitetsstudier i samma stad. Släkt i Skåne. Citat från skånska litterära mästare kryddar ofta hans tal, som vid Valborgsmässoelden på Stora Torget i Västerås i år. Då tog han Piratens blodfyllde bjässe Vricklund som exempel på att våren är tokarnas tid. Frans G Bengtssons romanfigurer är han ännu mera fäst vid. Så, varför inte Sydsvenskan? – (suck). Vi har påbörjat projekt på VLT som kostar 5 miljoner att testa. Jag skulle inte tycka om att mina närmaste medarbetare försvann på det sättet… Möjligen blev han påverkad av VLT-journalisternas reaktion när de fick höra om lockropet från Skåne. ”Man ska aldrig så noga visa att man tycker om sin chef. Men nu gjorde vi det”, berättar en av medarbetarna. Som äntligen kan avslöja en svaghet hos chefen: Han har svårt för att fatta obehagliga beslut. Konflikträdd? Hans svar är omedelbart. – Konflikter är inte min bästa gren, men jag har tränat mig. Det har varit för mycket remissrundor. Alla på redaktionen ska veta vad som är på gång, de flesta ska förstå argumenten och gilla inriktningen på jobbet, men sedan måste jag bestämma. Även i fackliga sammanhang har hans aversion mot bråk blottats, men paradoxalt nog kommit honom till godo. ”Eftersom han uppträder så juste, vill vi vara renhåriga tillbaka.” Säger de som mött honom vid förhandlingsbord både på Expressen och VLT. På en vägkarta över Ängsö naturreservat pekar Anders Ahlberg ut en kobbe dit han tog sig på skidor i vintras och fick en lysande idé. Grundlagen i all ära, han kom på att det saknas en bok om tryckfrihet – för vanligt folk. Varför inte själv skriva en? Han kan inte släppa tanken. Folkbildningsambitionen sägs vara hans stora styrka som journalist. Han delar mer än gärna med sig av kunskaper till medarbetarna och på ett sådant sätt att de inte känner sig underlägsna. Även läsarna får en dos varje lördag. I krönikor har han skrivit hur den sociala ingenjörskonsten kom till – och vad den ställt till med. Om Tomas Tvivlaren. Och om det Goda kriget – som inte existerar. Och om vår förbannade skyldighet att se till att flyktingar inte förföljs och förnedras. Andra har formulerat liknande saker. – Men en gott samhälle måste erövras varje dag. I varje generation, anser VLTs huvudredaktör. Huvudredaktör, förresten. Hur står han ut med en så mossig titel? Han påstår att han gillar den. Att den hör till VLTs tradition. Frågan om det möjligen finns ett överhuvud som viskar åt honom i redaktionskulisserna, slår han förskräckt ifrån sig. – Det finns ingen grå eminens på VLT! Jag har inga problem med familjen Pers. Fakta om Anders Ahlberg Född: 23 januari 1955 i Lund Familj: Jakob, 4, och Karin, frilansjournalist med trädgård som specialitet. Bor: I vindsvåning i centrala Västerås, men letar efter gammalt levande hus i trä. Utbildning: ”Jag tänkte bli sötvattenbiolog och studerade experimentell statistik och kemi på universitetet i Lund, men ångrade migför milda makter vad det var tråkigt med kisel och metaller. Istället ”gav jag mig lusten hän och det blev studier i drama, teater och film och konstvetenskap istället”. Karriär: 1979-1983 på NST. 1982-1996 på Expressen. Medförfattare i ”Styra, leda, inspirera”, en bok om chefskap på redaktioner. Fri tiden: Den tillbringar familjen helst på Tegelön i Stockholms innerskärgård. Där har vi ett litet gråmålat hus på 24 kvadratmeter och en Friggebod. Hobbies: Läsa och skriva. Bygga och bruka. Vad är journalistisk kvalitet? ”Trovärdighet. Du vet vad du skriver och talar om; du kan ditt ämne”.   PIA ESTMER Pressens Tidning nr 9/99

Pia Estmer