integritet

Det kan naturligtvis kännas som om en kall vind svepte över Europa. En vind av repression och urholkad pressfrihet. Men så länge det bara gäller nakna prinsar och prinsessor är jag inte särskilt bekymrad.

Att yttrande- och tryckfrihet alltid hotas har illustrerats tydligt den senaste tiden. Pussy Riot i Ryssland och Doles försök att tysta filmen Bananas! skapare Fredrik Gertten (vars filmer nyligen visats i SVT) stämmer till eftertanke.

Att öka skyddet av den personliga integriteten har hög prioritet bland de flesta politiska partierna. Inom justitiedepartementet bearbetas utredningen om olovlig fotografering (Ds 2011:1).

En svartsjuk pojkvän som riggar upp en kamera och filmar den före detta flickvännen i sängen med en annan. Styvpappan som installerar en kamera i tvättkorgen för att fotograferar styvdottern i duschen. Två verkliga och upprörande fall där enskilda utsatts för grova integritetsintrång. De brukar tas som exempel på behovet att lagstifta mot ”olovlig fotografering”.

Vi har en i stort sett väl fungerande grundlagsskyddad yttrandefrihet. Den är huvudsakligen kopplad till massmedierna, tryckta, sända och nätbaserade. Friheten är kopplad till ett koncentrerat och odiskutabelt ensamansvar.

Vad är det som inte fungerar?

Ett första problem är att grundlagsskyddet inte gäller allt det som kan klassas som massmedier.

Det är okej om staten vet allt om dig, men farligt och kanske till och med kriminellt om en journalist – eller du som privatperson – försöker ta reda på något. Det är min något hårdragna tolkning av alla nya lagar och lagförslag som kommit på integritetsområdet de senaste åren.