Regimkritik – på blodigt allvar i Azerbajdzjan

Från utsidan av byggnaden – en sorts kontorshotell – vittnar ingenting om att en av Azerbajdzjans få oppositionella tidningar huserar här inne. Väl där inne utbrister eb vakt med guldtand och bristfällig engelska, "How are you! I am fine! Thankyouverymuch!"

Han pekar på klockan och låter förstå att redaktionen på tidningen Azadlıq (som betyder ”frihet”) inte kommer förrän senare. Efter ett tag får jag möta en synbart orolig man som ber mig återkomma framåt kvällen. Mannen ifråga visar sig jobba på tidningen.

Så kommer kvällen, och jag åker tillbaka till Azadlıq med min tolk. Vi går genom korridoren till den tidigare stängda redaktionen. 

Nu får vi möta tidningens ställföreträdande chefredaktör, Rǝhim Haciyev. Han berättar om Azadlıq och dess verksamhet.

Haciyev menar att läget för yttrandefriheten i Azerbajdzjan är mycket allvarligt i nuläget, och att hans publikation utgör landets enda oppositionella tidning. För bara ett år sedan misshandlades hans kollega på tidningen, Seymur Haziyev, av sex maskerade män.

– Han blev tillsagd att ”vara smartare nästa gång”, berättar tidningsredaktören. Troligen var det för att han skrev kritiska artiklar om regimen.

Något stöd från polis- eller domstolsväsende kan journalister inte räkna med.

– Regimen hävdar att de undersöker brotten, men de flesta fallen avskrivs i själva verket, menar Rǝhim Haciyev.

Det mest kända fallet för Azadlıqs vidkommande är troligen arresteringen av tidningens chefredaktör, Qǝnimǝt Zahid. Zahid sattes i fängelse mellan november 2007 och mars 2010, på fabricerade och grundlösa anklagelser, enligt tidningen

– Men sedan, när han hade frigivits, började det komma anonyma telefonsamtal med hot mot honom och hans familj, så han behövde sätta sin familj i säkerhet i Frankrike, berättar Rǝhim Haciyev. Själv bor Zahid numera i Turkiet, där han är värd för ett tv-program.

På bordet står en liten örnstaty vars fundamentet pryds av ett klassiskt azeriskt citat om frihet. Statyn har skänkts till Azadlıq från en annan redaktör, Eynulla Fətullayev, under hans fängelsevistelse. Och ja, Fətullayev fängslades efter att han skrivit ett antal regimkritiska artiklar. Han frigavs två dagar efter en massiv Amnestykampanj på Twitter.

Eynulla Fətullayev, Qǝnimǝt Zahid och Seymur Haziyev är bara några av de åtskilliga exemplen på azeriska journalister och bloggare som har råkat illa ut när de har utmanat regimen. Bland Azadlıqs redaktionsmedlemmar har ytterligare en kidnappats och misshandlats och två andra har knivhuggits av okända gärningsmän. De har flytt till Frankrike respektive Nederländerna. De har ändå överlevt. Chefredaktören för det nu nedlagda magasinet Monitor, Elmar Hüseynov, mördades i mars 2005.

Foton på samtliga dessa – och många fler – går att beskåda på en stor fotoplansch i ett av Azadlıqs redaktionsrum. Många av journalisterna på bilderna är uppenbart misshandlade eller mycket rädda. Att se dem är en stark och drabbande upplevelse.

Azerbajdzjan har alltid befunnit sig i medieskugga åtminstone gentemot västvärlden. När Eurovisionsschlagerfestivalen arrangeras i landet kommer detta att ändras. Men är det egentligen bra att Azerbajdzjan får arrangera detta evenemang, givet alla överträdelser mot mänskliga rättigheter? Rǝhim Haciyevs svar är oväntat nyanserat:

– Å ena sidan är det bra för Azerbajdzjan för vi får mer publicitet i världen och fler kommer hit och upptäcker landet, säger han. Men det negativa är att regimen – en kriminell och korrupt regim – får möjlighet att försnilla pengar genom Eurovisionsschlagerfestivalen.

Han tar ett exempel: Azerbajdzjan har spenderat nästan tio gånger så mycket på festivalen som Tyskland, trots att Tyskland har en enorm BNP. Till detta kommer alla ”informella kostnader”, där många företag tvingas betala till en sorts ”Eurovisionsfond” som ska täcka utgifter för festivalen. 

Jag tittar in på redaktionen där ett antal febrilt skrivande journalister sitter framför gammeldags ordbehandlare. Mot bakgrund av alla hot, slag och knivhugg som deras kollegor utsatts för, är de inte rädda?

– Det här är de modigaste människorna i hela Azerbajdzjan, svarar Rǝhim Haciyev.

Han trycker på knapparna för såväl våning 1 som våning 2 – annars går inte hissen ned. Sedan drar han sig snabbt tillbaka, innan dörrarna stängs med ett skramlande läte.