Dagens Nyheters tidigare kulturchef Maria Schottenius gick i förra veckan till attack mot vad hon betraktar som en alltmer bristfällig etik hos de svenska bokförlagen (”Förlagen kan publicera medan pressen sitter på läktaren”, DN Kultur 120125). Det som är ironiskt med den svenska pressetiken är att det är kvällspressen som håller tillbaka medan förlagen kan köra på, tyckte Schottenius. Enligt henne behöver inte förlagen ta hänsyn till de regler som medierna skapat för att skydda människor från uthängningar:
”Den förnedringslitteratur, som tagit fart på senare år när man kränker och ljuger om gamla ex, hittar på skandalhistorier för att krossa, nämner namn för att demonstrera makt och hat, gör att vi nu lever i ett halvt laglöst land. En person som helt oskyldig dragits i smutsen har ingen chans. Författaren kan alltid säga: ’Detta är min berättelse’ eller om det börjar osa katt: ’Det här är en roman. Och, kunde Strindberg, så kan jag.’”
Men är förlagssverige verkligen den laglösa zon som Maria Schottenius framställer den som?
– Förläggaren är inte ansvarig för boken, till skillnad från en ansvarig utgivare, utan det är författaren som är ansvarig för sitt eget verk. Men svensk lag gäller ju förstås fortfarande, understryker Tove Leffler, reporter på Svensk Bokhandel.
Förlaget är också skyldigt att ta ansvar genom att exempelvis ge författaren juridiska råd och inte låta honom eller henne publicera vad som helst som kan ge konsekvenser, säger Leffler.
Förlagsjuristen Dag Wetterberg på Bonnierförlagen skriver i en artikel på ämnet i Mitt i Juridiken (100316) att förlaget, solidariskt med författaren, kan dömas att betala skadestånd (och att skadeståndsanspråk väcks lär enligt Wetterberg vara betydligt vanligare än att JK väcker åtal). Han påpekar samtidigt att rättspraxis rörande tryckfrihetsbrott som begåtts av författare är mycket tunnsådd:
”Faktum är att det så vitt jag känner till inte finns ett enda avgörande från högsta domstolen som drar upp riktlinjerna och rätar ut de frågetecken som finns kring var gränserna går för vad en författare får skriva eller inte skriva i ett litterärt verk.”
Tack vare den vägledande praxis som finns inom det närliggande tidningsområdet är det dock inte höljt i dunkel vad en författare får och inte får skriva, menar Dag Wetterberg.
Men kan det vara så att förlagsbranschens kontroversiella bokpubliceringar påverkar pressen negativt (ur en etisk synvinkel)? TU:s chefsjurist Per Hultengård säger sig ha svårt att se det:
– Det skulle vara om bokpubliceringar framkallar ett lagstiftningstryck som också spiller över på massmedierna i övrigt, men det är knappast aktuellt.
Tycker han att pressen tar mer ansvar än andra publicistiska branscher – och i så fall, hur då?
– Press och andra massmedier som håller sig med etiska system kan i den meningen naturligtvis sägas ta ett större ansvar än de branscher som inte har det, men det beror på att de generellt sett har en större genomslagskraft och behovet därmed är större, säger Per Hultengård.
– Sedan ska man komma ihåg att i grunden så gäller samma regler om förtal med mera i grundlagen oavsett om det är en bok eller en tidning, om än att ansvarsförhållandena skiljer sig åt.
Henrik C. Enbohm är redaktör för Författarförbundets tidskrift Författaren. Han säger sig förstå mycket väl, ur ett rent journalistiskt eller pressetiskt perspektiv, vad Maria Schottenius siktar in sig på med sin kritik.
– Å andra sidan är det inte helt oviktigt att det just är författaren som ansvarar för sin egen text. Det återspeglar ju tryckfrihetens grundläggande funktion att en författare som vill nå ut med just sin text också får ta ansvar för den, säger Enbohm.
Han påpekar också att tidningarna knappast tackar nej till lukrativa stories, som den om den fallna kändismodern.
– Dagspressen backar sällan från att göra stort uppslagna intervjublock innan själva boken hunnit komma ut. Och detta inte alltid i syfte att inleda en sakligt underbyggd debatt kring bokens förment subversiva innehåll. Storyn, som Maria Schottenius uttrycker det, må vara förlagets men nog är förhandstips från förlagen om särskilt saftiga boksläpp ofta välkomna på redaktioner runt om i landet. Då är de ”relevanta”.
